Köp SSWC-boken, vetja!

Förra helgen var vi ju på SSWC – jag, Johanna och Tage. Förkortningen står för Sweden Social Web Camp och alltså inte Sweden Star Wars Collectors, som jag råkade länka till förra fredagen när jag bloggade från mobilen och inte kontrollerade att länken sswc.se verkligen gick dit jag trodde att den gjorde. Att vi knappast var på väg till något fjantigt Star Wars-konvent utgår jag dock ifrån att ni förstod, jag är ju en trekkie, inte någon chewie, eller vad nu Star Wars-nördar kan tänkas kallas.

Hur som helst. Det finns en bok, där cirka 180 av SSWC:s drygt 400 deltagare medverkar, SSWC-boken 2010. Det är ett riktigt praktverk på nästan 600 sidor sammanställd av Mattias Boström, fullmatad med texter om läget i nationen år 2010, åtminstone läget på internet i nationen. Jag och Johanna har skrivit en text tillsammans som beskriver turerna kring Tages födelse och vårt bloggande och twittrande från BB och efterdyningarna av det, kallad #twitterbebis. Så köp boken vetja, 144 kronor inklusive frakt är banne mig till och med billigare än min egen roman, som ju visserligen bara kostar 125 kronor inklusive frakt att beställa via Sockerförlagets sajt, men som då bara är på 241 sidor. Mycket läsning för pengarna, alltså.

@piratforlaget och @jocke

Och vill man läsa mer om vad vi sysslade med under den där helgen på Tjärö i Blekinge skärgård, kan man med fördel läsa Johannas precis publicerade inlägg på Lilla Gumman.

Minnet är ack så kort

Jag hade ju ett mobilhaveri för några veckor sedan. Efter ett par dagars lirkande fick vi fart på den igen, totalt nollställd. Eftersom jag sedan fem-sex år synkar alla mina kontakter och övriga inställningar mot datorn var det dock ingen fara på taket, snart var allt som vanligt igen.

Trodde jag i alla fall fram till i går.

För när jag startade min app Simplenote där jag hade för mig att jag hade skrivit in namnet på den där massiva Berlinboken jag skrev om i går, möttes jag så klart av en totalt tom applikation. Inga av mina anteckningar fanns kvar. Inga av de spridda tankar jag plitat ned vid olika tillfällen gällande roman nummer tre.

Nu var det visserligen inte jättemånga, fyra-fem kortare anteckningar, varav den senaste skrevs ner när jag, Johanna och Tage promenerade hem genom midnattssolens sken i Vittangi på midsommarafton, ett kortare dialogstycke mellan romanens två huvudpersoner som jag inte kommer ihåg ordagrant, men åtminstone minns innebörden av. Jag har ett Google Docs-dokument också, som jag brukar använda när jag kommer på något när jag sitter vid datorn. Den ännu väldigt oskrivna romanen står alltså på intet sätt och faller med det här.

Men ändå. Det grämer ordningsmannen i mig. Och det blir inte direkt bättre av att det ju finns en synkningsfunktion hos Simplenote, bara det att jag hade struntat i att aktivera den.

Idiot.

Min sommar i litteraturens värld

I väntan på egna infall snor jag en enkät från Bokhora och plitar i egna svar:

1. Bäst i sommar?

Sofi Oksanens ”Utrensning”. En fascinerande roman om en tid som ligger så nära både i tid och rum, men ändå känns så overkligt långt borta.

2. Sämst i sommar?

Jag börjar, liksom Johanna, tröttna rejält på Mons Kallentofts pratande döda. Vad som kändes som ett roligt grepp i deckardebuten börjar kännas rejält slitet och trött i bok nummer fyra. Eftersom jag dessutom gjort det till en vana att lyssna mig igenom den svenska deckarfloden under mina promenader, går det heller inte att skumma förbi de vattentrampande partierna. I Kallentofts senaste Malin Fors-deckare ”Vårlik”, där två mördade sexåringars tankar framförs på högtravande vuxenspråk av Torsten Wahlunds tordönsstämma, blir det bara komiskt.

3. Vad har du helst läst på stranden?

Jag är ingen strandperson, mitt badande har förutom ett par simpass på Eriksdalsbadets utomhusbassäng inskränkt sig till två korta dopp under Ålandssemestern. Men på verandan till stugan på Åland, vilket väl är det närmaste den form av läsning som stranden inbjuder till, läste jag först ut Carsten Jensens ”Sista resan” och påbörjade Oksanens ”Utrensning”.

