Vi kommer hem, lever våra liv, jag lämnar tillbaka en hyrbil hos Hertz och jag är alltid lika förvånat glad när det gått bra, att de tolv dagarna i min vård passerat utan blessyrer, att vi färdats på och av totalt tio färjor under vår Ålandsvistelse och rest sträckan Kungsgården-Östermalm på en timme och fyrtiofyra minuter och till och med fickparkerat en gång och det har gått bra, om två veckor är det dags för nästa vända, tur och retur Blekinge för SSWC och jag lär hålla andan även då.
Jag våndas för att jag inte jobbar tillräckligt snabbt med ljudboken, får dåligt samvete för att det trots att det är jag som är föräldraledig nu känns som att Johanna fortfarande lägger den största tiden på Tage, ja vi går våra promenader stad och promenadväg vida kring men är det verkligen att umgås, jag vill utveckla honom, vara där och leka med honom, få honom att skratta, vill att han ska känna sig trygg även med mig när han somnar om kvällen och jag vet att det bara är att göra, att det bara är att vara med, att vara där, och kanske är jag det också men på något sätt blir det skevt, jag håller mig tillbaka eftersom det känns som att Johanna gör jobbet som person nummer ett i hans liv bättre än jag gör, ja jag vet att det blir en självuppfyllande profetia om jag tänker så men det är inte helt enkelt att komma runt.
Men jag jobbar på det.
Vi lever våra liv, jag tar en avstickare med Jocke och Josefine, ser ”Inception” och håller väl inte med dem som på Imdb tycker att Christopher Nolans senaste är det bästa sedan skivat bröd, inte heller tycker jag att liknelserna vid ”Matrix” håller längre än till att båda har sin grund i verklighetsflykt via drömmar, snarare är väl Nolans eget bländverk ”The prestige” en mer adekvat jämförelse men jösses vilken briljant musik Hans Zimmer skriver till Nolans filmer, särskilt ”Inception” och ”The dark knight” höjs minst ett snäpp av den skoningslöst hårda ljudbilden.
Vi lever våra liv och tycker att det är skönt att vara hemma. Tage gick i Prideparaden i går, åtminstone låg han i sin vagn extra finklädd medan vi såg den passera förbi utanför McDonalds på Norrmalmstorg innan vi promenerade upp till Kjellsons och fikade.
Han kan nästan sitta själv nu, snart är han vuxen och flyttar hemifrån.