Försummad

Sorry bloggen, låg och läste och läste och läste på morgonen, så jag hann inte med dig över huvud taget. Jaja, jag lovar bättring och bot och späkelse och yadayadayada. Men nu måste jag faktiskt jobba så ligg still där ute på internet och bida din tid så blir nog allt bra så småningom ska du se.

Rundabordstiden, internet och jag

Vad sött, två personer har efter gårdagens morgoninlägg googlat ordet rundabordstid men till sin försmädelse insett att någon förklaring inte kommer att ges eftersom det enda stället på internet där ordet finns är på min blogg. Det är väl fullt möjligt att jag hittade på det själv, antar jag.

Men så här är det, för er som inte förstår journalistiska:

”Round table interviews” är mer eller mindre norm när man bevistar en ”junket”, det vill säga när exempelvis filmbolag samlar en massa medier som i grupper får slå sig ner i ett antal minuter (oftast 15-20) tillsammans med en skådis eller regissör. Detta följer oftast ett strikt löpande band-schema där det är väldigt viktigt att man som journalist är på plats och anmäler sig minst 20 minuter i förväg, varefter schemat nästan alltid blir gravt försenat. De här grupperna kan bestå av allt från ett intervjuoffer plus tre journalister, som i går, till ett intervjuoffer och mer än femton journalister, som vid junketen för ”Grey’s anatomy” i London förra sommaren.

Det korrekt svenska hade alltså varit att skriva jag hade en gruppintervjutid. Men rundabordstid lät fränare.

Will Ferrell, tomheten och jag (2)

Han var väldigt trevlig, den där Will Ferrell. Jag hade inte riktigt mage att ta en fanbild på mig och honom som reportern före mig gjorde – jag håller mig till schlagerstjärnor i Belgrad när det gäller sånt men jaja, hur som helst – intervjuerna gick väl helt okej och när det var dags för den andra, där även ”Step brothers” regissör Adam McKay medverkade, pekade Ferrell på mig när de kom in och sa me and this guy go waay back vilket så klart smickrade mig så till den grad att jag inte fick ur mig något svar utan stod där och mumlade ohörbart med röda kinder när vi hälsade.

Här är min text hos Expressen. Vi mjölkar nog ut en till artikel, mer filmvinklad, när det närmar sig biopremiär i oktober.

Kom ihåg var ni läste det först

Med tanke på att Will Ferrell har en svensk hustru samt har döpt sina barn till Magnus och Mattias går det ju inte att undvika att fråga honom om hans kunskaper i språket, särskilt inte när man gör en intervju för webb-tv. Så under min första av två träffar med mannen i fråga gjorde jag just det.

– Jodå, de blir bättre och bättre, särskilt när jag har druckit. Och jag har kommit på att det nya inneordet när man hälsar är che.
– Che?
– Ja. När jag var inne på 7-Eleven i går kväll såg jag två killar som sa så när de hälsade – che. Istället för chenna. Det är det nya, che.

Will Ferrell, tomheten och jag

Jag ska intervjua Will Ferrell om ett par timmar. Två gånger till och med, av okänd anledning har vi fått både en tv-tid och en rundabordstid, jag tänker inte klaga. Jag borde komma på några kloka frågor. Det står som vanligt still i skallen. Om någon har en bra idé inom de närmaste 90 minutrarna får de gärna hojta till.

Såg för övrigt hans kommande ”Step brothers” i fredags. Förutom att det är en smula svårt – till och med med komedimått mätt – att köpa varför två män i fyrtioårsåldern inte bara bor kvar hemma utan dessutom mentalt fastnat i tioårsåldern så hade den helt klart sina stunder.

En helt ny språkvärld

I ”Dannyboy & kärleken” uttrycker den kvinnliga huvudpersonen vid ett tillfälle sin förundran för Söderpuben Big Bens mångfald, att nedervåningen rymmer ett smärre danspalats. Där uppe är det som vilket ölställe som helst. Men när man går ner till toaletterna i källaren är det som en helt annan värld. Man kan lyssna på Kent där uppe och gå ner ett plan och dansa till Kentz.

Efter att i går kväll, när vi kollat in de midnattslöpande i korsningen Katarinavägen/Folkungagatan, ha bevistat Big Ben för öldrickande tvingas jag revidera mitt författande lite. Man behöver nämligen inte gå ner i källaren för att möta en värld rätt fjärran den jag vanligen bevistar under mina prettokvällar bland medieelitens mer trendiga Söderkrogar. Man behöver bara ställa sig i toakön på gatuplanet:

Kille bakom mig: Fan, är det kö?
Jag: Jo.
KBM: Har han varit inne länge?
Jag: Nja, nån minut.
KBM: Ska du teka?
Jag: Vadå?
KBM: Är det tekadags?!
Jag: Eeh?
KBM: Jamen jag är så jävla pissnödig, ska du göra nedsläpp eller inte?!

