Post Format

När du-reformen kom till stan

För en tid sedan skrev jag om hur jag bestämt mig för att en av huvudpersonerna i Vi har redan sagt hej då skulle förpassas till en biperson. Nu har han plötsligt blivit en du-person istället.

En förklaring kan vara på sin plats. Först hade jag alltså tre jag-röster i boken, en kille vid namn Fredrik och två tjejer vid namn Katja och Amanda. Efter ett tag kände jag att det här främst var Katjas och Amandas show, och bestämde mig för att tona ner Fredriks roll. Istället för att få vara en jag-berättare, så blev han en tredjeperson, en biperson som fortfarande fick egna kapitel då och då, men inte hade en egen berättarröst.

Men en kväll för en tid sedan när jag druckit en del alkohol (don’t worry, det var på lokal tillsammans med vänner, jag sitter inte hemma framför mitt textdokument och super i min ensamhet) så började jag fundera på vad som skulle hända om jag i hans kapitel lät en du-röst berätta storyn. Det är ju inte ett särskilt vanligt grepp, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Men likt så många andra briljanta fylleidéer så tedde sig också den här lite blek och korkad när morgondagens solstrålar sken in genom fönstret.

Men förra veckan började jag tänka tanken igen. Hur skulle det bli? Hur skulle texten kännas? Jag tänkte att jag kan ju alltid prova. Och det var det jag gjorde i går. Jag skrev ett kapitel vars 8500 tecken rasslade in i dokumentet som ett rinnande vatten jag nästan aldrig sett maken till. Tonen blev också helt annorlunda. I dag, när jag läst igenom det igen, tycker jag fortfarande att resultatet känns riktigt bra och det är nästan så att jag tycker att det känns trist att jag nu måste ta mig an ett “vanligt” jag-kapitel med Katja i huvudrollen igen.

Så vad är problemet då? Jo, jag är lite fundersam. För det känns som att en text alltid måste ha en tydlig berättare. I en förstapersonstext är det ju uppenbart vem som talar, och även i en standardardiserad tredjepersonstext är det ju enkelt, läsaren köper att det är den allvetande författaren som står bakom orden, men vem är det som styr och ställer i en text med stycken i stil med det här?

Nej, du är inte särskilt stolt över hur du agerade. Och du kände faktiskt lättnad när hon ringde i dag på förmiddagen, när hon frågade hur det var och du kunde känna hur hon faktiskt tog sats och till sist fick ur sig frågan om promenaden. Och glädjen, lättnaden i hennes röst när du sa ja.

Kanske är det inte ens ett problem, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag inte har någon direkt person i min roman som kan tänka de här sakerna, berättarrösten har ingen avsändare. Är det kört då? Eller kommer läsarna att fatta? Spelar det ens någon roll? Jag hoppas verkligen inte det, för jag vill verkligen fortsätta skriva Fredriks kapitel på det här sättet.

5 kommentarer

  1. men då ska du fortsätta med det!
    dina mest intelligenta läsare kommer att fatta i alla fall.
    om inte annat så kan det bli intressanta diskussioner på litteraturvetenskapsföreläsningarna…

    hur lyckas man få läsarna att föstå vad man menar? alltid? alla läsare? mycket svårt…

    Reply
  2. Som läsare kommer du (!) kanske att känna dig extra engagerad, direkt tilltalad av författaren. Det blir lite som hypnos, som Max von Sydows berättarröst i inledningen till Lars Von Triers Europa:
    You will now listen to my voice. My voice will help you and guide you still deeper into Europa. Every time you hear my voice, with every word and every number, you will enter into a still deeper layer, open, relaxed and receptive…

    Reply
  3. Morgan: Ah, hypnos, bra! Det är ju det bästa sättet att locka läsare på skulle jag tro. Kanske borde skriva hela boken så istället. Nej, det verkar för jobbigt.

    Zoe: Tack för uppmuntran, och tack för länken på din blogg!

    Reply
  4. Med risk för att paja den fina stämningen här så är jag rätt övertygad om att du måste veta varför du gör det ena eller det andra i texten. Du-tilltal finns det ju en del av i de senaste årens litteratur och det kan vara ett mycket bra grepp – typ Swärd, Stridsberg, Oates med flera. Men om författaren känner två av tre röster i texten, så kommer den tredje bli väldigt besvärlig att få att fungera med de andra två. Det handlar om en slags textens trovärdighet mot sig själv. Morgans exempel haltar därför lite här, eftersom von Sydow ger röst åt en ensam Berättare. I Daniels text har vi ju tre konkurrerande röster. Men med det alltså inte sagt att det är omöjligt.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.