Daniel Åberg

Mycket tjat om e-boken nu, men jag vill bara meddela att nedladdningssidan nu är uppdaterad så att det inte behövs några krångliga omvägar när e-boken ska laddas ner till iPhone/iPod. Surfa in direkt på nedladdningssidan med iPhonen, klicka på iPhone-versionen av romanen och voila – Stanza startas och du har ”Vi har redan sagt hej då” i din telefon, redo att läsas.

Ja, förutsatt att du har appen Stanza installerad i din lur vill säga. Men det har du väl?

En sak jag har inte riktigt har tagit tag i är införsäljningen till fysiska bokhandlare. Jag har – kanske överdrivet mycket – fått för mig att det knappt är någon idé, det har pratats så mycket om centraliserade inköp bland de allt mer topplistebetonade bokhandelskedjorna de senaste åren att det känts som att det vore att kasta tid och energi i sjön att ens försöka, bättre då att lägga krutet på att pusha för nätförsäljningen istället.

Men jag vet inte. Kanske svartmålar jag för mycket, och kanske är det viktigare än jag inbillat mig att finnas i den ”vanliga” bokhandeln. Och jag har faktiskt mejlat till den som är ansvarig för inköp centralt på Akademibokhandeln. Responsen har dock än så länge varit … sval, kan vi väl säga.

Bättre respons fick jag när jag kontaktade de oberoende boklådorna i Stockholm. Åtminstone hälften svarade, och således finns nu ”Vi har redan sagt hej då” att köpa över disk hos Hedengrens på Stureplan, i Pocketshop i Västermalmsgallerian samt på Papercut på Söder. Bra geografisk spridning med andra ord. Spring och köp! Det kan inte annat än leda till att de tar in fler.

——

Och på tal om nätförsäljning. Just i detta nu ligger min roman återigen på förstasidan hos både Adlibris och Bokus. Yay!

Jag har suttit och pysslat i den arla gryningen för att fixa till en särskild iPhone-version av ”Vi har redan sagt hej då”. En uppmärksam läsare såg nämligen att den allmängiltiga läsplattefilen jag publicerat betedde sig underligt i iPhonen om man använde något av de specialteman som finns inlagda i läsarprogrammet Stanza. Själv är jag ju en så avskalad basicperson att jag inte ens visste att man kunde frångå standardtemat som programmet kommer med, så jag hade i godan ro trott att vit bakgrund och svart text, det var grejen det. Men nu vet jag bättre.

Hur som helst, den nya versionen fungerar i alla möjliga och omöjliga Stanza-lägen, och hittas på nedladdningssidan. Ladda och läs!

Jag får erkänna att jag tänkte mig för både en och två gånger innan jag gjorde det. Det här med att gå ut och kommentera recensioner av sin roman är inte helt okontroversiellt. Som författare förväntas jag stillasittande och helst med stängd mun ta emot recensionerna oavsett om de är bra eller dåliga, börjar man reflektera och eventuellt till och med ifrågasätta är man bråkig, bryter mot spelets regler, ruckar tillvarons ordning.

Självklart bör jag som författare inte reagera snarstucket eller idiotförklara recensenten, jag har sett sådana exempel och håller med om att det inte är snyggt – även om det kan vara uppfriskande att se även sådana uppenbart ärliga utanpåskinnetreaktioner. Sedan bloggvärldens genombrott och de kommentarsfält som följt i dess spår har det ju blivit oändligt mycket enklare för författare – eller musiker, filmregissörer eller vad man nu månde pyssla med – att själva ge sig ner i syltburken. Så länge det sker med stil och äger rum på saklig nivå tycker jag att det är bra, är man som recensent beredd att leverera en offentlig åsikt om något bör man även acceptera att man kan få mothugg, även av den recenserade. Det ser jag inte som kontroversiellt.

Men det är ju det ändå, på något vis. Det visar om inte annat den korta artikel som Arbetarbladet i dag publicerat, där man skriver om min kritik av kritiken, och således kontrar med kritik av kritiken av kritiken. Även om texten (osignerad på webben, men enligt pappersupplagan skriven av kulturredaktören Bodil Juggas) inte säger det rent ut, så anar jag lite av det jag försöker beskriva ovan, det finns en obestämd udd däri som säger att det inte är helt okej att jag yttrar mig, att jag inte borde reflektera kring vad recensenter anser om det jag har skrivit. Jag tycker det är lite konstigt, och en smula tråkigt. Borde det snarare inte berika samtalet om litteraturen om den kritiserade deltar i debatten?

Sedan vill jag även protestera lite mot formuleringen i texten. Jag anser inte att jag recenserar recensionerna, mitt syfte är att sammanfatta samt i vissa fall kommentera dem, det finns en skillnad däri.

Och jodå, självklart har jag kommenterat texten hos Arbetarbladet. Så nu är vi på kritik av kritiken om kritiken av kritiken-nivå.

Lyckan på Adlibris från i går blev så klart kort, sedan någon gång i förmiddags syns jag ingenstans på förstasidan. Men vad gör väl det, när ”Vi har redan sagt hej då” nu är en av Sveriges mest ombloggade böcker, och därmed tagit sig in på Bokus förstasida istället? Okej, det är på håret eftersom den är blott femma och därmed ligger allra längst ner på förstasidan, men jag ser hos Knuff (som Bokus lista baseras på) att flera bloggar som har skrivit om romanen fortfarande inte har indexerats in, så här finns sömmån för klättring, banne mig.

