Författare, skribent och bokbranschnörd
Jag har ju i flera veckors tid låtit min rätt ljumma inställning till den till synes eviga sommarvärmen lysa igenom här på bloggen. Idag betalar jag priset.
För när jag nu för att fira min sista egentliga semesterdag packat picknickkorgen och medelst cykel och ryggsäck dragit till Hagaparken med min vän Morgan för att läsa, skriva, dricka kaffe, öla och slåss med väldigt påträngande Kanadagäss, så är det molnigt och till och med lite lätt regnigt emellanåt.
Jag bad väl om det antar jag.
Okej att det inom vissa kretsar ansågs tufft att spela poker förra året, men alltså allvarligt talat, inbillar sig verkligen Expressen att någon tycker att det här är nattens viktigaste nyhet?
Såg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.
Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.
Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.
Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?
Var på Systemet nere vid Norra Bantorget nyss, för övrigt Stockholms bästa Systembolag eftersom det alltid är helt och hållet folktomt. Jag köpte ut öl åt en kompis. Han är dock 33 år så särskilt olagligt var det inte, men han ville ogärna lämna sin cykel eftersom han glömt ta med ett lås.
Efteråt diskuterade vi huruvida det är roligt eller beklämmande att vi vid våra aktningsvärda åldrar fortfarande oftast måste visa leg när vi köper alkohol. Han höll på det första alternativet, jag på det andra. Och det av samma orsaker – nämligen att killen/tjejen i kassan ofta blir lite generad när han/hon upptäcker att personen de misstänker kanske inte uppnått 20 års ålder egentligen är över 30.
Jag tycker sånt är jobbigt. Jag tycker helt ärligt synd om personen bakom disken när jag ger dem mitt leg. För även om de säkerligen är väldigt vana med situationen, så kan jag inte komma ifrån att jag tror att personen i kassan tycker att det är lite genant när de inser att de tagit så fel. Och då tycker jag att det blir jobbigt, för jag vill inte utsätta dem för den känslan. Så ibland när jag uppmanas visa leg så är jag – och nu är jag ärlig – nära att säga förlåt när jag räcker över det. Förlåt för att jag utsätter dig för det här.
Jag brukar därför när jag köper alkohol försöka visa upp innanmätet i min plånbok lite extra tydligt, så att personen i kassan, kanske kanske kanske, vid åsynen av mina tre betalkort, körkort och pressleg ska tänka ’han måste ju vara över 20 när han har så vuxna grejer däri’, och därmed strunta i att fråga. Jag fattar att det tricket kanske är det första man får lära sig att genomskåda på Systembolagsskolan, men ändå, alltid lurar det väl någon.
Och i dag behövde jag inte visa leg. Kanske funkade det. Eller så har jag slutligen blivit vuxen på riktigt.
För en tid sedan skrev jag om hur jag bestämt mig för att en av huvudpersonerna i Vi har redan sagt hej då skulle förpassas till en biperson. Nu har han plötsligt blivit en du-person istället.
En förklaring kan vara på sin plats. Först hade jag alltså tre jag-röster i boken, en kille vid namn Fredrik och två tjejer vid namn Katja och Amanda. Efter ett tag kände jag att det här främst var Katjas och Amandas show, och bestämde mig för att tona ner Fredriks roll. Istället för att få vara en jag-berättare, så blev han en tredjeperson, en biperson som fortfarande fick egna kapitel då och då, men inte hade en egen berättarröst.
Men en kväll för en tid sedan när jag druckit en del alkohol (don’t worry, det var på lokal tillsammans med vänner, jag sitter inte hemma framför mitt textdokument och super i min ensamhet) så började jag fundera på vad som skulle hända om jag i hans kapitel lät en du-röst berätta storyn. Det är ju inte ett särskilt vanligt grepp, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Men likt så många andra briljanta fylleidéer så tedde sig också den här lite blek och korkad när morgondagens solstrålar sken in genom fönstret.
