Såg att Telia Soneras vd Johan Dennelind i samband med presentationen av bolagets årsrapport sade att deras 4G-nät nu når ut till 99 procent av den svenska befolkningen. Om så är det faktiska fallet och inte bara en svårkollad floskel som låter bra att säga inför press och aktieägare så tillhör jag och övriga Vittangibor den sista ynka procenten, en av de blott 90000 svenskar som Telia ännu inte behagat fröjda med en 4G-station.
Och så kan det väl vara antar jag, vi bor ju inte direkt centralt – längst upp i landet, sju mil öster om kommunens huvudort.
Men ändå. Om det är sant att blott en procent av landets befolkning återstår tycker jag att det är konstigt att inte Telia fått rumpan ur och smällt upp en mast här. Vittangi är Kiruna kommuns största tätort efter själva Kiruna, centralorten för östra halvan av kommunen. Och ändå inget 4G, och heller inget planerat det närmaste halvåret enligt bolagets täckningskarta, vare sig här eller någon annanstans i östra kommunhalvan. Därtill är företagets 3G-täckning direkt undermålig så fort man lämnar de mest centrala delarna av byn, ofta tvingas man surfa med tre pluppar edge.
Extra ”lustigt” blir det här med tanke på att i princip alla här använder sig av Telia som operatör, eftersom deras 2G-täckning är den mest heltäckande när man kommer utanför de centrala farlederna och bebyggelserna. Men kanske är det just där skon klämmer, ingen anledning att brådska, de vet att ingen kommer att byta i alla fall.
Men lite pinsamt för Telia är det trots allt att Tele 2/Telenor redan för ett år sedan satte upp en 4G-antenn här i närheten, som vindpinad får sitta där i sin ensamhet och vänta på att någon förbipasserande själ ska förbarma sig och åtminstone för några minuter koppla upp sig så att den får jobba lite.
Så kom igen nu Telia, låt oss vara med i samtiden.
På väg in i tvättstugan i lördags eftermiddag drämde jag in stortån i en tröskel, höjden av vardagsolycka, jag var lite stressad, tvungen att hinna till affären innan de stängde och skulle bara trycka in en matta som skulle tvättas i maskinen först, skyndade på stegen och så PANG solar, blixtar och planeter och ajajajAJ! Efter några minuter sjönk dock smärtan undan, jag kunde fixa mina sysslor och hann till affären i tid.
Men efter några timmar kom smärtan åter och en härligt blå ring spred sig runt den nedre leden av tån i fråga. Vän av internet som jag är googlade jag så klart på slå i tån och hamnade på Vårdguidens sida för bruten tå.
Nu tror jag visserligen inte att min tå är bruten, mer troligt en sprickning eftersom jag fortfarande kan vifta på den åtminstone till hälften, men Vårdguidesidan visade sig vara den rätta att kolla in ändå. Flera gånger poängteras att man absolut inte ska besöka vårdcentralen om man har slagit i tån, en bruten tå läker sig själv hur blå den än må vara, och som enda egentliga undantag till denna regel nämns om tån pekar åt fel håll. Jag fann av någon anledning detta högst humoristiskt.
Här uppe antar jag att de flesta inte skulle åka in ens för det, utan bara tejpa ihop den med granntån och hoppas på det bästa.
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Svårt att se vad det skulle vara. Eller jo, vi firade Ejdas första födelsedag, det var ju något helt nytt. Eller i och för sig, hennes egentliga födelsedag firade vi väl redan dagen då hon föddes, men ni förstår vad jag menar. Och jag besökte Key West för första gången (själva Florida hade jag varit i en gång tidigare). Det var en väldigt trevlig plats som jag gärna skulle återvända till.
Badliv på Southernmost Beach i Key West
Genomdrev du någon stor förändring? Det skulle väl vara att föräldraledigheten tog slut och att jag började jobba igen, men den förändringen kändes bra mycket mindre omvälvande denna gång jämfört med när föräldraledigheten med Tage tog slut. I praktiken kommer jag nog aldrig helt sluta vara föräldraledig med Ejda, känns det som.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte i de närmaste kretsarna i alla fall.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Om inget omvälvande skulle inträffa under årets sista skälvande timmar – inget.
Dog någon som stod dig nära? Nej. Tack för det.
Vilka länder besökte du? Idel gamla bekantingar – USA x 2 (semester i Florida i januari/februari, New York Marathon november), Belgien i juni (besök hos Jocke och Jasmin i Bryssel) och England i oktober (Johanna hade jobbmöten i London och vi övriga hakade på) och några korta besök på andra sidan finska gränsen. Att vi inte tog oss tillbaka till Tyskland och Berlin det här året heller ser jag som årets stora misslyckande.
