Daniel Åberg

Pratade med en kompis om litteraturvetenskap i går kväll. Utbildningen alltså, inte ämnet i stort. Om hur viktigt det är att man får rätt lärare, en inspiratör, någon som kan leda en framåt och locka till egna upptäckter.

Hon mindes litteraturvetenskap A i Uppsala som en mörk tid, en hemsk termin, bortkastad tid. Tvärtemot min egen upplevelse, jag ser A- och B-kursen i litteratur där som höjdpunkten i mitt studieliv. Vår seminarielärare, som var lektor och hette Staffan Bergsten men som numera gått i pension, var den mest spränglärda person jag mött, en urakademiker som hade svar på allt och verkligen älskade litteratur. Han inspirerade och vi cirka 20 som hade honom som vår lärare under det här året sög in det han lärde ut som nyinköpta kökssvampar. Om jag har särskilt mycket kvar av kunskapen vet jag inte. Men oj vad roligt jag hade det där året.

Och det är lustigt hur saker och ting hänger ihop. För förutom litteraturvetenskapen ser jag A-kursen i statskunskap som det roligaste jag läst, också på grund av de bra lärarna. Jag vet inte om det är så på andra ställen också, men i Uppsala var det – åtminstone i slutet av 90-talet – institutionens ”prestigeprofessorer” som höll i kurserna på A-nivån, som skulle locka in studenterna i ämnet. Den första fempoängaren, introduktionskursen, höll Leif Lewin i, vars senaste bok ”Democratic acountability” recenseras stort i DN i dag (dock ej på nätet ännu). Allt går i cirklar, det finns trådar överallt.

Fasiken, jag hade ju tänkt utveckla de här tankarna lite. Men nu måste jag rusa ut i solen. Oh well.

Pet Shop Boys-flash:

Klockan 16.30 (och 20.30 för den delen) visas en halvtimmes intervju med Neil Tennant i BBC World-programmet ”Hardtalk extra”. Perfekt för en nyhetsslö fredagseftermiddag!

Eller vad säger jag – det är så klart perfekt för vilken fredagseftermiddag som helst.

Så här skriver BBC om programmet:

The Pet Shop Boys have been churning out the hits for almost 25 years. They have influenced bands such as the Killers and the Scissor Sisters and even Madonna. And now they are about to embark on another world tour. Gavin Esler talks to one half of the group, Neil Tennant, about the enduring nature of the Pet Shop Boys, where they fit into 21st Century music and their quintessentially English sound.

Tune in!

Ibland går saker bra. Ibland gör de det inte.

Den här artikeln, om den pågående streetdansfestivalen på Dansens hus här i Stockholm, är ett tecken på det senare. Min kollega Erika skrev den under eftermiddagen. När hon var klar skrev hon ut texten och gav den till mig för korrläsning. När korret var gjort hittade jag inte texten i vårt textredigeringsprogram. Den var totalt väck, non existent, gone with the wind, borttrollad från jordens yta. Det var inte mycket att göra, hon skrev om texten från början, knattrade ut den korrade utskriften. När hon var klar tryckte hon på print igen, så att jag kunde slänga ett öga på den nya versionen. Puts väck hej då. Ridå. Bye bye streetdans.

Tredje gången fick jag skriva av utskriften. Höll mig långt borta från bulle+P. Den stannade bland oss. Tack.

——

In other jobbnews så har min kollega Erik intervjuat Kirsten Dunst i dag med anledning av ”Spiderman 3”. Min kollega bling-Therese är på väg till galapremiären för att hänga med Kirsten där. Själv har jag spenderat dagen med att skriva notiser som den här och den här och ska snart åka till en söderförort och äta thaimat. Olika falla ödets lott.

Jag har blivit med stegräknare. Det känns ungefär lika tufft som att ha ett skinnfodral till mobilen i bältet, men när den väl sitter där i sitt clip, oj vad jag går.

Orsaken till den lilla tingestens närvaro vid min midja är att jag liksom rätt många andra på jobbet anmält oss till Korpens stegtävling, något sorts företagstjofräs med ett sorts folkhälsofrämjande syfte antar jag. Det ska promeneras under fem veckor från och med kommande onsdag, målet är 7000 steg per dag. I går lyckades jag dock, utan större förhävning, gå 13874 steg enligt den lilla prylen. Jag vet inte om det innebär att jag är manisk, en liten enerverande Duracellkanin i vardande, men hur som helst, stegräknaren är beroendeframkallande och det känns lite läskigt, som om jag gått med i en sekt. Med några enkla tryck kan jag kolla kaloriförbränning, promenerad sträcka, kilometertid och de senaste börskurserna. Det är en fantastisk liten sak.

