Det är lika bra att jag börjar med det på en gång innan jag glömmer det: Jag har nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser och enligt min kompis Be som västvärldens kanske sista människa, joinat Myspace. Mitt krypin där är kanske inte så där jätteimponerande till omfång ännu, men lite mer ska det nog bli vad det lider. Check it out.
Jobbdagen avklarad, har till och med hunnit ta en lur på en knapp timme. Har skrivit en nu smäller det-artikel som tidningarna väl ska tapetsera sidorna med i morgon, samt gjort veckans pliktrapportering från Luuks presskonferens, vilket kan ses på bilden. Nu ska jag duscha i toaletten och snabbt fundera ut hur jag ska arrangera kvällens klädsel för att upprätthålla statusen som schlagerpresskårens mest välklädde manlige journalist (kvinnoklassen vinns så klart av min kollega Therese, som för övrigt är en av mina ynka fem Myspace-vänner än så länge). Därefter middag och genrep och who knows.
Nej JAG är den enda västvärldsvarelsen som ännu inte skaffat mig et litet bo på MySpace. Jag VILL inte. Det är så FULT. Och RÖRIGT! Argh. Morr. Fräs. MÅSTE man?
Jag håller med om att sajten som sådan är helt undermålig, och att många som lagt upp profiler verkar galna med tanke på hur de smyckar sina bon.
Min är ju väldigt minimalistisk och standardartad till sin form. Tycker det blev enklast så. Och jag avhåller mig nog från att skaffa en truddelutt. Jag hatar när sajter börjar låta utan att man bett om det.
Jag har inte heller myspace – just för att det är precis det, FULT och RÖRIGT! Jag FATTAR inte hur folk har kunnat gå in på det och bara ”Jomen det här är ju precis det jag söker, jag förstå precis var jag ska klicka. Och jag ska se till att alla mina vänner anmäler sig IDAG”.
Fast iochförsig så verkar det ju bra för dem som gör musik och vill hitta andra som också gör musik och utbyte erfarenheter och… musik. Eller kanske skrift, i ditt fall. Men om man inte har några låtar eller dikter att lägga dit blir det ju bara som värsta tomma hemsidan à la -96.