Kristallennomineringarna i klassen årets tv-program har just släppts. De fem som kan vinna är:
Andra avenyn, SVT
Anaconda, UR
Sjukhuset, TV3
Let’s dance, TV4
Roomservice, Kanal 5
En sådan där torsdag
Jisses vad trött jag blev helt plötsligt. Och regnet det bara strilar ner. Och ipoden har slut på batterier. Och tvättkorgen är överfull. Och internet är fullt av högt och lågt och kärlek i käftsmällar och jag orkar inte engagera mig i stollerierna. Och nu börjar som lök på laxen ”Ring P1”. Och nu måste jag som grädde på moset gå till jobbet.
Jag lär mig för den delen aldrig om lök på laxen och grädde på moset är bra eller dåligt.
Kultförklara my ass
Men vafalls! Jag använde just på fullt allvar ordet kultförklarad i en text. Okej att jag jobbar på en nyhetsfabrik och att en del av det man slänger ur sig på daglig basis kan kännas en smula mallat, men seriöst, knuffa mig hårt utför stupet vid Stadsgårdsleden om det sker igen.
Om inbundet kontra pocket
Ja, jag ska skriva klart boken så fort det går. Hej vad det går. I en oändligt hög fart. Jag skriver och skriver och skriver och skriver. Ibland.
Och ja, vad fint det vore med pocketsläpp direkt, vilket efterfrågades i går. Jag skulle verkligen vilja det. Det är konstigt, i torsdags lovade jag en bekant att ge henne en bok, frågade om hon ville ha en inbunden eller en pocket och sa instinktivt men pocketen är bättre! när hon sa inbunden. Och nej, det handlar inte om snålhet eller något, jag fick en hel låda inbundna av förlaget i våras och vill inget hellre än att bli av med dem, men pocketar är bättre, åtminstone för mitt skrivande. Behändiga. Oömma. Roliga. Inte så uppfordrande. Fina.
I och för sig faller ju idén med extramaterial om en bok ges ut i pocket direkt, och sånt gillar jag ju också. Hm. Vad svårt livet är.
Nåväl, gårdagens slutsats gäller väl än: Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.
Ibland känns livet rättvist
På min redaktion, bestående av tio personer, är fyra bjudna på kvällens Manillafest.
På min redaktion, bestående av tio personer, har två gett ut en roman.
Vi tillhör inte de inbjudna.
Äsch, det är ju bara en ROMAN!
Jag funderar på det här med sanning kontra fiktion. Hur nära jag kan gå. Hur långt bort jag kan stå och ändå känna att det jag skriver har bäring. Om jag kan såra. Om det i sånt fall är värt det. Om det ens spelar någon roll.
Ja, litteratur är litteratur, verklighet är verklighet och för litteraturens skull bör man inte ta någon hänsyn, inte bromsa, bara köra på utan att titta bakåt eller åt sidan eller framåt. Det säger skolboken. Men i praktiken är det ju inte så. Jag är inte så. Det kommer alltid människor i vägen. Och det kanske är ett problem.
Eller inte.
Just nu är det inte det. I går påmindes jag om en jättefin liten historia jag nyligen hörde som jag tänker inkorporera under fiktionens väv, som jag har väldigt svårt att tänka mig att någon skulle kunna bli sur över.
Men bakåt. Det finns ju saker däri som inte bara är solsken och söta anekdoter. Sådant som kanske inte är så roligt att läsa om man känner sig träffad, inbillar att man är träffad eller träffar någon som man tror kanske känner sig träffad. Även om jag tycker att den som i slutändan åker på råsoparna endast är jag själv.
Jo, det var så förra gången också. Men det är värre nu tror jag. Eller så är det bara för att nuet alltid känns mer påtagligt än dået.
Nåja. Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.
Jag måste göra något fel
Efter semestern jobbade jag tio dagar i sträck. I onsdags kväll inledde jag en fyra dagar lång ledighet. I dag, när arbetet åter står för dörren, känner jag mig tröttare än jag gjort på länge.
Jag är så fin och ödmjuk
Jag träffade mitt största fan i går kväll. Eller åtminstone ett av mina största, jag vet inte riktigt hur många som skulle kalla sig så, troligen högst ett fåtal. Vi har träffats tidigare, vi har gemensamma vänner, vi är Facebookkompisar, vi har haft mejlkontakt.
Jag inledde med att säga öh, vi har inte setts förut va?
Way to go Daniel.
Det är ju sommar, dummer (2)
Jag har fb-chattat med Josefine i fyrtio minuter. Fraser som om de nu har öppet och nähä, sommarstängt och öppnar 30 augusti och suck och idioter är de, hela högen och svårt det här och jaa-a och men hur är det med och nähä och men vad är det med folk i den här jävla staden!! och multiplicera med tjugo omtag, så har ni hela konversationen.
Summa av kardemumman: Vi går till Kompott, som verkar vara det enda brunchställe som aldrig slår igen portarna i den här förbannade bondbyn.
——
Uppdatering: Tja, Kompott saknar visserligen en del när det gäller kulinarisk spets – allt är högst funktionellt fast inte särskilt smakstarkt – men solen sken, Jocke berättade några goa Kålle och Ada-historier, Josefine pratade om Volvon och vi åt oss synnerligen trinda. En bra brunch.
En försmak inför vad som ska komma
Första teasertrailern till kommande ”Män som hatar kvinnor” rullas ut i dag före alla visningar av ”Arn”, och kvällisarna hakar på och visar den på sina sajter som gratisreklam.
Min enda besserwisserkommentar är att jaha, nu har vi visst börjat sätta ut apostrof vid genitiv på svenska också.
The it-boys
Jag har försökt hålla mig ända sedan i går men nu går det inte längre. Jag måste teknikblogga.
Så här: Som alla säkert vet har Microsoft ett operativsystem som heter Windows Vista. Det har inte gått så jättebra för Vista. Rättare sagt har lanseringen varit en smärre katastrof för företaget, trots att det nu gått mer än ett och ett halvt år sedan systemet kom så nedgraderar fortfarande mer än var tredje köpare sina nya Vistadatorer till det sju år gamla systemet XP efter inköp. Samtidigt har företaget försökt kapa åt sig en bit av marknaden för mp3-spelare med sin Zune, med ungefär lika generande resultat. På samma gång går Apple som tåget och de häcklar Microsoft genom sina otaliga ”Get a Mac”-reklamer som nu är inne på sitt tredje år på den amerikanska marknaden.
Nu har Microsoft fått nog. Nu ska de lägga två miljarder kronor på kampanjen ”Windows, not walls”. Som frontman för sin megakampanj har de kallat in Jerry Seinfeld. I reklamfilmerna ska han ha Bill Gates som bisittare.
Där har vi två killar som kommer att få kidsen att börja tycka att Microsoft är coolt.
Jo, jag ska väl skalda lite senare också
Jag är ledig i dag och i morgon. Är inne på dagens andra kopp te, plockar, lyssnar på Ladytron, ska lägga mig och läsa en sväng i soffan och invänta tvättmaskinens färdigsnurrande.
Jag gillar lediga vardagar. Det gör väl alla, men för mig rymmer de ett minne om det förflutna, innan jag började på kultur- och nöjesredaktionen jobbade jag på in- och utrikes på TT Spektra där kvällspass och många arbetsdagar i följd gjorde att vartannat veckoslut var fem dagar långt. Det här känns ungefär likadant.
Och ja, jag gillar ju de tider som flytt.
Så jag lallar omkring här och känner mig ung. Under 30. Drygt 25. Det var lediga vardagstider det.