Den tid som flytt

Arlanda. Sex dagar i Vittangi väntar. Jag ser framför mig massiv Tageavlastning samt en förebyggande eftermiddagstupplur redan i dag, jag har haft smygont i halsen sedan i går och det känns som att den är på väg ut i full blom. De där tupplurarna man kunde unna sig lediga dagar, de är så mycket svårare nu, de ska jämkas samman med Tages sovstunder och det är ju under dem man ska hinna sköta sitt vanliga liv, så sovandet skjuts framåt, en diffus framtid när saker blir … annorlunda.

Undrar om den tiden någonsin kommer åter.

Snart klar med ”Utrensning”. Den, tillsammans med ljudboken, står på Lapplandsschemats rad för MÅSTE BLI KLART NU FÖR BÖVELEN.

Och så sova då.

Väsen

Mamma och syster på besök i dag, vi har satt oss för att fika på Drottninggatans övre del, namnsdagsbarnet Tage filosoferar med spöket Laban i sin vagn och allt är frid och fröjd här i värl

BRRRÖÖÖÖÖÖÖL!

Några vägjobbare drar igång slipmaskiner och putsar Strindbergcitaten i gatstenen. ”Du ser att jag är en djävla man, som kan göra många konster” får sig en omgång, och jodå, nog görs det djävligt ljudliga konster allt.

BRRRÖÖÖÖÖÖÖL!

Lever våra liv

Vi kommer hem, lever våra liv, jag lämnar tillbaka en hyrbil hos Hertz och jag är alltid lika förvånat glad när det gått bra, att de tolv dagarna i min vård passerat utan blessyrer, att vi färdats på och av totalt tio färjor under vår Ålandsvistelse och rest sträckan Kungsgården-Östermalm på en timme och fyrtiofyra minuter och till och med fickparkerat en gång och det har gått bra, om två veckor är det dags för nästa vända, tur och retur Blekinge för SSWC och jag lär hålla andan även då.

Jag våndas för att jag inte jobbar tillräckligt snabbt med ljudboken, får dåligt samvete för att det trots att det är jag som är föräldraledig nu känns som att Johanna fortfarande lägger den största tiden på Tage, ja vi går våra promenader stad och promenadväg vida kring men är det verkligen att umgås, jag vill utveckla honom, vara där och leka med honom, få honom att skratta, vill att han ska känna sig trygg även med mig när han somnar om kvällen och jag vet att det bara är att göra, att det bara är att vara med, att vara där, och kanske är jag det också men på något sätt blir det skevt, jag håller mig tillbaka eftersom det känns som att Johanna gör jobbet som person nummer ett i hans liv bättre än jag gör, ja jag vet att det blir en självuppfyllande profetia om jag tänker så men det är inte helt enkelt att komma runt.

Men jag jobbar på det.

Vi lever våra liv, jag tar en avstickare med Jocke och Josefine, ser ”Inception” och håller väl inte med dem som på Imdb tycker att Christopher Nolans senaste är det bästa sedan skivat bröd, inte heller tycker jag att liknelserna vid ”Matrix” håller längre än till att båda har sin grund i verklighetsflykt via drömmar, snarare är väl Nolans eget bländverk ”The prestige” en mer adekvat jämförelse men jösses vilken briljant musik Hans Zimmer skriver till Nolans filmer, särskilt ”Inception” och ”The dark knight” höjs minst ett snäpp av den skoningslöst hårda ljudbilden.

Vi lever våra liv och tycker att det är skönt att vara hemma. Tage gick i Prideparaden i går, åtminstone låg han i sin vagn extra finklädd medan vi såg den passera förbi utanför McDonalds på Norrmalmstorg innan vi promenerade upp till Kjellsons och fikade.

Han kan nästan sitta själv nu, snart är han vuxen och flyttar hemifrån.

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Fick en kommentar i går kväll, där jag angavs som en direkt inspiratör till att ett nytt bokprojekt kallatDimmaletting kommit till stånd. Jag är inte helt på det klara med hur projektet ska gå till eller hur det kommer att bli, men på deras om-sida står att läsa Kan man skriva en bok om två helt vanliga personer? I realtid? Och dessutom göra det riktigt bra? Självklart kan man göra det! vilket väl ger någon typ av fingervisning. Jag kommer absolut att följa utvecklingen av projektet och heja på.

