Polariseringen under gårdagskvällens paneldiskussion hos Natur och Kultur syntes redan tidigt. Uppe på podiet satt två pod-företrädare, Linda Skugge på Vulkan och Per Helin på Publit, och Otto Sjöberg som någon sorts multimediautvecklare, och då menar jag inte i 90-talsbetydelsen ”multimediadator” utan mer att han verkar ha en god förmåga att verka i många typer av medier – en alltialloutvecklare inom det mediala området. Björn Linnell på Natur & Kultur agerade moderator placerad bredvid panelen.
Nedanför scenen på ett betryggande avstånd noga frammätt av skyddsombud stod branschen. Troligen var inte tanken att polariseringen skulle bli så påtaglig även om det knappast var oväntat att Linda Skugge skulle få en del av publiken att andnödsflämta när hon började prata om reklam i böcker och att redaktörer nog är rätt meningslösa – men två tydliga poler blev det. Stämningen i det fullpackade rummet kändes stundtals hätsk och det var uppenbart att bokbranschen – och nu ber jag om ursäkt om jag klumpar ihop en rätt differentierad massa till en oformlig gemensam klump men jag vet inte riktigt hur jag annars ska kunna uttrycka det – kände sig behandlad som idioter. Flera gånger upprepades det som ett mantra – men tror ni att vi är dumma eller? – mot panelen.
Tror ni inte att vi redan har tänkt på det här? Försökt det där? Tror ni att vi inte fattar någonting?
Och det är lite grann där jag tycker att problemet ligger. Bokbranschen (återigen sammanslagen till en klumpig klump) vill inte att några som i deras ögon är utomstående ska sitta på ett podium och lägga sig i det de tycker sig kunna bestämma själva. De vill inte få råd och pekpinnar av några de anser inte kan lika mycket som de själva.
Kanske har de helt rätt i det, kanske borde de faktiskt ha rätt att bestämma över de här frågorna själva. Men oavsett om det är rätt eller fel så tror jag inte att det är så det kommer att fungera. För att en framåtrörelse ska ske tror jag att samtalen över gränserna måste komma igång – läsare, förlag, lyssnare, debattörer, allmänna viktigpettrar och fan och hans moster – alla bör de ha en röst i debatten. Därmed inte sagt att den oformliga förlagsklumpen måste göra som den spretiga horden av förståsigpåare tycker, men förhoppningsvis snappar de upp några kloka grejer längs vägen genom dialog. Och gör de det kommer med all sannolikhet slutresultatet att bli bättre än om bokbranschen sitter och tjuvhåller på vad de tänker göra i sina ensamma kammare och eventuellt sträcker sig så långt att de bjuder in de som inte känns som huvudkonkurrenter för att planera och sia i slutna grupper.
Det vill säga så som det åtminstone från utsidan känns att verkligheten ser ut i dag.
Eller kanske uttryckt så här: Säg exempelvis inte med kränkt stämma det går faktiskt inte att ha reklam i böcker, vi har provat! utan förklara istället att ja men hur skulle det kunna se ut då menar du, för vi provade att göra det genom att … och då är plötsligt samtalet igång, kanske har en utomstående med erfarenhet från en annan bransch en annan infallsvinkel som leder fram till en ny idé som faktiskt kan funka. Eller så gör den inte det – kanske går det faktiskt inte att ha reklam i eller kring litteratur – men då har man åtminstone kommit fram till det genom dialog och inte genom idiotförklaring.
Fler debattkvällar är utlovade. Jag hoppas trots gårdagens magra resultat att arrangörerna inte låter sig nedslås av järnridån utan ger sig fan på att det faktiskt ska gå att prata över blockgränserna.
Då kanske vi kan börja komma någon vart.
——
Fast det är klart, man ska ju inte kasta sten i glashus. Efteråt stod vi ju där – jag, Johanna, Isobel och Jonas Mosskin – vid vårt bloggbord slutna i något av ett ingenmansland mellan podium och bransch. Vi hade ju också kunnat öppna upp oss.
