Författare och skribent
Min chef Micke sitter as I write och pratar i telefonen med Bryan Adams några meter bort. Jaja han må vara en stjärna på dekis men låtar som ”Summer of -69”, ”Run to you” och ”Heaven” sitter för evigt inpräntade med värme i mitt sinne hur okreddigt det än är och jag älskar när ungdomen gör sig påmind oavsett om den kommer i form av rödhårig page eller kanadensisk FM-rock.
Tror jag måste gå närmare telefonluren och kanske höra hans röst.
Vi firade av en vikarie i går kväll och mellan allt prat om kroppsformer i offentliga duschar hann vi även beröra det här med hårfärg. Eftersom jag haft mitt rakade huvud i över sex år nu räckte det med att säga att jag tidigare hade svart hår och popfrisyr för att få folk att tvivla, och när jag därefter drämde till med min riktiga ungdomssynd – rödfärgad page – möttes det av ren skepsis. Jag nämnde att det fanns en bild. Du måste lägga ut den på bloggen! skrek någon och eftersom jag redan börjat hinka mellanöl efter mellanöl sa jag så klart ja, jo, okej då.
Året är 1995, det är höst och jag är nyanländ till Uppsala. Jag gör en av mina första kvällar som barhjälp i puben på Kalmar nation. Vem som tog bilden minns jag inte och inte heller vad som hände den aktuella kvällen men det är enkelt att se varifrån de gula t-shirtarna som förekommer i ”Dannyboy & kärleken” är hämtade. Fråga mig heller inte varför jag poserar med en flaska lime.
Hur som helst – där står jag. Tolv och ett halvt år har snart gått och världen var en annan och jag likaså.
Hur har du det på jobbet i dag? smsar en kompis och jo tack, precis så här har jag det, lite småstökigt men rätt okej.
Koppen med kaffe har jag visserligen hunnit dricka upp sedan fototillfället, jag var tvungen att skriva klar texten ni ser på skärmen innan jag fick bloggtid. Artikeln handlar om hur småförlagen vitaliserar debutantscenen, och är skriven med anledning av Borås Tidnings debutantpris, som delas ut på torsdag kväll. Tyvärr kan jag inte länka till det finfina alstret ännu, eftersom texten är som mest aktuell på prisutdelningsdagen tjongar vi ut den på tidningssajterna först då.
Hm, att min arbetsplats hyser Stockholms kanske bästa utsiktsvy är inte direkt något som bilden avslöjar.
När jag ger en skiva en trea i betyg betyder det per automatik att den så fort recensionen är skriven försvinner från min radar. Tre betyder enligt vårt plussystem bra. Vill man verkligen fortsätta gå runt och lyssna på något som är just det, bara bra? Jag gör det inte.
Vilket leder mig till slutsatsen att jag måste pudla och be Lykke Li om ursäkt. För en trea var just vad jag gav hennes debutalbum ”Youth novels” för några veckor sedan – här syns recensionen på Kalmartidningen Östrans sajt – och således borde jag aldrig lyssna på skivan igen. Men det är just vad jag gör. Inte dag efter dag, men nästan, senast i morse när jag vandrade genom staden söderut på väg mot jobbet. Lykke Li-skivan gör mig glad, stegen som varit en smula tunga blir lättare och i slutändan är väl det vad som betyder något – att hon lättar mig.
Så förlåt mig Lykke Li, jag borde ha gett din skiva en fyra i betyg och hade jag haft ett trollspö eller en mer offentlig publicistisk profil hade jag gjort det på riktigt och inte bara här i bloggen.
Det har skrivits en del, bland annat hos Weird Science och Popjunkie-Rebecca, om Nour El-Refais medverkan i Melodifestivalen och hur illa hennes roll behandlats. Jag kan inte mer än hålla med, SVT verkar inte ha tänkt till, eller åtminstone tänkt fel. Under genrepet första veckan i Scandinavium, som jag ju skrev om i ett annat ärende här, verkade det som att tanken var att hon skulle vara tuff och typiskt ungdomligt självfixerad, intervjuerna vreds till att handla om henne istället för artisterna, det var jag jag jag istället för du du du. Gensvaret var dock katastrofalt, nästan ingen i den fullsatta arenan skrattade, och till den riktiga sändningen på lördagskvällen var det mesta omskrivet och utslätat, förutom kärleksförklaringen till Brandur och frågan om de skulle bli kompisar på Facebook.
Men nu var det egentligen inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte istället tipsa om att Nour El-Refai faktiskt kan vara jätterolig! I torsdags bevistade jag genomdraget av hennes och Cecilia Forss föreställning ”Cissi & Nour – almost like boys” ute hos Riksteatern i Hallunda, en föreställning som drar på Sverigeturné i veckan. Min artikel i ämnet gick ut i dag, här hos SvD med vår originalrubrik, här hos Expressen med egen könshumorrubrik.
Så happy reading på er denna fullkomligt underbara måndag.
Ont ska med gott förgås, och visst var det väl så att solen kunde skönjas under förmiddagen tänkte jag och tog glad i lunchhågen på mig jacka och ipod och gav mig ut, att jag är lite snuvig skulle inte stoppa min promenad, dagen skulle återerövras!
Väl ute var solen borta, ipodens batterier dog efter trehundra meter och en stund senare möttes jag av det här.
Att jag vid framkomsten till thaistället upptäckte att jag glömt plånboken hemma kändes närmast givet.
Jag vaknade med resterna av en otäck dröm i huvudet som fortfarande gör sig påmind. Innanför dörren låg inga morgontidningar. Tandkrämen var nästan slut. Hudkrämen jag använder främst för den torra fläck jag ibland får på kinden under högerögat – ja även jag har fläckar – trillade ner bakom badkaret. Och när jag skulle gå insåg jag att jag tappade bort mina vantar i lördags natt.