Och ja, det känns väldigt fint att mitt projekt inspirerar andra. För vad än den etablerade förlagsvärlden och förståsigpåare vill göra gällande, så går det så klart att skapa god litteratur utan extern inblandning om man vill. Är det svårt? Självklart. Är det enklare om man har ett bra förlag med kunnig personal som stöd? Med all sannolikhet. Är det hopplöst att lyckas nå ut i bruset på egen hand? Näst intill, åtminstone än så länge. Men är det omöjligt? Nej!

Ett annat projekt jag följt en tid, där jag mig veterligen inte alls är någon inspiratör, är bloggen Lektören och dess modersajt Skrivsidan. Deras tanke är att inspirera och att utveckla författare in spe genom att sälja lektörstjänster om jag förstått det hela rätt, och det finns det ju fler som gör, men det jag främst uppskattar är bloggen, där det bjuds på en inblick i hur en lektör tänker samt tar sig an texter. Väl värt att ta med i rss-läsaren för den blivande författaren.

Ett avslutande torsdagstips om sociala medier-inspirerade litteraturprojekt är den väldigt uppmärksammade UR-serien Hej litteraturen!, som just nu sänds på SVT samt växer fram som bokprojekt på Facebook. Jag har själv inte hunnit se något av avsnitten ännu, men vad jag har hört så håller den god kvalitet.

Bye bye telefonen

Jag har varit telefonlös i 40 timmar, min iPhone stendog i måndags kväll när jag skulle uppdatera till den senaste versionen av operativsystemet. Efter tung hackning och uppbackning från Johannas idoga supergooglande lyckades vi dock vid 14-tiden i dag få igång den igen. Tror det kommer ett Lilla Gumman-inlägg om de dramatiska timmarna vad det lider.

En slutsats kan dras: Eftersom jag nästan hela tiden befann mig i närheten av min dator och mammas eller pappas trådlösa nätverk, hade jag hela tiden tillgång till mitt vanliga internet. Att jag inte kunde ringa eller bli ringd till brydde mig nästan inte alls. Lustigt hur fort det går att vänja sig av med telefonisamhället.

Nu har vi nått pappa, som är sista anhalten på vår tvåveckorssemester, på fredag bär det hemåt igen i några dagar. Farfar Åberg har i princip haft sitt barnbarn i famnen konstant sedan vi kom. Tack för det.

Att pusha eller inte pusha

Väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då” hos Boktoka i går. Dock skriver hon att hon stört sig på mitt marknadsföringsarbete av romanen, något som nästan verkar ha fått henne att inte läsa den.

Det är en svår balansgång det där. Hade jag inte jobbat aktivt med att marknadsföra romanen genom att få mitt självutgivningsprojekt omskrivet i bloggvärlden – det är främst där det har fått uppmärksamhet, traditionell media har inte alls skrivit lika mycket – hade jag troligen inte lyckats nå ut alls. Samtidigt är det så klart inte lyckat att skapa en antikänsla inför romanen heller. Själv tycker jag dock att den väg jag valde var den rätta, och egentligen den enda möjliga i och med självutgivningen. Att en del skulle ogilla det var nog oundvikligt.

Samtidigt vill jag understryka att alla de blogginlägg jag själv har skrivit om ”Vi har redan sagt hej då” nästan uteslutande har handlat om projektet, och inte om romanen i sig. Förutom när jag dristade mig till att reflektera över recensioner, så har jag verkligen försökt låta romanen som sådan tala för sig själv. Det är möjligt att jag inte alla gånger har lyckats, men det har ändå varit min ambition. Jag har en hel del grejer jag gärna skulle vilja dela med mig av gällande själva romanen, detaljer jag är sprickfärdigt stolt över, några saker jag kanske inte tycker blev fullt så lyckade och ett gäng allmänna reflektioner kring varför romanen blev som den blev, men jag håller dem för mig själv. Åtminstone ett tag till.

Är det färdigskrivet om självutgivningsprojektet här samt hos andra nu då? Jag hoppas inte det. Det ska ju för bövelen komma en ljudbok vilken dag eller vecka som helst, samt en pocketupplaga vad det lider också.