Och som grädde på moset ser jag hos Knuff att ”Dannyboy & kärleken” efter att ha omnämnts i många blogginlägg har återkommit till listan efter ett par års frånvaro och ligger sjua. Nu börjar jag feberdrömma om att ha båda på topp fem.

Aldrig blir man riktigt nöjd.

——

Uppdatering: Jaha, upp som en sol och ner som en pannkaka. Plötsligt bloggade någon om Per Morbergs nya matbok och vips var jag nere på plats sex och borta från Bokuslistan. Men jag ska nog få min revansch, banne mig!

Dags för en liten runda två av recensionskollen. Jag kategoriserar som tidigare nämnt in under omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig, alltså recensentens omdöme nedmejslat till ett enda ord.

Jättebra. Den finlandssvenska litteraturbloggen Bokbabbel tilldelar ”Vi har redan sagt hej då” årets första hjärta, vilket känns ypperligt fint och hedrande. Liksom i en del andra recensioner anser recensenten, som kan följas på Twitter som @jeslunds, att huvudpersonen Filip är en rätt odräglig person som hon trots det inte kan låta bli att heja på. Dessutom gillar hon, liksom även andra också påpekat, karaktären Iris väldigt mycket vilket gör mig mycket glad, även om hon visserligen låter antyda att hon tycker att Iris karaktär skulle ha fått ta mer plats. Det är en invändning jag delvis håller med om eftersom även jag gillar henne väldigt mycket, men samtidigt var det en smula svårt i och med att berättelsen är skriven på det sätt jag har valt. Och metagreppet på sida 42 får pluspoäng, jag gillar att detaljerna som jag jobbat en del med får uppskattning. Hon skriver att hon även gillade ”Dannyboy”, men att den inte satte något stort avtryck i efterhand. Det gör däremot denna bok, avslutar hon. Hurra!

Jättebra. Eftersom jag är sambo med en av Johannorna på Bokhora anlitade de externa recensenter – Elin och Siska som vanligen driver Högsbo biblioteks populära bokblogg tillfrågades. Det är dubbelrecension, de har båda läst och till sin förvåning gillat min roman. Det här är något jag känner igen från recensionerna av ”Dannyboy”, där flera recensenter konstaterade att vafan, det här är ju riktigt bra, trots att det inte borde vara det. Jag vet inte riktigt varför folk sätter på sig läsglasögonen på det sättet – eller jo, jag har några teorier men det får bli ett senare inlägg eftersom det blir för omfattande och övergripande just nu – men hur som helst är det skönt att veta att det går att överraska. Siska skriver gillande om de kringkastade kapitlen, tror först att de oavslutade meningarna är korrfel och konstaterar slutligen att jag lyckas med bedriften att få henne att tycka synd om en outhärdlig manssterotyp, något jag ber om ursäkt för. Elin skriver att hon sträckläste boken och föll för huvudkaraktären trots att han luras, sviker och beter sig illa, och detta eftersom han är så uppenbart ensam och rädd för att ge sig hän.

Just ja, det här skulle jag ju blogga om redan i går men hann inte:

Sedan i går kväll är ”Vi har redan sagt hej då” placerad på förstasidan hos Adlibris. För mig är det ungefär lika stort som att ligga på boktoppen. Eller ja, jag vet visserligen inte hur det känns att ligga på boktoppen, men ändå, ni fattar vad jag menar.

Jag tog en skärmdump för säkerhets skull. Man vet ju aldrig hur länge det varar.

——

Och jag ber om ursäkt för Göteborgsvitsen i rubriken.

I dag är det ju inte bara första recensionsdag för ”Vi har redan sagt hej då”, det är också den dag jag för snart två månader sedan storstilat utsåg till dagen då e-boken och ljudboken skulle ges ut.

Nu blir det tyvärr det löftet brutet till hälften.

Ljudboken är helt enkelt inte färdigredigerad. Inläsningen är färdig sedan tio dagar tillbaka, men arbetet med alla andra miljarder roman- samt förlagsdetaljer har sinkat ljudredigeringsarbetet. Och jag vill ju att det ska bli bra. Därför skjuts lanseringen av ljudboken fram ett antal dagar, jag sätter inget definitivt datum, men hoppas att det ska bli så kort som möjligt.

E-boken ska dock ut i dag, banne mig! Men – för jo det finns ett litet sådant här också – den teknik som ska möjliggöra att e-böcker ska kunna säljas utan kopieringsskydd via den svenska e-boksdistributören Elib är fortfarande ett par veckor från att bli verklighet, så då får jag lösa det på annat sätt så länge. Och hur sker då det?

Jo, i kväll kommer en ny sida att dyka upp här i bloggen, där ”Vi har redan sagt hej då” (och inom en snar framtid ”Dannyboy & kärleken”) kommer att kunna laddas ner i epub-format för vanliga läsplattor samt iPhone/iPod samt mobi-format för Kindle. Inga koperingsskydd, inga krav på betalning, men med en donationsknapp, där priset 40 kronor per roman kommer att föreslås. Jag ser det som en lagom medelväg, för trots att det förekommit medieuppgifter om det de senaste dagarna, så var aldrig min plan att e-boken skulle bli gratis, utan det var endast ljudboken som skulle vara det.

Men hey, vill ni ladda ner och läsa min bok i e-form utan att betala så glädjer det mig trots allt bra mycket mer än om ni inte laddar ner den alls.