Allt är dock inte frid och fröjd. För det första verkar inte mitt exemplar gå att stänga av. Jag är rädd att batteriet ska vara utsuget redan när tävlingen drar igång nästa vecka. Dessutom verkar avståndsbedömningen vara dåligt kalibrerad. När jag gick mellan Odenplan och Slussen i går morse angavs avståndet till 2,09 kilometer. Nu har jag visserligen inga bevis för saken, men nog är väl det avståndet lite större? Jag hade gissat på minst tre. Måste leta upp en bra karta och mäta. Jag försökte med Eniro och Hitta, men de kollar ju bara bilvägar när man vill kolla upp avstånd. Jag vill ha en funktion i deras karttjänster där man kan rita in egna sträckor och få avståndet presenterat på silverbricka. Varför har de inte fixat något sånt? Jag skulle använda den hela dagarna, skulle sitta och dra streck hit och dit och aldrig jobba eller skriva.

Kanske tar jag för långa steg. Lilla stegis är förinställd för 60-centimeterskliv, kanske är jag en sjumilaklivare och därför blir avstånden för korta. I foldern tipsas om att man ska mäta upp en tiometerssträcka och därefter räkna ut hur långa steg man tar. Men vadå mäta upp en sträcka, ska jag gå ut på gatan och börja mäta med ett måttband? Jag har ett rykte att tänka på.

Ovetskapen gnager i mig. Åh, ständigt denna oro.

——

Steg hittills i dag: 3681. Upptäckte just att grundinställningen i räknaren är att jag ska väga 45 kilo. Ho ho.

Jag är spontanitetens mästare. Åtminstone enligt min vän Lisa, som nyss slog en saltomortal av glädje när jag sa ja till att följa med på Teaterhögskolans slutuppsättning av ”Tre systrar” om 32 minuter. Jag såg visserligen inte henne frivolta, vi pratade ju i telefonen gubevars, men jag kunde klart och tydligt höra hur hon snurrade flera varv i luften av oförfalskad lycka. Oh joy.

Hm, kanske bäst att lägga på ett sista jobbkol med andra ord?

Var på möte i Uppsala i går kväll. Förflutenhetens landskap. Vandrade i hast mot tåget när klockan närmade sig tio, i stort samma väg som det rusas på i början av ”Dannyboy & kärleken”. Jag vet inte hur många gånger jag gått den där sträckan, sprungit den där vägen, längs kullerstensgatorna, över någon av de tre broar som är aktuella, på gågatan, kryssat genom kvarteren på väg mot tågstationen. De kan räknas i hundratal vid det här laget. Konstigt hur tiden går och ungdomen består. Inte min gudbevars, men stadens. Studentstaden där åldern på de boende är konstant och hur de står och vinkar oss som lämnat den adjö gång på gång på gång.

Inte för att särskilt många återvänder med min frekvens. Men ändå.

Jag tänker ofta på Uppsala vid den här årstiden. Under vårens sista månad och den tidiga hösten är studentorter som mest levande, när tiden går mot sitt temporära slut och tar sin avstamp i något nytt. Det är inte alls på samma sätt påtagligt här i Stockholm, och då bor jag ändå inte mer än femtio meter från Studentpalatset. Kanske går det att erfara samma känsla i luften ute på Frescati, men jag tvivlar. Åtminstone skulle jag ha svårt att känna den, jag är för evigt färgad av mina egna minnen. Åh det var länge sedan jag på allvar grottade ner mig i minnesknarkande här. Snart. Se det som ett löfte. Eller ett hot.

Man blir skadad av att läsa ”Snabba cash”:

Sitter på ett sunkhak i Vasastan och frossar loss i fläsknoisette och pommes frites i värsta Sandviken 1994-stil. Stället är förvånande tomt, det är ändå ett rätt trevligt och gemytligt hak. Har ni det alltid så här lugnt? frågar Morgan servitrisen. Tja, ungefär, svarar hon. Men hur går ni runt då? Hon tittar sig omkring, rycker på axlarna och säger jag vet inte, men stället har varit öppet i femton år tror jag. Jag och Morgan ger varandra en menande blick och är genast säkra – vi smörjer kråset på en penningtvätt.

Jag joggar/powerwalkar/släpar mig upp mot Hagaparken. En bil med tonade rutor står på tomgång precis över på Solnasidan. När jag är i höjd med den bromsar en BMW in bredvid, en kille med propert men ändå suspekt slitet utseende hoppar ur och lutar sig in i den andra bilen. Inget säger något, men ett litet paket byter snabbt ägare, och mannen kliver raskt in i sin bil igen och båda försvinner i hög fart norrut. Ett solklart fall av k-försäljning, tänker jag och hoppas att de inte ska vända och slå knäskålarna av det ofrivilliga vittnet.