För ett par dagar gjorde jag en pudel och erkände att jag tyckt fel om Lykke Lis skiva. Självrannsakelseveckan är dock inte över med det, i dag är det dags för del två – ”Arn”.
Nej, jag tänker inte på något sätt omvärdera filmen – den var tråkig, stolpig samt förfärande övertydlig och ängslig, en typisk tvåa. Ängslig? Ja, i sin iver att försöka efterlikna allt annat som gjorts inom genren med målet att locka så många som möjligt tog man bort alla eventuella möjligheter till spets. Lagom och mesig helt enkelt.
Nej, självrannsakelsen handlar istället om min väldigt felaktiga gissning när det gällde svenska folkets önskan att se det här. Jag skrev att att SF nog bara skulle nå hälften av sitt uttalade mål på en miljon besökare, jag trodde helt ärligt att hajpen skulle dö ut så fort den massiva reklamkampanjen avslutats, att filmen skulle sotdöden dö när ryktet om dess tråkighet nådde mun till mun-fasen, trots att filmen gick upp i sjuttioelva miljarder kopior.
Tji fick jag, nog fan blev det miljonpublik i Sverige allt.
Jag tänker för den sakens skull inte be om ursäkt, jag tycker att besöksantalet borde ha stannat vid en halv miljon. Men jag hade fel och härmed erkänner jag det.
Äh, vadå, det är ju SF självt som stödköper biljetter. Hoppas jag verkligen. Fast å andra sidan var det ju 9,2 miljoner som såg Sås som i himmelen, så man ska väl inte lita på svenskarna.
Jag har begått tjänstefel som filmrecensent och inte sett Arn. Bah.