Men förra veckan började jag tänka tanken igen. Hur skulle det bli? Hur skulle texten kännas? Jag tänkte att jag kan ju alltid prova. Och det var det jag gjorde i går. Jag skrev ett kapitel vars 8500 tecken rasslade in i dokumentet som ett rinnande vatten jag nästan aldrig sett maken till. Tonen blev också helt annorlunda. I dag, när jag läst igenom det igen, tycker jag fortfarande att resultatet känns riktigt bra och det är nästan så att jag tycker att det känns trist att jag nu måste ta mig an ett ”vanligt” jag-kapitel med Katja i huvudrollen igen.
Så vad är problemet då? Jo, jag är lite fundersam. För det känns som att en text alltid måste ha en tydlig berättare. I en förstapersonstext är det ju uppenbart vem som talar, och även i en standardardiserad tredjepersonstext är det ju enkelt, läsaren köper att det är den allvetande författaren som står bakom orden, men vem är det som styr och ställer i en text med stycken i stil med det här?
Nej, du är inte särskilt stolt över hur du agerade. Och du kände faktiskt lättnad när hon ringde i dag på förmiddagen, när hon frågade hur det var och du kunde känna hur hon faktiskt tog sats och till sist fick ur sig frågan om promenaden. Och glädjen, lättnaden i hennes röst när du sa ja.
Kanske är det inte ens ett problem, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag inte har någon direkt person i min roman som kan tänka de här sakerna, berättarrösten har ingen avsändare. Är det kört då? Eller kommer läsarna att fatta? Spelar det ens någon roll? Jag hoppas verkligen inte det, för jag vill verkligen fortsätta skriva Fredriks kapitel på det här sättet.
Nej, inte du rent specifikt, snarare jag. Eller nja, inte det heller, det handlar helt enkelt bara om del tre i min serie om Googlestatistiken. Någon har nu i kväll sökt på frasen ”du kan dra åt helvete” och hamnat hos mig. Tja, alla vägar är väl bra vägar antar jag.
I dag har för övrigt varit en väldigt bra skrivdag. Jag var nästan ledsen när kapitlet jag höll på med tog slut. Märk dock väl att meningen innehåller ordet ”nästan”.
I fredags skrev jag ju om att någon i Bahrain hade sökt på Bada bada och hamnat hos mig. Tänkte jag skulle dela med mig av lite andra Googlesökningar som styrt intet ont anande nätsökare till min del av internet den senaste tiden:
varför heter det engelska sjukan
Faktum är att den frasen ger en topplacering för mig hos Google. Jag var visserligen en anglofil av rang när jag var runt 20, men engelska sjukan?
rätt golv rätt plats
Jag kan hålla med om att det är viktigt att ha rätt golv på rätt plats. Men gör det mig kvalificerad att agera golvläggardomare? Trea på listan är jag i alla fall.
har man valt fel yrke
Well, med tanke på hur mycket jag gnällt på min egen inställning till skrivandet på sistone, så är det väl inte så mycket att säga om det här. Trea.
hur löser man koden i gåtornas palats
Jag har ingen hjälp att ge i den här frågan, men jag nämnde ju Dan Browns bok i ett inlägg, så jag får skylla mig själv. Etta!
Kim Källström bok
Den här sökningen känns dock bra. Dels för att det styr in litteraturtörstande fotbollsälskare till min sajt, vilket ju är bra i folkbildningssyfte, men också för att alla som kan sin Kim Källström-historik ju så klart vet att han växte upp i Sandviken innan han blev göteborgare i åttaårsåldern. Trea.
Bio i Lund nummer
Här blir jag dock lite fundersam. Någon är alltså sugen på att gå på bio i Sveriges studentstad nummer två, och vänder sig till Google istället för Hitta eller Eniro. Trots att min sajt hamnar först på plats 19 i sökningen, och trots att sammanfattningstexten klart och tydligt indikerar att jag knappast är en biograf, så klickar personen ifråga. Numret till filmstaden i Lund är för övrigt 046-184530.
