Kategori: Vi har redan sagt hej då

Recensionsgenomgång #6

Något oväntat dök det upp en recension i Sydsvenskan i måndags (och därmed även i Trelleborgs Allehanda som använder samma kultursidor), skriven av Björn af Kleen. Därmed har hälften av rikstidningarna recenserat ”Vi har redan sagt hej då”, samma siffra som för ”Dannyboy & kärleken” när det begav sig. Den gången var det Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen som recenserade, den här gången har hittills Expressen, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan gjort det. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. af Kleen sällar sig till dem som läser huvudpersonen Filip som ett svin. Rubriken på recensionen (som ej är utlagd på nätet ännu) är Gamen flyger, och tesen i recensionen är att Filip – och min jobbkollega Erik Helmersons huvudperson i hans debut ”Blixthalka” från 2007 – är två symboler för litterära asgamar på kärlekens område, det vill säga att vi porträtterat killar som livnär sig på att romantisera upptagna eller bekräftelsesökande kvinnor på väg ut ur relationer. Det är en beskrivning av min huvudperson som jag själv inte helhjärtat köper, jag tycker att det är att friskriva människosläktet en smula att så helhjärtat avstånd från Filip som af Kleen verkar göra. Visst är Filip extrem i sitt agerande, men han är trots detta inte särskilt ovanlig skulle jag vilja hävda. Men jag tror att det hör lite till att man publikt bör ta avstånd från den här sortens människor – af Kleen är inte ensam om att ha gjort det i en recension även om de flesta andra har lagt till bisatsen men trots att han beter sig som ett svin så hejar man på honom ändå. Jag har dock fått rätt många personliga kommentarer samt mejl från människor som tycker att porträttet av Filip är välfångat samt att de känner igen sig själva eller en tidigare partner eller en tillfällig förbindelse i honom. Hur som helst – af Kleen skriver att jag skickligt lyckas skildra det hopplösa moment 22-ögonblicket som unga konstnärliga människor lurar sig in i: en frihet för att låta sin kreativitet blomma fritt, en tröst för ensamheten som det innebär att våga göra just detta. Det är ett bedrägeri som slutar med hulkande i duschen. Och jag antar att det faktiskt ska tolkas som beröm när han strax innan skriver om romanen att det är solkigt och klaustrofobiskt och falskt intimt och ihåligt. Helt övertygad är han dock inte. Det vore att ta i att hävda att Daniel Åberg bryter ny mark i romanen. Vi kan den här typens tankebanor och geografi rätt väl är en annan passus i texten. Summa summarum är jag dock relativt nöjd med det han skriver. Och gamen som illustrerar texten är utan tvekan mäktig.

Ljudboksläget

Ute på Social+cash-seminariet i går blev jag för övrigt manad av Unni Drougge att fixa klart ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” någon gång, så att hon kunde läsa den. Eller ja, höra den då. Och ja, nu banne mig är det hög tid att fixa klart. Lägenheten är nästan iordningställd, Tage är nästan fullvuxen – vad finns det för ursäkter?

Inga jävla alls.

Det viktiga i livet

När är egentligen ljudboken klar?

Jag får frågan rätt ofta. Och svaret är lika svävande varje gång. Det grämer mig att jag har så lite tid just nu att fixa den sista ljudredigeringen, men eftersom vi ska flytta om sex dagar och Johanna blir allt mer höggravid för varje dag som går, finns det andra saker i livet som just nu känns viktigare än att redigera bort omtagningar, harklingar och toalettspolningar.

I dag har jag varit nere och packat ner allt i förrådet i kartonger så långt det varit möjligt. Så har jag misslyckats någonstans i de delar av romanen jag ännu inte hunnit gå igenom, så är de nu omöjliga att fixa till, åtminstone om jag vill ha exakt samma akustik som under resten av läsningen.

Nu ska vi åka och kolla på ett sittbadkar i Bromma.

Prispress!

Yay. Nu är uppläsningsvideon från releasefesten för ”Vi har redan sagt hej då” även upplagd hos Bokus, och priset har efter att jag fick personkontakt sjunkit med 50 kronor, så att det nu överensstämmer med Adlibris-priset till punkt och pricka. Jämlikhet FTW!

Ja, det innebär också att jag tjänar bra mycket mindre per sålt exemplar än vad jag gjorde när de tidigare köpte romanen för ordinarie F-pris, men det är det värt.

Inte så värst dold

Nu har Elib svarat angående vattenmärkningen. Som jag anade i morse är det förlagsrepresentanter som krävt att alla böcker ska stämplas efter varje kapitel.

Ord kan inte beskriva hur trött jag blir på dessa förlagsrepresentanter. Undrar hur många författarrepresentanter som förlagsrepresentanterna har tillfrågat.

I inlägget skriver Elibs vd Py Bäckström att frågan nu genast ska tas upp med förlagen. Ni behöver inte ringa oss på Sockerförlaget, notera bara ett streck i ”bort med skiten”-kolumnen och gå vidare till nästa förlag. Eller som min förlagskollega Morgan uttryckte det över gmail-chatten i morse efter att han läst mitt inlägg: Jag blir så arg, så arg att jag faktiskt skakar.

