Daniel Åberg

När vi var i Belgrad skrev Mattias ett inlägg i DN:s schlagerblogg med en passus till de beskrivningar av drömmar som Emma brukar hänge sig åt ibland i sin blogg. I natt hände mig något liknande, och eftersom Mattias dessutom var inblandad kopierar jag helt fräckt hans rubrik och meddelar följande:

I natt drömde jag att en ”Cloverfield”-dinosaur börjat ödelägga delar av norra Vasastan och som de journalister vi är drog jag och Mattias dit för att bevaka bestens framfart. När vi kom fram till Vanadisplan var jag i Uppsala, dinosaurien och Mattias var glömda och jag gick istället omkring och skämdes när alla stirrade på mig eftersom jag hade klätt mig i kostym istället för frack när det var vårbalslördag.

Hemma. Åh kära hemma. Jag ska inte tänka på schlagermusik på åtminstone nio månader. Åtta i alla fall. Gud så skönt det ska bli.

De närmaste dagarna ska jag dessutom extra mycket:

• Uppskatta förhållandevis ren luft även i innerstaden.

• Glädjas åt tillbehör såsom potatis och någon typ av dressing när jag köper en kötträtt på restaurang.

• Känna lycka över att vi använder oss av rullar till vårt toalettpapper.

• Fröjdas för att jag har ett riktigt täcke omslutet av ett påslakan i min säng.

• Försöka vänja mig vid att åter ha ett duschmunstycke som passar ihop med hållaren på väggen.

Det har blivit dags för hemfärd. Det känns smått overkligt att säga så här på morgonen den fjortonde dagen, men jo, det är verkligen dags. Väskan är packad, jag är slitnare än slitnast efter nattens arbete och noll timmars sömn, men hey ho, here we så sakteliga norrut go.

Jag bjuder på en liten bildkavalkad som avslutning på Belgradäventyret. Enjoy.

Therese och Marko intervjuar Charlotte Perrelli några timmar efter att de anslutit vid min sida i måndags.

En sak är säker, serberna kan det här med muffins. Här en med gurka och bacon i.

Sprang på Kristian Luuk och hans sidekick Josef Sterzenbach i presscentret, när de var på jakt efter en skrivare för att skriva ut manuset de skulle använda till den första semifinalens kommentatorsjobb. Gentil som jag är hjälpte jag dem till rätta.

När vi såg Champions League-finalen i hotellrestaurangen satt några äldre serbiska gentlemän framför oss och lekte med fjärrkontrollen. De lyckades rätt oväntat få fram en texttv-sida med färska resultat från svenska Superettan på. När de knäppte bort sidan lyckades de inte fullt ut, varvid resultatet i matchen mellan Örgryte och Falkenberg satt kvar på skärmen den närmaste timmen. Kändes en smula underligt med tanke på var vi befann oss.

Fotostunden som antog kaotiska proportioner i fredags eftermiddag på den svenska delegationens tak. Någonstans bakom den där växten står Charlotte Perrelli.

Jag och Therese tog en sightseeingrunda i Belgrad i går. Bland annat visade jag henne utsikten från fästningen Kalemegdan, som hon inte sett tidigare men där jag varit och rekat förra helgen.

Do you have monkeys? frågade Therese kassörskan när vi stod i insläppet till Belgrads zoo. När svaret blev jakande begav vi oss in och kollade på zebror, vargar, lejon, elefanter, giraffer, kameler, undulater, hästar, björnar, hundar (!), sälar och flodhästar. Först tyckte vi det var hysteriskt roligt att gå runt där, men skrattet fastnade i halsen efter ett tag då burarna var löjeväckande små och djuren ofta såg mer än lovligt raggiga och undernärda ut.

De hade också någon form av bergsget. Eller så är det något helt annat men det var vad jag gissade på i alla fall. Sekunden senare försökte den bita av Thereses hand.

Dags att bege sig mot flygplatsen. Två veckor i Belgrad and all we got was a lousy artondeplats. Igen.

Kul.

DN-Mattias i går seneftermiddag, efter att ha varit i Belgrad ungefär 48 timmar (meningen uttalad som en utdragen suck): Alltså fan, det är ju mer än halva tiden kvar innan man får åka hem.

——

På tal om något helt annat. Den här reklamskylten står placerad strax efter brofästet på den norra sidan av Sava, och jag passerar den två gånger om dagen under min promenad till och från arenan. Nyfikenheten kring vad det står, eller ens vad det kan tänkas handla om, har hunnit växa till närmast mytiska proportioner eftersom bilden är så allmänt hållen. Det skulle kunna röra sig om nästan vad som helst. Petra?

Jag har ju tidigare skrivit att Belgrad inte är särskilt vackert, men att staden ändå har en bedagad charm. Det är nu inte helt med sanningen överensstämmande, vissa delar av staden måste ändå sägas vara stilfulla. Som utsikten uppe från fästningen Kalemegdan, där jag var och hängde häromdagen när schlagertristessen slog till. Oj vad den slog till.

I en del av de vattengravsliknande nedsänkningarna hade de kommit på den rätt briljanta idén att bygga tennisbanor.

Jag verkar dock vara rätt ensam om att bry mig om att se staden. I går meddelade arrangörerna att de tvingats ställa in de gratis sightseeingturer som erbjuds till de runt fyratusen ackrediterade ”journalisterna” på plats, eftersom intresset varit nära nog noll.

Patrick Dempsey är i Stockholm. Jag älskar Patrick Dempsey. Har gjort det sedan jag som tolvåring såg honom i ”Can’t buy me love” som jag fortfarande till denna dag räknar till en av mina absoluta favoritfilmer. Han är för mig en lika stor hjälte som Neil Tennant.

Och här sitter jag i Belgrad. Bland tusentals schlagernördar som tycker att det här är livet, att det här är större än livet.

Något känns väldigt fel.