Författare och skribent
Gästtoaletten på det svenska ambassadresidenset i Belgrad i lördags kväll:
Vi använder samma toalett och tvättar oss i gemensamt handfat – men nähädu, kvinnor till vänster och herrar till höger när det kommer till handtorkningen hörrudu.
Que?
——
Och jaja, rubrikordleken var väl inte hundraprocentig, men ni fattar.
Alltså, jag gillar verkligen Charlotte Perrelli. Hon är otroligt trevlig, lätt att ha och göra med och alltid väldigt proffsig. Därtill tycker jag faktiskt att ”Hero” är en rätt bra låt på riktigt, inte bara på schlagerriktigt.
Men det går ju inte att komma ifrån att den coolaste artisten här i Belgrad, det är Frankrikes Sébastien Tellier. Han lär inte ha en chans med ”Divine” på lördag kväll, han är alldeles för popkreddig för det och låten är så långt från det här spektaklet man kan komma, men det är väldigt roligt att se honom här nere, han lallar runt lite på måfå och han åker golfbil på scenen i sitt nummer. I går kväll när jag var på en mottagning i det serbiska kronprinsparets palats, kunde jag inte motstå frestelsen längre, utan gick fram och förnedrade mig själv. Här är resultatet.
Senare på kvällen, på den officiella invigningsfesten, passerade Tellier alldeles bredvid mig och jag fick en nick till hälsning av fransosen. Faan, ni är ju värsta polarna nu utbrast GP:s Johan Rylander. Joråsåattvettu, Sébastien och jag, we’re like this (nu gör jag ett coolt kompistecken med fingrarna), svarade jag.
Gick för att äta frukost på ett café här i närheten i dag, fick en god tonfisksallad där tidigare i veckan. Satte mig, en tjej kom fram för att ta min beställning, jag tänkte mig en riktig brakfrukost likt de bruncher vi brukar svulla loss i på helgerna hemma, men möttes av haktapparbeskedet nej, köket är stängt på söndagar.
Lätt yr vinglade jag iväg, vafalls vafalls vafalls, ingen mat på söndagar? Gick till en gata jag sett har många uteserveringar, klockan närmade sig tolv men nej, satan i gatan de människor som satt där konsumerade uteslutande dryck – kaffe, juice, en öl, eventuellt skymtade jag på min höjd ett bakverk i fjärran. Jag var utsvulten, hade bara ätit en macka och plockmat sedan i fredags kväll, jag stod på randen att dö svältdöden i Belgrad.
Så såg jag en bekant symbol och världen kändes genast enkel igen.
Jag minns att någon bloggade om det för inte så länge sedan, och kanske är jag sist i världen med att upptäcka dem, men herre Jesus vilken skatt P3:s dokumentärer är om man vill ha koll på svensk nutidshistoria. Välgjorda, medryckande och fullständigt fantastiskt perfekta för långpromenader – och de låter dem ta tid, närmare 90 minuter prat nonstop, man blir nästan salig i dessa snuttifierade tider. Okej att de innehåller lite musik och sammanlagt blir två timmar när de radiosänds på söndagskvällarna, men i poddversionerna har det redigerats bort.
I går klämde jag bordellhärveprogrammet under mina promenader fram och tillbaka mellan hotellet, presscentret och arenan här i Belgrad, och jag ville bara fortsätta att gå och gå för att hinna lyssna klart. Tidigare har jag tagit mig an kärnvapenprogramavsnittet och Gottrörakraschen. Egentligen avslöjas väl inget direkt nytt i dem, men historierna serveras på ett lättillgängligt, aptitligt och spännande sätt med nygjorda intervjuer och massor av finfint arkivmaterial. Jag känner mig nästan lite löjlig i min superlativflod men det här är public service i sitt esse banne mig.
Bara att dra på lurarna och ge sig ut på Belgrads gator och börja lyssna på JAS-projektet då.
Jag ligger i min hotellsäng i Belgrad och ser på serbisk morgon-tv där Charlotte Perrelli och Jovan Radomir medverkar men där det mest är fokus på barn som endera dansar runt i folkdräkt eller visar upp karateövningar.
Jag läser om deckarsommaren i DN, åh vad jag längtar efter Mons Kallentofts andra, ”Midvinterblod” blev min mp3-boksdebut förra året under mina promenader runt Brunnsviken och den var smått underbar i sin mänsklighet och fint tecknade personporträtt och grep verkligen tag och jag erbjöds ett korr på ”Sommardöden” för en månad sedan men tackade nej, jag får träningsvärk i armarna av gigantiska pappershögar vilket N&K alltid skickar och dessutom såg jag allt för mycket fram emot Torsten Wahlunds inläsning.
Hm, DN har valt samma upplägg som vi diskuterade ser jag – avstamp i Kallentoft och därefter vidga till deckarsommaren i stort och oj, nu fick faktiskt Jovan prata lite i morgonprogrammet men Charlotte ser fortfarande mest ut som ett kuttersmycke som den medelålders, något gubbsjukanstrukna programledaren inte riktigt vet vart han ska göra av.