Har han spring i benen?

Den svenska förlagsvärlden satte fredagsfikat i halsen när nyheten om Stephen Farran-Lees övergång till Bonniers från Norstedts basunerades ut på allehanda nyhetslinor i går (SvB var först, sedan hakade alla på, däribland vi). Och det var sannerligen en skräll, spekulationerna om vad det innebär för Norstedts på sikt lär inte lägga sig i första taget, särskilt inte eftersom Svante Weyler också lämnade förlaget relativt nyligen.

Endast en sak känns säker, matchen mellan ärkerivalerna Bonniers och Norstedts i kvällens Midnattslopp fick just ny tändvätska. Undrar hur Farran-Lee är som löpare?

Det kom ett mejl till jobbet

Hej Daniel,

Jag läste dina artiklar och recept i tidningen TäbyDanderyd och undrar ifall en ny prenumerationstjänst av kryddor skulle kunna vara av intresse. Läs gärna mer på www.xxx.yy. Vi erbjuder recept med tillhörande kryddor direkt till brevlådan, som kund betalar man endast för postavgiften. Resten finansieras med hjälp av reklam, precis som en vanlig tidning.

Hör gärna av dig om detta verkar intressant.

Tack på förhand!

Japp, det där kom verkligen till rätt adressat.

Spontanitet i en liten ask, det är jag.

Fick ett meddelande från en yngre bekant, hon var hemma för en tid, väntade på inskrivning för distanskurs vars CSN-pengar ska användas till att skriva roman och ville jag månne ses för att prata om skrivandet och dela med mig av min stora visdom i frågan?

Och när jag läser meddelandet tänker jag att åh det där vill ju jag också göra varför gör jag inte det varför bor inte jag utomlands och hankar mig fram på studiemedel och lever bohemliv i sjaviga metropoler och gör allt det där som man ska göra? Varför sitter jag här, inne på mitt fucking jävla nionde år som fastanställd nyhetsbyråjournalist och tar hundra år på mig för att bli klar med den där förbannade andra romanjäveln som aldrig någon gång vill nå sitt slut för jag vet inte varför?

För att jag är äldre, säger jag mig själv. För att jag är tio år äldre och även om så inte var fallet så har det ändå aldrig varit jag. Det är inte sådan jag är, jag älskar drömmen om att vara sådan men det är och har aldrig varit den person som är jag.

Och jag är ju nöjd med det. Egentligen. Jag är inte så dum att jag lever ett liv jag inte vill ha. Inbillar jag mig. Och dessutom har jag alltid mitt älskade Uppsala, det var nästan som utomlands. Tror jag.

Men drömmen finns där ändå, ligger någonstans där bak och skramlar till då och då. Det är väl bra att den gör det. Att den påminner. Bråkar. Gör sig till. Ja. Kanske.

Jo, svarar jag, det är klart vi ska ses. Men vi måste anpassa dag, plats och tid till mitt jobbschema.

Stockholm City bantar

Det var länge sedan jag skrev något jobbrelaterat. Bättrar på det med ett rykande färskt pressmeddelande från Bonniers som damp ner för en knapp kvart sedan:

Stockholm City blir tredagarstidning

Stockholm City planerar att gå över till utgivning tre dagar i veckan under september månad.

För att göra City ännu tydligare och mer spännande för läsarna och för att ge olika annonsörer tydliga annonsmarknader kommer de tre olika veckodagarna att ha olika profil:

Måndagar: 08-Liv med fokus på karriär, familj, relationer och privatekonomi.
Onsdagar: 08-Trend med fokus på hälsa, mode, shopping, prylar och guider.
Torsdagar: 08-Helg med fokus på nöje, kultur och sport.

– Vi bryter återigen ny mark i utvecklingen av gratistidningar. Vi gör den här satsningen för att nå en optimal kombination av tydlighet, räckvidd och lönsamhet, säger Anders Kvarby, vd för Stockholm City.

– Vi kommer att kombinera det bästa från en traditionell nyhetstidning med engagerat fördjupande material. Vi ska tala om allt som händer i Stockholm, låta stockholmarna ge sin åsikt om det, men också vara matnyttiga med massor av tips och guider både kring allt som finns att göra i stan och sådant som påverkar den egna personen som karriär och relationer, säger Mikael Nestius, chefredaktör för Stockholm City.

Mm, det låter ju fint, men jag kan inte låta bli att tänka att det här är början till slutet på en väldigt förlustbringande affär. De gråter väl knappast på Metro i kväll, om man säger så.

——

Uppdatering: Här är vår text i ämnet, och här analyserar Martin Jönsson som vanligt med god skärpa.