Ännu en förmiddag efter en lång natt och utanför mitt rum springer hotellägarens barn omkring och leker krig. Svårt att få någon quality beauty sleep då.
Det börjar kännas bra att det bara är en kväll kvar av den här turnén. Okej att det är finalvecka med start på onsdag och den lär väl bli minst lika hektisk, men den är ju åtminstone på hemmaplan vilket gör att det kanske känns lite mindre … galet.
Anyways, eftermiddagen ska ägnas åt rekreation av kropp och själ. Jag ska kolla på veckans Lost, få massage på artisthotellet klockan två och läsa. Vi åker väl ut till arenan vid halv sju innan det smäller klockan åtta och jobbadrenalinet pumpar på. Jag tror det kan bli en riktigt bra och spännande tävling, trots att Andra chansen ståtar med ett lite skamfilat rykte från tidigare år. Genrepet var väldigt rappt och tajt och Kristian Luuk gick loss som en Duracellkanin under hela sändningen.
En bra sak det här schlageriet fört med sig är dock att jag känner ett rejält sug efter att skriva, något som ju inte direkt brukar vara något allmäntillstånd för mig. För de senaste veckorna har, vilket väl överraskar få, inte inneburit särskilt många skönlitterära rader ur mina flinka fingrar.
Och nu – dusch och mat.
Jobbdagen avklarad, har till och med hunnit ta en lur på en knapp timme. Har skrivit en nu smäller det-artikel som tidningarna väl ska tapetsera sidorna med i morgon, samt gjort veckans pliktrapportering från Luuks presskonferens, vilket kan ses på bilden. Nu ska jag duscha i toaletten och snabbt fundera ut hur jag ska arrangera kvällens klädsel för att upprätthålla statusen som schlagerpresskårens mest välklädde manlige journalist (kvinnoklassen vinns så klart av min kollega 
Alltså, det här med att inte kunna sova börjar gå mig på nerverna. Okej att jag kom i säng först vid tre efter gårdagskvällens invigningsfest, men det är ändå sex timmar sedan och det finns därför ingen anledning till att jag bara sovit … tja, två timmar? Det är fan inte bra. Argh. Oh well, jag ska ha en text klar före lunch så det finns väl ingen anledning att ligga här och kvida över rödspruckna ögon och molande huvud. Men det känns lite orättvist när jag knappt ens drack någon alkohol i går, eller ja inte så mycket i alla fall, och när jag inte ens följde med på den sista efterfesten som jag anar att 
Bläddrar därför lite i senaste numret av litteraturtidskriften Tidningen Boken, som firar 20 år i år. Och kanske är det min tristess som slår över i sarkasm, men jag kan inte låta bli att fascineras över hur urbota omodernt och i mina ögon taffligt redigerad den är. Visst, man kanske kan argumentera för att formen inte är viktig utan att det är innehållet som ska stå i främsta rummet, men seriöst – det ser ut som något som knåpats ihop i Microsoft Word 5.1 och det var knappast ett framgångsrecept ens när programmet var nytt 1991. Eller missar jag något, tidningen marknadsförs ju som Nordens största boktidning vilket jag antar betyder att den har en publik? Är det ett medvetet stilgrepp? Men bilder på snedden – funkar det ens för vimmelbilder nu för tiden?