En del rena personsökningar hamnar hos mig också. Kjell Espmark och Marcus Birro tillhör de vanligaste.
Till sist en sökning som jag inte riktigt visste om jag skulle ta med, eftersom den är lite sorgsam. Men nu tar jag med den i alla fall:
uttråkad livet meningslöst stockholm
Jag hyser inga tankar om att mina skriverier skulle kunna förändra livet för någon, men surfaren som klickade in hos mig efter den här sökningen kollade runt rätt länge på olika sidor, så förhoppningsvis gillade personen vad han eller hon såg i alla fall.
Nej, kanske dags att börja skriva nu. Jag ska faktiskt ge mig på ett experiment när jag gör det. Men först – koka kaffe.
Jag kan inte komma ifrån att jag tycker att söndagar är rätt överreklamerade. Visst, det kan väl vara skönt att vara ledig och ha ett avbrott när veckorna är fyllda med saker att göra, som jobb och sånt där annat mindre spännande. Men det är något med söndagen som koncept som jag inte köper.
Och när söndagen bara är en vilodag mitt i ledigheten, då kan jag inte låta bli att tycka att den känns plågsam. När man heller inte är särskilt bakfull, vilket annars brukar kunna skapa en härligt loj känsla vilken dag som helst, så blir jag bara rastlös. Vad ska man hitta på? Hänga med kompisar? Well, faktum är att flera av mina närmaste vänner jobbar i dag, så det kan bli lite svårt. Gå på stan och shoppa? Nja, det är fortfarande så satans mycket turister överallt, och dessutom har ju sommaren som jag börjat lessna mer än lovligt på gjort comeback med buller och bång, så det känns jobbigt. Träna gjorde jag i går, eller ja, jag powerwalkade Brunnsviken runt vilket väl blir sisådär fjorton kilometer och väl ändå måste klassas som motion. Benen är stumma i dag och det tolkar jag som att jag gjort nog motionsnytta för ett tag. Och två dagar i rad? Nej, verkar överdrivet hurtigt.
Återstår väl att skriva då. Men det är då lutheranen i mig vaknar till liv. Skriva på en söndag?! Vilodagen? Nej vet du vad, skäms på dig.
Men eftersom mitt kyrkliga engagemang i verkligheten är lika med noll och jag till och med gått ur Svenska kyrkan, så antar jag att det bara beror på lathet och inte gudsskräck att jag känner motstånd inför Worddokumentet just i dag. Vilket ju i och för sig gör söndagen till vilken dag som helst, för om det är något som präglat mitt skrivande i den här bloggen, så är det väl aversionen mot textdokumentet.
För övrigt är det nu bara en vecka kvar av min semester, och slutet på romanen … well, är inte direkt nära förestående. Vilket väl kanske är det som till sist kommer att tvinga mig att öppna dokumentet i dag ändå. För lutheranen i mig pockar nog i sanningens namn mer på pliktkänsla, ansvarsok och rädsla för att inte vara duktig nog än skräcken för att vanhelga vilodagen.
Med besökarstatistik kan man få veta en del småmystiska saker. Någon i Bahrain har sökt på frasen Bada bada på bahrainska Google och hamnat hos mig, närmare bestämt på inlägget jag skrev förra fredagen om min badaversion. Av någon anledning bedömer Google i Bahrain att min sajt ger den tredje bästa träffen whatsoever om man är ute efter Bada bada där. Men om man söker på samma fras på svenska Google så är min sajt inte i närheten av toppen.
Daniel Åberg – big in Bahrain?