DJtv #65 – Sommarläsningsspecial

Vadå industrisemesterstiltje? Under vår vistelse på Åland beslutade vi oss för att strunta i dåsigheten och spela in ett rykande färskt tv-avsnitt. Och vad passar väl bättre än att diskutera de böcker vi passat på att läsa under sommarledigheten. Eftersom vi numera är tre i familjen blir det även tips och omdömen gällande Tages läsning. Ledtråd gällande hans favoritbok: En god bok kan ha flera betydelser.

Böcker som vi pratar om i veckans avsnitt:
Sara Stridsberg: ”Darling River”
Lena Sundström: ”Världens lyckligaste folk”
Patricia Cornwell: ”De dödas bok”
Carsten Jensen: ”Sista resan”
Sofi Oksanen: ”Utrensning”
Joar Tiberg: ”Vad säger fågeln?”
Tove Jansson: ”Mumin – Var är lilla My?”
Eric Sörling (red): ”Ålandsboken”
Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt”

Johanna har även bloggat på Bokhora om inköpen i Mariehamns bokhandel på lördagen.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Ordningen återställd

Nästan exakt på dagen två år efter att jag gjorde det senast, gick jag igår till Mariehamns stadsbibliotek och ställde saker och ting till rätta i det vackra biblioteksrummets hyllor.

Och jodå, de hade även tagit in ”Vi har redan sagt hej då”, men den var tyvärr – eller ja, det är ju bra för egot men dåligt för skyltningen – utlånad till den 23 augusti.

Déjà vu, banne mig.

Minns ni mitt Hallå bokbranschen, har ni internet?-inlägg förra sommaren, som kanske inte direkt skakade förlagsvärlden men åtminstone var en av startpunkterna till att branschen började diskutera framtidsfrågor på ett lite mer aktivt sätt under andra halvan av 2009? Något liknande har jag väl inte tänkt bidra med just nu, men jag tycker ändå att det är intressant att notera hur den amerikanska förlagsvärlden yrvaket och bestörtat nu tvingas se hur en del författare ratar deras tjänster och går direkt till Amazon för att sälja sina e-böcker, alltså en variant av det som redan skett i musikbranschen och som man hade kunnat räkna ut med lillfingret att det skulle ske även inom bokvärlden.

I Sverige tror dock inte Förläggareföreningen att något liknande kommer att ske, säger Kristina Ahlinder till DN, för här finns ett större samförstånd mellan författare och förlag. Well, tillåt mig vara skeptisk. Den svenska förlagsbranschen har nog bara sett starten på en våg av förändringar som kommer att ske de närmaste fem-sju åren. Visst kommer nätets påverkan på marknaden att ta längre tid här än i USA eftersom vi är ett så mycket mindre land, men att förändringen sakteliga kommer är jag tämligen övertygad om.

Hur som helst – det här inlägget var egentligen bara till för att tala om att Anders Mildner skrivit ett bra blogginlägg hos SvD om just det här med författarna, Amazon och de försmådda bokförlagen. Läs vetja.

Självskryt plus lastbryggshäng

Hepp!

En väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då” på bloggen Bokbiten.

På tal om ingenting annat: Så här ser lastbryggan ut där Brändös wifi-hotspot finns. Eller, det är inte riktigt sant, det finns faktiskt uppkoppling på bybiblioteket också, men vi lyckades inte tajma deras något sparsmakade öppettider med Tages mat- och sovschema. Så det fick bli lastbryggshäng.

Bara gula Blend som saknades för att göra det hela riktigt klassiskt.

Älska självsäkerheten i ett sådant namn

Jag skrev ju i går att vi skulle resa till det riktiga Finland över dagen. Vad jag menade var så klart Egentliga Finland, som är namnet på landskapet där Åboregionen ligger.

Besöket blev trevligt, om än relativt kort. Vi åt pizza, kollade in domkyrkan, promenerade och fikade längs den idylliska Aura å samt bytte blöja på Tage i Apoteksmuseets park.

Spädbarnslivet i en liten ask.

Jag gillar verkligen det här skärgårdslivet i teorin, Brändö är väldigt vackert och vår stuga ligger fint till med fantastisk utsikt mot viken. I praktiken går dock ensligheten mig på nerverna en smula, och avsaknaden av internet äter på mig. Det här skrivs från lastbryggan bakom Brändös matvarubutik, där de av någon anledning har valt att placera öns enda fritt tillgängliga wifi-nät. Synd bara att det är en och en halv kilometer att gå hit.

Nu börjar Tage skrika i vagnen. Gotta go.