Tage och Ejda på Picadilly Circus
Bästa köpet? Det bästa för min personliga karaktär är nog vad jag inte köpt. Dels valde jag efter en del vånda att för första gången sedan 2009 att inte införskaffa årets iPhone utan hålla kvar vid fjolårets modell, och trots att det vid flera tillfällen kliat så att det gjort fysiskt ont i fingrarna så skriver jag fortfarande det här på min nu mer än fyra år gamla Macbook Air. Och ja, jag vet, det är skitfånigt och ett så kallat i-landsproblem deluxe att på något patetiskt sätt känna sig duktig för att ha motstått frestelsen att lägga tusentals kronor på en ny mobil för ziljonte året i följd, men jag ursäktas väl åtminstone lite av att jag trots allt jobbar delvis som teknikjournalist och Apple är det företag jag kan överlägset mest om. När det gäller datorn så börjar åldern därtill bli ett reellt problem, datorns rapphet har sjunkit rejält på sistone och efter en smärre vattenolycka för ett par månader sedan när jag satt i badrummet och jobbade samtidigt som jag vaktade två badande, galna barn fungerar inte alla tangenter på tangentbordet längre, trots veckolång hängning på element samtidigt som jag körde luftavfuktningsfläkten på full fräs mot den. Så i samma stund som Apple släpper den snart sönderryktade tolvtumsdatorn med retinaskärm slår jag till.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Ejda och Tage gör mig ofta väldigt glad, eller – snarare överrumplas jag ofta av en kärlek till dem så överväldigande att världen vinglar till. Å andra sidan finns det inga andra som kan göra mig så arg heller.
Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Den där Berlinresan. Och kvalitetstid med Johanna. Det har varit för mycket slitsam kvantitetstid i år.
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit på boken. Alltid.
Vad önskar du att du gjort mindre? Satt boken så långt ner på prioriteringslistan att jag aldrig nådde fram till den.
Favoritprogram på TV? Femte säsongen av The good wife som avslutades i våras är svår att toppa. Och The walking dead har slagit till med några av sina absolut starkaste avsnitt i år. Damon Lindelofs The leftovers gjorde också ett starkt intryck på mig.
Bästa boken du läste i år? Är det tillåtet att passa på en så viktig fråga för en person i min position? Jag tror hur som helst att jag måste göra det, jag har haft ett uselt läsår med en olästlista som bara blir längre och längre. Men jag har hunnit uppåt en fjärdedel in i Hans Falladas Ensam i Berlin om vardagslivet i den tyska huvudstaden i nazismens skugga under andra världskriget, den verkar lovande.
Största musikaliska upptäckten? Jag har sorgligt nog i princip bara nött samma gamla spellistor som vanligt.
Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det har mest rullat på skulle jag tro? Fast det är kul att jag har fått göra fler jobb på plats i norr, och inte behövt ha ett och ett halvt öga riktat mot Stockholm hela tiden.
Största framgång på det privata planet? Det bör väl vara att jag faktiskt tog mig runt New York Marathon, trots rätt mediokra förutsättningar i form av träning och friskhet. Har tänkt att jag ska skriva mer om det där loppet, men skjuter upp det av oklara anledningar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag skulle inte säga att jag har varit ledsen, men i jämförelse med i fjol – något ledsnare tror jag, det är inte helt lätt med familjeliv alla gånger. Nu har det på intet sätt varit någon katastrof, men visst finns det utrymme för humörförbättring nästa år.
Vad spenderade du mest pengar på? Det är Johanna som är den ekonomiska stjärnan i vår familj, så de stora kostnaderna har en tendens att främst belasta henne. Den största enskilda kostnad som enbart drabbade mig var nog New York Marathon-äventyret, som gick loss på cirka tolvtusen kronor i form av anmälningsavgift, resa och logi.
Något du önskade dig och fick? Johannas föräldrar gav mig en liten pressobryggare i julklapp ämnad för kaffedrickare som jobbar ensamma hemma. En enkel och fin julklapp som gjorde mig glad, just eftersom jag flera gånger talat uppskattande om deras likadana.
Något du önskade dig och inte fick? Har jag överhuvudtaget önskat mig särskilt mycket det här året? Jag tror inte det.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Den inträffade under vår Floridasemester, så den firades med att jag och Johanna gick ut och åt i Key West. Vi lyckades inte få bord på något av de mer exklusiva ställena vill jag minnas, utan hamnade på en restaurang av familjekaraktär som dock var väldigt trevlig. Sedan gick vi och drack ett par drinkar på Capt Tony’s Saloon ur någon sorts memorabilia-jugs som vi fick ta med hem.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre? Jag önskar att vi hade varit lite mer i Stockholm. Inte så att jag önskar att vi flyttade tillbaka på heltid, men kanske att vi landade åtminstone någonstans runt 80/20. Jag behöver mina Stockholmsgator också.
Vad fick dig att må bra? Först och främst mina barn tror jag. Konstigt hur de små liven kan bli det jorden snurrar kring.
Vem saknade du? Jag vill skriva egentid, men samtidigt är det dubbelt, för när jag väl har den där egentiden, då saknar jag mitt sammanhang, det vill säga min familj. Men jo, ibland saknar jag det trots allt. Fast jaha, nu såg jag att det stod vem jag saknade, inte vad. Okej, då säger jag att det är tråkigt att vi mer sällan träffar mina föräldrar sedan vi flyttade hit. Men även det skulle förändras om vi fick arslet ur och åkte till Stockholm lite oftare, tror jag.
