8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Hej mitt (kortlivade) vinterland

Det började snöa här i morse. Jag instagrammade ut en bild, vilket fick min gamla TT-kollega Marko att vädra vinterluft. Kunde jag månne bege mig ut och filma lite?

Sagt och gjort. Vi drog på barnen vinterkläder, rotade fram pulkan ur förrådet och beordrade Tage att dra runt med Ejda på gården, något hon uppskattade betydligt mer än han.

Resultatet kan nu på eftermiddagen beskådas som ett nyhetsklipp lite här och där på svenska nyhetssajter. Nedan från GP:s sajt, det enda jag hittat som går att bädda in.

Snöns beständighet? Nja, gräsmattorna har nästan redan hunnit bli gröna igen.

Veranda för en junior. Eller två.

Det har byggts en altan här. Eller veranda, jag har aldrig riktigt lärt om det finns någon skillnad mellan de två. Att säga att jag har byggt den på egen hand vore lögn, hade inte min pappa varit här under första halvan av arbetet hade det nog tagit ytterligare någon vecka innan den var klar, och den hade varit betydligt mindre robust. Men nu står den hur som helst på plats, och det första av årets två stora byggprojekt kan strykas från listan.

Därmed är det bara att börja planera för nästa, som bör vara på plats innan snön börjar falla om två och en halv månad så att vi slipper ännu en vinter med översnöad bil – carporten.

20140803-120436-43476851.jpg

20140803-120436-43476996.jpg

Det börjar framstå som allt mer tydligt att man för att bli en framgångsrik – eller åtminstone produktiv – författare bör bo i lägenhet.

Lästips, 24, badliv och bröllop

Vad jag har gjort de senaste dagarna?

Kommit med lästips för sommaren på relanserade Popmani (jag skriver bland annat om Shirley Jacksons Liv bland vildarna och dess betydelse för att mina barn finns), jag har precis publicerat en rejäl drapa om säsongsfinalen (seriefinalen?) av 24 på TVdags, har levt något sorts hemmasemesterliv samt besökt Vittangi Älgpark för att gå på bröllopsfest i sommarnatten.

IMG_8702

IMG_8662

IMG_8670

IMG_8690

Plus och minus

Det är intressant att det även här längst uppe i norr blir så varmt om somrarna. Visst, sommarperioden är betydligt kortare än i södra Sverige (det snöade ju trots allt ymnigt i Kiruna kvällen före midsommarafton), men de årliga värmetopparna är i stort desamma oavsett om man befinner sig i höjd med Malmö, Stockholm, Umeå eller Vittangi. Samtidigt gäller inte det omvända – de bitande temperaturer runt -40 vi får här uppe några perioder varje vinter nås i princip aldrig söderut.

I dag visade vår väderstation +31.0 grader strax före klockan två på eftermiddagen, en kulminering på det högtryck som dallrat över oss den senaste veckan. En timme senare brakade ett rejält åskväder loss och himlen öppnade alla spjäll vilket dämpade temperaturen även när åskmolnen dragit vidare och himlen blivit klar igen.

Men det årliga temperaturspannet ligger alltså på 70 grader. Omväxlande om inte annat.

Välsignad jord, antar jag

Alltså, det var ju så här det inte skulle bli. Jag skulle ju inte lägga av med dagliga, eller åtminstone nästan dagliga, inlägg bara för att Blogg100-utmaningen gick i mål i söndags.

Och så inleder jag med tre tysta dagar. Fantastico.

Nåväl, jag har haft rätt mycket jobbpyssel att ta hand om. Plus att jag fick passa på att klippa vår minst sagt prunkande gräsmatta i går, då regnet som parkerat sig över landets nordligaste del tog en tillfällig paus. Där prästgården fram till för 50 år sedan hade sitt potatisland växer gräset så snabbt att man nästan kan se det med blotta ögat, det påminde mer om en maskrosäng än en gräsmatta innan jag gav mig på den.

20140612-233415-84855075.jpg

Slutåkt

En dålig sak med bylivet:

Åka bil. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så men jösses vad bil vi kör bara för att vi nu har en.

Därför har vi nu infört körförbud inom byns gränser så länge väderleken inom rimliga gränser tillåter promenad eller cykling. Tage är helt perplex – cykla till kusinerna? Det är ju … kanske 800 meter dit, är vi galna?

Fullt möjligt.

Kärleken till jordgubben och mommon

Tage i dag på eftermiddagen:
– Jordgubbar mamma, det är ALLT jag kan tänka på. Och mommo. Jordgubbar och mommo, det är allt jag kan tänka på.
Ett par timmar senare, med mommo vid sin sida och skålen med jordgubbar framför sig, var dock aptiten på sin höjd måttlig.
– Jo du förstår pappa, nu när jag har dem här, då har jag liksom ingen lust att tänka på dem mer.

Älskade unge.