4. Var har du läst mest?

Under mina promenader med Tage i vagnen, eller till och från jobbet. Okej, att lyssna på ljudböcker är väl inte riktigt att läsa, men jag plöjer en hel del på det sättet. Dels har jag ett månadsabonnemang hos amerikanska Audible, där två av årets bästa lyssningar varit ”The second coming of Steve Jobs” av Alan Deutschmann, och Richard Yates ”Easter Parade”, och dels har jag även börjat abonnera på svenska Storytels streamingtjänst, där jag ännu uteslutande bara lyssnat på svenska deckare, som Carin Gerhardsens hittills tre delar i ”Hammarby-serien”, Kallentofts ”Vårlik” och nu nya Keplerdeckaren ”Paganinikontraktet”.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Hade tänkt att jag skulle hinna med Jan Guillous ”Ordets makt och vanmakt” innan sommarens slut. Officiellt är väl visserligen inte sommaren över, även om det ser dystert ut utanför fönstret i dag, men jag har ännu bara hunnit en tredjedel. Men jag gillar den verkligen. Fascinerande människa, Jan Guillou. Synd bara att han skrivit sådana huvudlöst onyanserade krönikör i nedladdningsdebatten på senare år.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Har inte köpt mer än de böcker jag nämnt här ovan, men en bok jag verkligen önskar att jag hade införskaffat redan var det bisarrt massiva verk om Berlin jag stod och fingrade på på Stockhome på Kungsgatan tidigare i somras. En coffeetable-bok modell grotesco, som gick loss på 600 kronor med fantastiska bilder på den tyska huvudstadens utveckling och stundtals avveckling under 1900-talet. När boendet i Berlin är ordnat så unnar jag mig den, tänkte jag vid tillfället. Kanske dags att gå och göra slag i saken med andra ord. Tyvärr minns jag inte exakt vad den hette, så jag får hoppas att den finns kvar.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Framförallt ser jag fram emot att läsa i höst. Tage har tagit så mycket tid under våren att läsning är en av de sysslor som fått stryka på foten. Men likt Jessica som jag snodde den här enkäten ifrån är jag nyfiken på Therese Bohmans debut ”Den drunknade”, eftersom jag är väldigt förtjust i hennes blogg och hoppas att den känsla hon förmedlar där följer med in i romanvärlden.

Sessionen avklarad!

Tänkte att det var lika bra att få det avklarat direkt. Klockan tio anordnade jag en session på Sweden Social Web Camp med titeln ”Romanutgivning från ax till limpa med nätet som bas – funkar det?”. Jag hade sett till att vi skulle bli minst fyra på sessionsplatsen vid flaggstången – jag, Johanna, Tage och Fredrik – men till min glädje kom det ungefär 30 till, och efteråt fick jag höra att jag nog borde ha kört ett 40-minuterspass istället för den blygsammare 20-minutersvarianten som jag valde, det fanns ju så mycket att säga i ämnet.

Det gladde mig.

Oh the e-possibilities!

Ingen har förhoppningsvis missat det faktum att det går att helt gratis och fritt ladda ner ”Vi har redan sagt hej då” som e-bok här på sajten. Ja, det ska så klart komma en fri e-version av ”Dannyboy & kärleken” också, men jag har låtit den anstå tills arbetet med ljudboken är klart, vilket det alldeles alldeles snart är.

Vilket jag ju aldrig påstått tidigare.

Hur som helst. Om man av någon anledning inte vill ladda ner min e-bok helt fritt och gratis, så går det även att köpa den. Och sedan ett par dagar går det att göra på ett ännu enklare sätt om du har en iPhone, detta efter att Adlibris släppt en ny version av sin app, där man kan shoppa samt läsa e-böcker direkt i programmet. Ja, det är smått bisarrt att det inte har gått att göra tidigare, men nu fungerar det hur som helst. Så ladda ner appen, köp romanjäveln och läs.

Ett tredje alternativ är så klart att låna den i e-format på biblioteket.

Och ja, ljudboken ÄR så gott som helt klar.