Det kommer att bli en bra dag.
Satt i går i skymningen och försökte skriva med någon annans ord. Jag skulle skriva ett mejl, eller kanske snarare omformulera ett redan skrivet mejl, och få det att inte likna mina egna ord eftersom orden skulle vara just inte mina egna.
Och det var fasiken vad svårt det är. Att tvinga sig själv att skriva något som inte låter som att det är jag själv som står för dem. Att undvika de vanliga ordvändningarna, mitt sätt att använda kommatecken, tankstreck – ja allt blev som en orgie i disciplin där jag samtidigt försökte att inte hänfalla allt för mycket åt det språk jag använder när jag skriver journalistiskt heller, det här skulle ju ha en personlig avsändare, även om hon är fiktiv. Jag blev svettig, kände mig nödgad att ta till flaskan, drack whisky framför datorn och lyssnade på El Perro Del Mar och tanken vandrade iväg och började fundera över slipsval istället för stilval. Eller ja, slipsval är ju också ett stilval men inte av den art som romandokumentet krävde.
Jag vet inte om jag lyckades. Något blev det i alla fall, trist nog ett tråkigare språk än det jag vanligen använder, ja åtminstone enligt mitt eget huvud. Fast i och för sig hade det väl varit värre om jag tyckt att det som kom ut när jag förställde mig var bättre än det vanliga.
Och slipsen då? Jo, den blev svart till en röd skjorta, vilket ju redan visats dessutom.
Jag tar bilden och visar den för Jocke efter att vi sett Melodifestivalen ihop. Våga böga! skriker han på sin klingande göteborgska och vem är jag att säga emot.
Alltså jag har sökt och sökt och sökt men jag kan inte finna svaret. När jag öppnar kylskåpet slår det numera alltid en lätt doft av något som inte riktigt känns sunt emot mig. Trots att jag slängt allt som eventuellt skulle kunna lukta illa – och trots att inget egentligen var för gammalt – samt rengjort innandömet grundligt, så kvarstår odören i min hjärna som en svag förnimmelse om något som inte vill fly och det stör mig.
Nästa steg blir att elda upp skiten.
Alltså herre Jesus, tidningarna slår ju nästan knut på sig själva i sina hyllande recensioner av ”Sweeney Todd” i dag. I DN ger Johan Croneman högsta betyg och använder utropstecken i texten, i SvD blir det fem av sex och Aftonbladet drämmer också till med en femma och Expressen ger en fyra.
Själv satt jag i salongen – Tim Burton-älskare till trots – och hade rätt tråkigt under de knappa två timmarna. Det sjöngs, sprättades halsar och sköljde blod en masse, men spänningen var noll och löpande band-tekniken total i avskärningarna. Läskigt? Nej. Äckligt? Nja. Underhållande? Tja, lite ibland under vissa av sångnumren men inte mer än att det skulle bli en trea i betyg.
Jag vill visserligen minnas att jag var en smula kissnödig när jag såg den och det tar emot att gå ut på toaletten under en pressvisning så jag härdade ut, men inte kan väl det simpla faktumet så ha solkat mitt omdöme? Är jag månne helt enkelt bara en smula dum i huvudet och förmår inte förstå god konst när den levereras med rakkniv i handen?
Det är ju faktiskt en smula underligt att jag finner skrivande så tråkigt. Att jag tittar på de texter jag skriver och ofta vill kräkas på dem. Inte bokstavligt talat, jag ser dem ju oftast på datorskärmen och jag är väldigt förtjust i min gamla fina Powerbook även om den nog ska pensioneras senare i år, men ändå, faktumet att jag inte är särskilt förtjust i att skriva ter sig ju en smula barockt med tanke på mitt yrke och min främst bisyssla vid sidan av arbetandet. Ja det som åtminstone borde vara min främsta bisyssla vid sidan av arbetandet.
Det här kommer väl inte direkt som en nyhet. Jag har ältat ämnet tidigare, även om det var en tid sedan och därefter har ju fler läsare tillkommit och en del har väl tröttnat och fallit bort, vad vet jag, jag skriver ju bara, läsa får någon annan göra.
Fast nu ljuger jag ju, för det är ju därför jag skriver trots att jag tycker att det är tråkigt. För att jag efteråt tycker om att läsa det som kommit ut. Att påta i texten, känna hur den formas i mina händer och blir bättre, rappare, fyndigare, vackrare, klipskare. För jag inbillar mig att min nya romantext är klipskare än den förra. Eller så är den bara svårare, omständligare, jobbigare. Ja, jobbigare är den, men frågan är hur mycket. Förhoppningsvis precis så mycket som jag eftersträvar.
Jag menar egentligen ingenting med det här just nu. Förutom att meddela att jag drabbats av akut skrivtristess. Att det inträffar när jag för första gången på rätt länge faktiskt suttit framför mitt romandokument åtminstone en stund under tre av veckans hittills fyra avverkade dagar är väl knappast en slump. Om jag skrivit något? Jodå, en del. Men mest har jag nog gjort det jag tror att jag egentligen gör bäst – klipper, återanvänder, gör om, lägger till, flyttar och pysslar.
Men varför blir du inte förlagsredaktör istället då? frågade någon för en tid sedan. För att jag inte vill jobba med andras texter, jag är ju så fruktansvärt egenkär och skriver bara jag jag jag hela tiden, är väl svaret.
Så ni får nog fortsätta stå ut med mitt jävla gnäll.