Post Format

Så ograbbig man överhuvudtaget kan bli

dannyboyfram.jpgSåg att det på bokbloggen Bokhora kommit en kommentar där min roman Dannyboy & kärleken åtminstone ungefärligt placeras in i begreppet kill-lit eller lad-lit eller vad nu den manliga motsvarigheten till chick-lit kan tänkas heta.

Jag är skeptisk. Jag föreställer mig (utan särskilt djup kunskap i ämnet) att lad-lit är rätt hård, flåsig och hö-höig litteratur om killar som dunkar varandra i ryggen när de berättar om sina senaste erövringar. Visserligen så finns väl i Dannyboy alla de ytliga egenskaperna (nattliv, alkohol, erövringar och stundtals manlig självömkan), men i mitt (självklart helt objektiva) sätt att se på det så är Dannyboy & kärleken en rätt så mjuk bok, det är en roman om att våga, eller att inte våga, acceptera kärleken. Eller åtminstone en berättelse om hur vilsna en del människor på väg in i det slutgiltiga vuxenstadiet känner sig när det kommer till kärlek, och vilka konsekvenser det kan få.

Vissa kallar säkerligen sånt beteende typiskt manligt, men jag har flera tjejkompisar som sagt sig känna igen sig själva rätt så väl i Dannyboys rätt … ja låt oss säga ödesdigert drastiska agerande. Andra tycker bara beteendet är typiskt barnsligt (som Jessika Gedin när hon recenserade den i Elle) men faktum är att trots att det nu gått sex år sedan jag kom på handlingen, och jag och min omgivning borde ha blivit mognare i takt med att vi blir äldre, så tycker jag inte att situationen har ändrats särskilt mycket runt mig. Kanske lever jag i en bubbla, men i sånt fall är det en rätt stor sådan.

Hm, nu kom jag kanske bort en smula från ämnet. I vilket fall som helst – lad-lit, nej, jag är rätt skeptisk. Den har ju till och med ordet kärlek i titeln. Hur grabbigt är det på en skala?

7 kommentarer

  1. Jag är inte så expertinläst på lad-lit heller, men av det jag läst av nutida, skrivande män så tycker jag det finns hemskt få killar som dunkar varandra i ryggen och berättar om sina lyckade erövringar. Kommer inte på en enda sån bok! Mycket otacksamt ämne kanske, för vem kan identifiera sig med en skrytare? Lättare med killar som trånar efter tjejer de inte får, eller är olyckliga i sina förhållanden, eller i sina liv. Dvs hemskt ograbbiga saker, eller 😉
    Och därmed, min poäng, varför skulle inte Dannyboy passa in i det?

    Reply
  2. Okej då, jag kanske var lite raljant i mitt resonemang när jag försökte definiera lad-litten (böjer man det så…?), men det jag vänder mig mot egentligen – och är rädd för – är nog att begreppen chick-lit och lad-lit känns så otroligt uteslutande. Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att 90 procent av det manliga släktet aldrig skulle gå i närheten av en bok som klassificerats som chick-lit, och jag tänker mig således att ungefär samma tankesätt präglar lad-litten, fast omvänt då. Och det tycker jag personligen vore väldigt trist, eftersom majoriteten av de som tagit min bok till sig (som jag vet om) har varit tjejer.

    Oh well, nuff said om chicksen och ladsen. Det bästa vore väl om vi helt enkelt inte var så otroligt besatta av att klassificera saker…

    Reply
  3. Aha, men det med att utesluta ena könet är ju helt lugnt vad gäller tjejer! Tjejer läser urskillningslöst både män och kvinnor, men killar läser väldigt strikt bara män. Givetvis är detta en generalisering, men tyvärr tråkigt sann. Många män ”kommer inte på” att läsa kvinnor.
    Hade du inte en sån diskussion med ditt förlag när ni tänkte på omslag, etc? Bara för att en bok har titeln ”boy” i namnet så betyder det ju inte att boys kommer att plocka upp den, speciellt inte om omslaget råkar se tjejigt ut.

    Reply
  4. Att killar rent generellt skulle välja bort böcker av kvinnliga författare stämmer väl ändå inte? Eller? På mitt eget nattduksbord ligger för närvarande böcker av fyra kvinnliga författare och fem manliga. Däremot så tror jag att väldigt få killar läser den litteratur som genom hörsägen, fram- eller baksidestext stämplats som ’chick-lit’. Jag hör själv tyvärr till den skaran. Visserligen läser jag inte den så kallade lat-litten heller när jag tänker efter.

    Hur det gick till när omslaget plockades fram förtjänar egentligen ett eget inlägg vad det lider, men visst var det så att förlaget ville att omslaget skulle se så ”tjejigt” ut som möjligt, eftersom de helt krasst resonerade att det är kvinnor som främst köper böcker. Ursprungsförslaget gick än mer i den riktningen, men jag lyckades få dem att tänka om till viss del när det gällde bilden.

    Reply
  5. Jag tror tyvärr att Johanna har rätt. Män läser nästan bara män, så i det avseendet är du ett undantag. Kolla dina manliga vänners bokhyllor vid nästa tillfälle. Mina är tyvärr inget undantag i sammanhanget – majoriteten av volymerna är skrivna av män. (Det är som med sommarpratarna. Jag roade mig med att räkna hur många låtar av kvinnliga artister som de manliga sommarpratarna spelade. Men det blev så snabbt ensidigt och deprimerande att jag slutade.)

    Reply
  6. Ja, självklart läser killar böcker skrivna av tjejer. Precis som killar städar och lagar mat och att det finns tjejer som tjänar mer pengar än sina killar. Men, killar läser kvinnl författare i mycket mindre grad än vad tjejer läser böcker av män. Det är inget jag bara slänger fram som en snitsig poäng. Kolla med bibliotek, förlag, dina kompisars bokhyllor som iPet föreslog. Eller i skolan, där jag jobbar. Killar har ganska svårt för 1) kvinnl författare och ännu svårare för 2) kvinnl huvudpersoner. Rationellt kan man ju tycka att det inte borde spela så djäkla stor roll om boken är bra, men tydligen finns det så himla massa bra manlig litteratur att beta av först för alla män… Och nu är det alltså inte bara chick lit eller lad lit med sina extremt vinklade omslag som jag pratar om längre, nu är det all möjlig lit.

    Reply
  7. Pingback: Daniel Åberg » Manligt kontra kvinnligt läsande, igen.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.