Jag trodde det var en flicka

I går när vi reste hem från Vittangi charmade som vanligt Tage flygvärdinnorna, särskilt på SAS så älskar de honom, han har hittills aldrig bjudit medresenärerna på något annat än solskenshumör och de överöser honom med små tygdjur. Eller ja, åtminstone två har han fått, en ekorre och en räv.

Men när vi klev på planet skedde det vanliga. Åh vilken gullig tjej! För det är väl en tjej? frågade flygvärdinnan som tog emot oss. Nej, det är en pojke svarade jag. Jaha, ja jag trodde det var en flicka, med den tröjan.

MEN VAFAN HAN HAR EN ORANGE TRÖJA MED GIRAFFMOTIV PÅ SIG, ACKOMPANJERAD AV BLÅJEANS OCH ETT PAR LJUSBLÅ STRUMPOR! HUR ÄR DET TYPISKT ”TJEJIGT”?!

Ursäkta skriket, men jag blir så jävla trött på den här färgfascismen. Men jag upptäcker varje dag att den här lilla bubblan jag lever i där färger på ett barns kläder inte per automatik reflekterar bebisens kön, den är förbannat liten.

——

Vill man få en liten genomgång av Tages läge just nu (han fyller fem månader i morgon), kan man med fördel kolla in Johannas senaste blogginlägg.

Andra tider

Jag säger inte att allt var bättre förr för det var det sannerligen inte, men låt oss enas om att det var annorlunda.

I ladan som vi sover i här i Vittangi har Johannas mamma ställt samman en liten bokhylla vid sängen, där Olle Holmbergs vänbok om Hjalmar Gullberg ådrog sig mitt blädderintresse. Jag har ingen större koll på Gullberg, minns att vi läste en del dikter av honom på litteraturvetenskapen, inte mer än så, men en välskriven biografi kan ju vara läsvärd ändå oavsett initialt intresse för personen i fråga.

Jag fastnade dock redan på ett av försättsbladen. Sjätte-åttonde tusendet. Bokjäkeln om poeten Hjalmar Gullberg har tryckts i minst 68 000 exemplar, inbunden. Tanken svindlar.

Året var 1966. Det var väl ändå inte så länge sedan?

——

Uppdatering: Morgan chattar till mig. Betyder inte sjätte till åttonde tusendet att man tryckt ytterligare 3000 ex efter de 5000 första?

Och det är ju så klart en ytterst trolig tolkning. Jag är en idiot.

Being boring

Under Pet Shop Boys konsert i Globen hösten 1999 lutar sig min vän Johan mot mig med gnisslande tänder. Helgerån för faaan, väser han när Chris Lowe halvvägs in i ”Being boring” drar igång en stenhård, technoliknande ljudmatta till Neil Tennants text om uppväxten i Newcastle och drömmarna om en annan tillvaro, någon annanstans, förhoppningarna om att något annat ska komma. Så där GÖR man inte, lägger han till när musiken klingat ut.

För nu är det så här, att Pet Shop Boys ”Being boring” är tidernas främsta singel. Nej, det är inte jag som hävdar det, det var The Guardians musikbloggare Stephen Emms som fastslog det i går. Och har det stått i The fucking Guardian måste det ju vara sant.

Jag har alltid varit en smula kluven till ”Being boring”. Jag håller den utan tvekan som en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna, men samtidigt har jag i grund och botten alltid föredragit Pet Shop Boys när de varit en dansant duo, jag sätter exempelvis albumet ”Very” före ”Behaviour”, även om jag rent intellektuellt kan förstå varför den senare skivan av många klassas som kronan i duons produktion, det är ett av de vackraste och mest höstmelankoliska album som någonsin skapats, bäst sammanfattat av låttiteln ”My October symphony”. Och ja, ”Behaviour” gavs ut i oktober 1990. Från den tre år nyare ”Very” släppte duon fem rykande popsinglar – de hade kunnat släppa fem till – och tillsammans med det plastiga legokonvolutet och de crazybetonade utstyrslarna som ackompanjerade singelsläppen drog de den genomtänkta popmusiken till sin spets.

Men ”Being boring”. Läs Emms text. Den sammanfattar väl vad som gör den så speciell. Värt att notera är också att även om den blev gruppens hittills största singelflopp i England, den tog sig bara till 20:e plats på listan, så låg den under två veckor etta på den svenska Trackslistan kring jul och nyår 1990-1991. Trackslyssnarna har alltid varit svaga för Pet Shop Boys.

Tack för det.