För förstå gången på väldigt länge så känner jag tillfredsställese när jag nu stängt Worddokumentet för dagen. Visserligen är väl inte tre och en halv nya boksidor mer än vad jag bör skriva varje dag, men det kändes som tre komma fem bra sidor. Dessutom tyckte jag att jag tog mig ur gårdagens cliffhangerknipa på ett sätt som översteg mina vildaste förväntningar (okej, de var visserligen inte så stora – men ändå). Och som grädde på moset har jag till och med skrivit en liten synopsis om vad jag ska få ur mig i nästa kapitel och jag känner en viss förväntan inför att skriva det.
Är det en ny era? Har jag nått en ny nivå i mitt skrivande? En nivå där jag till och med tycker om det? Kan det vara så jävligt?
Jag förstår inte varför jag är så rädd för när saker står stilla. Hela tiden när jag sitter och skriver (ja, vid de tillfällen när jag faktiskt skriver istället för att skolka vill säga) så störs jag hela tiden av en liten gubbe som sitter på min axel och vrålar BOOOORING i mitt öra samtidigt som han biter mig i örsnibben.
Jag tror att jag var inne på det här i ett tidigare inlägg också, men det tål att upprepas för jag börjar verkligen tycka att det är ett problem. Min rädsla är nämligen att ingen ska gilla det jag skriver om det inte hela tiden händer saker. Läsaren måste hela tiden få en ny orsak att läsa vidare. I den förra romanen var det enklare, den utspelade ju sig främst i Stockholms och Uppsalas nattvärld, där det fanns potential för händelser av det mer oväntade slaget mest hela tiden. I den nya utspelar sig mycket mer inom personerna den handlar om, de är oftast ensamma med sina tankar och grubblerier och befinner sig i sina lägenheter eller promenerandes eller på sin höjd fingrandes på mobiltelefonen, med funderingar om de borde ringa till personen som eventuellt har svar på frågorna de bär inom sig, även fast de vet att nog ingen kan hjälpa dem, egentligen.
I går var inget undantag. Det är jul i romanen, personen jag döpt till Katja är ute och promenerar i sin barndoms fotspår och tanken är att scenen ska bringa ett visst ljus i (och ställa nya frågor om) hennes och karaktären Fredriks förflutna. Scenen lunkar på, hon går omkring i kylan och plötsligt börjar gubben vråla och till en början ignorerar jag honom men efter ett tag blir det omöjligt eftersom han biter så hårt i örsnibben och snipp snapp snut så har jag skrivit ett cliffhangerslut på kapitlet och på köpet sparkat iväg historien i en riktning som jag verkligen inte hade planerat. Och nu sitter jag här i min soffa i dag med datorn i knät och har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig vidare. Well done gubben.
Lyssnade på Popnonstop i P3. I dagens Tre från en var det tema Top gun. Insåg till min … öh, pallar jag att kalla det fascination? att jag kunde alla tre låtarnas texter utantill, från första tonen till sista. Danger zone, Take my breath away och Mighty wings.
Eftersom det ligger i tiden, så drog jag raskt en Sandvikenkoppling. Jag minns att jag såg Top gun på bio på Grand i Sandviken, jag var elva år, det var sensommar och det var innan biografen stängts och gjorts om till bingolokal. Jag var alldeles knäsvag efter visningen, knäsvag och yr när jag och min kusin och en kompis gick mot Jerntorget i skymningen för att åka buss hem till Kungsgården. Av någon anledning satt det en kvinna jag då troligen kallade tant men i dag skulle säga var i 45-årsåldern i det där ensamma sätet längst fram till höger som nästan inte finns längre i moderna bussar, och hon frågade oss vad vi gjort inne i stan när vi var så små. Jag svarade att vi hade sett Top gun, hon visste inte vad det var för något, och jag upplyste henne om att det var den bästa film jag någonsin sett.
Mer än så var det inte. Men senare på hösten fick jag soundtracket på lp. Och jag spelade det och spelade det och spelade det och jag tyckte att Top gun anthem var den coolaste låt jag någonsin hört. Och 20 år senare sitter låtarna tydligen fortfarande som en smäck. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.