Daniel Åberg

Alltså, jag skriver gärna under på att morgonstund har guld i mund under de rätta förutsättningarna, men herre min je Karlskrona, det finns gränser! Klockan sex överfölls taket på hotellet av fiskmåsar som bjöd på en symfonisk kakafoni, en timme senare började någon släpa ett okänt men väldigt bullrigt föremål någonstans men verkade tycka att det var otroligt jobbigt för det skedde i trettiosekundersintervaller följt av minutlånga tystnader, och så vidare och så vidare. Tio i åtta var det så dags för finalnumret, klockspelet av guds nåde drog igång ute på Rådhustorget – någon hävdade för övrigt att Karlskrona huserar norra Europas största torg – och spelade och spelade och spelade, psalm efter psalm.

Jaja. Det är bara att acceptera och gå vidare i Melodifestivaltillvaron. Jag börjar med att gå ner till frukosten. Sedan ska jag skriva ut min Charlotte Perrelli-intervju.

Jag har inte varit i Emmaboda sedan 1996. När nu tåget stannar där, släpper av några passagerare och plockar upp några nya på vår väg mot Karlskrona, kommer den där sommaren tillbaka till mig.

Jag minns en flickvän jag inte sett på många år nu och en villa där föräldrarna bodde och en tiopoängskurs i ekonomi och hur jag satt vid deras köksbord och skrev på en hemtenta jag aldrig lämnade in men huvudsaken var ju att CSN-pengarna kom, poängkvoten var redan uppfylld och tiderna och systemet ett annat.

Jag minns en bilresa till en stormarknad för att köpa kroppkakeingredienser för when in Rome och jadajadajada men hur vi blev sittande i bilen på parkeringen, radion pratade om att Tupac Shakur blivit skjuten och nej, jag var allt för djupt nere med popsvängen indieåret 1996 för att riktigt ha någon större koll på 2Pac men vi satt där och lyssnade ändå. Hur vi senare köpte ingredienserna och lagade kroppkakor och en mättnad jag aldrig tidigare upplevt och hur sommarkvällarna på altanen var långa och ljusa.

Men minnet är som jag så ofta tidigare skrivit en underlig pryl. För det jag minns från parkeringen den där sommaren har inte hänt. Tupac Shakur sköts först den sjunde september 1996, två veckor efter att jag börjat höstterminen i Uppsala och dagligen strävade uppför backen mot slottet för att läsa litteraturvetenskap. Jag besökte Småland innan det årets Emmabodafestival, som vid den här tiden arrangerades i agusti.

Ändå minns jag bilen och parkeringen och radion och 2Pac. Som om det verkligen hade hänt.

Då den förra måndagen var ett under av missriktad livsleda, med det ena bakslaget efter det andra, var det i dag trevligt att vakna till mejlbeskedet att jag för andra året i rad tagit hem en jordskredsseger i Morgans årliga Oscarstips (japp, det är en riktig statyett han håller i handen, och jo, jag tror det är en av mina röda slipsar), årets gala gick ju av stapeln i natt. Penningsumman blev tyvärr en aning mindre i år eftersom deltagarantalet var färre, men ska nog räcka till att betala tre av vårens bruncher i alla fall.

Min segerrad landade på sjutton av tjugofyra rätt. Ett något svagt segerresultat kan tyckas (jag hade arton förra året), men det var ett sånt där år när gracerna skulle fördelas relativt jämnt, vilket gör det mer svårtippat (”No country for old men” fick flest med blott fyra oscarsgubbar). Värt att notera – jag missade båda de kvinnliga skådespelarpriserna. Alla eventuella villfarelser jag haft om att besitta god kvinnokunskap får därmed anses ha varit just villfarelser.

Fotnot 1: Men vad fasiken Josefine, hur kan du prisa Stefans insats i tävlingen när det var jag som vann?!

Fotnot 2: Att jag inte satt uppe och kollade utan möttes av segerbeskedet via mejl erkänner jag var lite svagt, men då jag hostar som en tok för tillfället anser jag det vara mig förlåtet att jag istället valde sömn. Och utgången var ju ändå given på förhand.

Vafalls, hur hade jag tänkt att det här skulle gå ihop då? Hur ska jag hinna skriva ett vettigt lördagsinlägg när pappa står i hallen och stampar och bussen går till Vasamuseet om sex minuter, vi måste ju hinna till guidningen klockan halv elva!?

För ett par dagar gjorde jag en pudel och erkände att jag tyckt fel om Lykke Lis skiva. Självrannsakelseveckan är dock inte över med det, i dag är det dags för del två – ”Arn”.

Nej, jag tänker inte på något sätt omvärdera filmen – den var tråkig, stolpig samt förfärande övertydlig och ängslig, en typisk tvåa. Ängslig? Ja, i sin iver att försöka efterlikna allt annat som gjorts inom genren med målet att locka så många som möjligt tog man bort alla eventuella möjligheter till spets. Lagom och mesig helt enkelt.

Nej, självrannsakelsen handlar istället om min väldigt felaktiga gissning när det gällde svenska folkets önskan att se det här. Jag skrev att att SF nog bara skulle nå hälften av sitt uttalade mål på en miljon besökare, jag trodde helt ärligt att hajpen skulle dö ut så fort den massiva reklamkampanjen avslutats, att filmen skulle sotdöden dö när ryktet om dess tråkighet nådde mun till mun-fasen, trots att filmen gick upp i sjuttioelva miljarder kopior.

Tji fick jag, nog fan blev det miljonpublik i Sverige allt.

Jag tänker för den sakens skull inte be om ursäkt, jag tycker att besöksantalet borde ha stannat vid en halv miljon. Men jag hade fel och härmed erkänner jag det.