Jag kan inte komma ifrån att jag tycker att söndagar är rätt överreklamerade. Visst, det kan väl vara skönt att vara ledig och ha ett avbrott när veckorna är fyllda med saker att göra, som jobb och sånt där annat mindre spännande. Men det är något med söndagen som koncept som jag inte köper.
Och när söndagen bara är en vilodag mitt i ledigheten, då kan jag inte låta bli att tycka att den känns plågsam. När man heller inte är särskilt bakfull, vilket annars brukar kunna skapa en härligt loj känsla vilken dag som helst, så blir jag bara rastlös. Vad ska man hitta på? Hänga med kompisar? Well, faktum är att flera av mina närmaste vänner jobbar i dag, så det kan bli lite svårt. Gå på stan och shoppa? Nja, det är fortfarande så satans mycket turister överallt, och dessutom har ju sommaren som jag börjat lessna mer än lovligt på gjort comeback med buller och bång, så det känns jobbigt. Träna gjorde jag i går, eller ja, jag powerwalkade Brunnsviken runt vilket väl blir sisådär fjorton kilometer och väl ändå måste klassas som motion. Benen är stumma i dag och det tolkar jag som att jag gjort nog motionsnytta för ett tag. Och två dagar i rad? Nej, verkar överdrivet hurtigt.
Återstår väl att skriva då. Men det är då lutheranen i mig vaknar till liv. Skriva på en söndag?! Vilodagen? Nej vet du vad, skäms på dig.
Men eftersom mitt kyrkliga engagemang i verkligheten är lika med noll och jag till och med gått ur Svenska kyrkan, så antar jag att det bara beror på lathet och inte gudsskräck att jag känner motstånd inför Worddokumentet just i dag. Vilket ju i och för sig gör söndagen till vilken dag som helst, för om det är något som präglat mitt skrivande i den här bloggen, så är det väl aversionen mot textdokumentet.
För övrigt är det nu bara en vecka kvar av min semester, och slutet på romanen … well, är inte direkt nära förestående. Vilket väl kanske är det som till sist kommer att tvinga mig att öppna dokumentet i dag ändå. För lutheranen i mig pockar nog i sanningens namn mer på pliktkänsla, ansvarsok och rädsla för att inte vara duktig nog än skräcken för att vanhelga vilodagen.