För övrigt känns det helt världsfrånvänt att det faktiskt bara var två år sedan förlagen började med sommarutgivning av böcker på allvar. Tankarna om att det inte var någon idé eftersom publiken ändå inte kunde köpa böcker när de befann sig på landet känns ju rätt befängd, men verkar ha varit en sanning som härskade i branschen. Underligt.
Åh, nu dök ”Young folks” upp i en reklamfilm för serbiska Vodafone men i övrigt bara maler han på och på och på den där jäkla programledaren.
Jag tror att jag har underskattat min lästakt här nere, mina medtagna böcker kommer att ta slut fast visserligen tar väl det här schlageriet fart på allvar nu i helgen så läsandemöjligheterna minskar. OJ nu får faktiskt Charlotte sjunga ”Hero” och därefter ställer Jovan två frågor på svenska till henne vars svar han sedan tolkar, publiken applåderar glatt när hon säger att Belgrad är vackert och sedan schasas hon av scenen som invaderas av en gigantisk ansamling ungdomar som börjar sjunga till folkets stora jubel.
Jag längtar hem tror jag.
Herre jisses, min lilla teknokratiska notis från i förmiddags toppar Expressens schlagerbevakning nu i kväll. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, eller se innan ögonen får gå till nattvila.
Dåliga på att stava till Eurovision är de också.
När man går på JMK lär man sig att man som journalist ska rädda världen och kämpa för sanningen och demokratin. Sedan åker man på Eurovision Song Contest och förstår vad det handlar om på riktigt.
Jag skulle inte direkt säga att Belgrad är en vacker stad. De kommunistiska åren med undermåligt byggande har satt sina tydliga spår. Men här och där finns väldigt vackra platser, och staden har en sliten charm.
Här en bild tagen på den södra av de två promenadbroar som förbinder nya och gamla Belgrad över floden Sava, som något längre upp i båtens färdriktning går ihop med Donau.
Eller ja, promenadbro är väl att överdriva, det finns en smal avsats man kan gå på på ena sidan av väg- och spårvagnsfilerna i alla fall.
Oj det är hela havet stormar på Bonniers.
Alla förlagen – det vill säga Albert Bonniers, Forum, Wahlström & Widstrand och Bonnier Carlsen – slås i praktiken ihop och får underchefer som tituleras litterär chef med en gemensam vd i topp. Samtliga tidigare förlagschefer omplaceras. Och de olika fackförlagen slås ihop till ett och blir landets genom tiderna största förlag oavhängigt genre.
Hm. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns som en strömlinjeformning vars syfte är att vinstmaximera och kanske inte så mycket mer. Och okej, det kanske är förståeligt att förlagscheferna flyttar på sig eftersom de annars i praktiken skulle ha degraderats, men förloras inte kompetens i och med det här draget?
Men hey, det är ju bara min åsikt någonstans i de lägre regionerna av Bonnierspyramiden.
——
Och just ja, helt i skymundan startade ju samma företag sajten Bonnier lyrik i dag också. Synd att jag är en sådan analfabet när det gäller poesi och inte riktigt kan utvärdera satsningen på ett rättvist sätt.
Läser i DN om undersökningen som visar att kulturarbetare visst är entreprenörer och inga lata bidragstagare som klyschan säger. Och okej, jag kanske för tillfället befinner mig i en annan del av världen och har missat något, men var det inte just det faktumet som en hel massa människor försökte banka in i skallen på Johan Stael von Holstein när han rörde upp himmel och jord i kultursfären i vintras? Fanns det inte redan en undersökning som sa just det här?
Undrar jag från min lilla Belgradtäppa.
Det känns som sagt lite speciellt, för att inte säga rent ut sagt konstigt, att gå runt i en europeisk storstad som så sent som för nio år sedan blev rätt hårt raketbeskjuten och bombad av Nato.
I går efter förrättat arbetsvärv gick jag ut på stan och letade upp ett par av byggnaderna i de centrala delarna av Belgrad som ännu inte rivits eller renoverats efter räderna.
En sak man suckar över rätt ofta när man är ute och jobbar på Melodifestivalen är all korv, pizza, läsk, kaffe, kakor, chips och salta pinnar som SVT:s presspersonal bullar upp och som man trycker i sig som den nickedocka utan egen vilja man är. Okej okej, det finns frukt också – SVT är ju ett public service-bolag och måste visa myntets båda sidor enligt sändningstillståndet – men det bryr sig så klart ingen om när man står där med hunger i magen och Billypizzor i blick.
Hur som helst – jag ska aldrig klaga på det här fett- och koffeinöverflödet igen. För på den internationella arenan kan man frossa loss i … vatten. Det är fasiken i mig det enda som bjuds förutom presspamfletter med cd-skivor från Bulgariens och Georgiens tävlande som deras management gärna öser över en i samband med presskonferenserna.
Den minimala kaffekoppen på bilden fick jag således köpa själv i en automat. Okej att den kostade runt en femma samt att det trillade ner en söt liten sked innan jag plockade ut koppen, men ändå.