De bästa nya människorna du träffade? Förlåt mig nu om jag missat någon uppenbar men … njaej, har jag träffat några nya människor egentligen? Det har varit ett mellanår på rätt många sätt, ett år då energin har riktats inåt de närmaste och inte utåt mot nya horisonter.
Mest stolt över? Nu låter jag som en repig skiva som hakat upp sig (googla det, Spotifykids), men jag får nog säga mina barn. Jag är oerhört stolt över de två utsökta varelser vi har satt till världen.
Skepp ohoj på Torne älv
Högsta önskan just nu? Att jag ska bli klar med den här enkäten, jag vill kolla på Downton Abbeys julspecial på SVT Play.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Skriva mer på boken. Nej rättelse – skriva klar boken.
Vi plockade fram lådan med julgransattiraljer och pyntade kulor så det stod härliga till. Ejda tyckte i och för sig att de var betydligt roligare att kasta än att sätta upp, men till sist stod den ändå där, julgranen anno 2014.
Tage drog iväg med sin moppa på skoter vid niotiden i morse, lämnandes sin lillasyster mycket slokörad vid dörren, ledset pekande mot sin overall.
Någon egen tur kunde jag inte erbjuda, så långt i acklimatiseringen att vi införskaffat egen skoter till familjen har vi inte kommit, men för att inte krossa Ejdas hjärta helt gick jag i alla fall ut på pulkapromenad med henne, först en tur på älven med ett kort kaffe- och lekstopp hos kusinerna och därefter hemvägen över sjön.
Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.
Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.
Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.
Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.
Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.
Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.
… något så banalt som att nyttja det filmrum med projektor, duk och dvd- och bluraysamling jag iordningställt i källaren. Men precis som gällande arbetsrummet så hamnar jag oftast på mellanplanet, framför vardagsrummets tv, även om jag är ensam vuxen hemma och har tänkt mig en kväll av filmfrossande.
Men det är ofta där skon klämmer. Ensam vuxen. Sitter jag i källaren är de sovande barnen två våningar borta, och som den hönsmamma (tuppappa?) jag är tycker jag att det känns otryggt. Är de en våning ovan hör jag om de rumsterar omkring i sömnen eller vaknar. Och även om vi har grind för trappan som inte Ejda kan forcera (än) så … nej, jag gillar det inte.
Men i kväll, ja i detta nu till och med – jag skriver det här på mobilen i filmrummets soffa – är det jag, projektorn och en film jag ska recensera å TVdags vägnar.
Jag berättade ju om prylbordet på nedervåningen tidigare, där jag oftast brukar finna mig själv jobbandes, men de senaste dagarna har jag spenderat den mesta av tiden i arbetsrummet på övervåningen. Det är knappast alltid så här rent på skrivbordet, men det är alltid ambitionen att det är så här det ska se ut, och det gäller ju att vara ambitiös.
Huset fotograferat i söndags förmiddag, då jag återvände från att ha varit på Folkets Hus och hjälpt till att plocka undan stolar och bord efter lördagskvällens byafest.
Det här är tyvärr en ovana jag redan har skaffat mig, en ovana som i kombination med att jag överlag rör mig mycket mindre i vardagen här än jag gjorde i Stockholm gör att jag börjar känna mig som en soffpotatis. I Stockholm promenerade jag nästan var jag än skulle, en vanlig dag som enbart innefattade dagislämning och -hämtning plus att jag kanske gick till ett fik eller två för att sitta och jobba med ett stopp hemma däremellan rörde jag mig utan att reflektera över det kanske sex-sju kilometer till fots. I dag kommer jag upp i två kilometer en bra dag, det vill säga en dag när jag går fram och tillbaka till dagis två gånger och även tar en tur till Konsum.
Visst, de här siffrorna förbättras ju avsevärt de dagar jag tränar, men det gjorde jag ju i Stockholm också, utöver vardagspromenerandet.
Det beror så klart delvis på kylan, i somras införde vi generellt bilförbud för resor inom byn och cyklade och gick överallt så långt det var praktiskt möjligt. Men det är ju mindre kul när det stadigt är kallare än minus femton utomhus.
Men oavsett bakomliggande orsak/bortförklaring: Jag ska bli bättre på det här området. Det måste jag.
En positiv bieffekt är ju dock att det går åt betydligt mindre pengar på fikor, luncher och middagar på lokal här, åtminstone två-, kanske till och med tretusen kronor per månad. Å andra sidan köper vi väl numera bensin för runt femtonhundra kronor i månaden.
1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.
2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).
3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.
4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.
5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!
Snön har varit rätt måttlig hittills i vinter, det har varit vitt på marken i några veckor men inte särskilt mycket mer än så. Men i dag ryktas det om snöfall uppåt tio centimeter, så kanske får jag ta mig an årets första snöskottning framåt kvällen.