Och just det ja – en grej till. När Elib presenterade nyheten om vattenmärkning i ett pressmeddelande samt blogginlägg den 10 februari i år, beskrevs vattenmärkningen så här:

Vid vattenmärkning av en e-bok förses den med en dold märkning som gör att filen kan spåras till köparen om den skulle spridas illegalt.

I ”Vi har redan sagt hej då” syns den dolda märkningen drygt 60 gånger.

Jag vill inte bli stämplad

Alltså, jag tycker verkligen att Elib har gjort ett superjobb då de drivit igenom att förlagen ska gå med på att slopa kopieringsskydd för e-böcker och tillåta vattenmärkning istället. Med det sagt måste jag ändå säga att gårdagens blogginlägg av Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler förvånade mig. Jag hade inte en aning om att vattenmärkningen innebär att det i slutet av varje kapitel i e-böcker som man köper ”stämplas” en juridisk fingerpekning om att det är förbjudet att kopiera verket ifråga.

Elib har i en kommentar till Winklers inlägg lovat att i dag skriva i sin egen blogg varför den där stämplingen sker, och jag tvivlar inte på att det är något som förlagens jurister har krävt för att de ska gå med på att släppa kravet på kopieringsskydd, och Elib har säkert gjort så gott de kan. Men jag kan inte förstå hur förlagen resonerar. Hur de inte kan förstå att man läser det enbart som en provokation, hur de inte kan förstå hur förminskande och fördummande det är att efter varje kapitel i en roman tvingas läsa

Order: 1658713 2010-03-03 Butik: 1. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden.

när man faktiskt köpt boken i fråga. Hur de ännu en gång bara bevisar att de minsann tänker upprepa film- och skivindustrins misstag genom att idiotförklara sina kunder.

För att inte tala om att jag har väldigt svårt att tänka mig att författarna är medvetna om att det är så här deras romaner ser ut när de säljs som e-böcker. Jag visste inte om att den version av ”Vi har redan sagt hej då” som Elib distribuerar har den här stämpeln förrän jag läste Winklers inlägg och därefter köpte mig ett eget exemplar hos Adlibris, och då har jag ändå diskuterat de här frågorna rätt många gånger med Elib sedan jag bestämde mig för att köra hela den här inga jävla kopieringsskydd för allt smör i Småland-grejen, samt skrivit avtal med dem personligen.

Det där korkade meddelandet får mig att som författare känna mig smutsig. Nu går det ju visserligen att ladda ner ”Vi har redan sagt hej då” som e-bok här från min sajt utan tillstymmelse till vattenstämpel och juridiskt mumbojumbo, men det hör inte hit. Jag vill inte att någon som läser min roman ska drabbas av det här.

Inbäddad

Inget jättespännande att rapportera i mitt liv i dag. Chefar på, har inte så mycket tid för annat, det är ett jäkla pillande med smått och stort här på redaktionen.

Eller jo – just det! Surfar man in på Adlibris två sidor för ”Vi har redan sagt hej då”, såväl den inbundna som e-boken vill säga, ligger nu uppläsningsfilmen från mitt releasekalas inbäddad. Finemang, säger jag. Ska försöka ordna det hos Bokus också, men de jag hade kontakt med där tidigare jobbar inte kvar och jag vet inte riktigt vem jag ska mejla. Förslag på namn mottages tacksamt.

Och ja, jag ska absolut fixa en Youtubefilm som kan bäddas in vid ”Dannyboy & kärleken” också. Att göra-listan är dock inte så där jättekort för tillfället.

Konsumera för bövelen

Hör ni för den delen så vill jag bara meddela så här inför helgen att det från och med i går finns rykande färska och nytryckta exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” att köpa på Pocketshop på Västermalmsgallerian i Stockholm. Och det finns säkert några exemplar kvar på Papercut på Söder också, och kanske även på Hedengrens på Stureplan.

Ja men om man råkar bo utanför Stockholms tullar då? Tja, jag får erkänna att jag varit otroligt dålig på att ens försöka sälja in boken utanför stan. Jag har blott kontaktat de fristående bokhandlarna i Uppsala – för jag älskar ju mitt gamla fina Uppsala – och Celsiusbokhandeln har köpt in den. Så befinner ni er i ungdomens förbannade stad och inte fäster så stor vikt vid den där dåliga recensionen i Ergo, så tycker jag att ni ska vallfärda till gågatan och bege er ner i Fenixhusets källare och shoppa loss.

Recensionsgenomgång #5

Så kom den då till sist, den första sågningen. Ergo, studentkårens tidning i Uppsala, drämmer till. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Dålig. Malin Nauwerck som recenserat för Ergo ger inte mycket för ”Vi har redan sagt hej då”. Övriga recensenter har hittills, trots huvudpersonen Filips tveksamma levnadssätt, fallit för samt hejat på honom ändå, men så har verkligen inte skett här. Recensentens syn summeras rätt bra av meningarna Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu och Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Jag ska inte gå i långrandig polemik, men två detaljer:  1) Malin Nauwerck tycker att det stryks hårslingor ur ansiktet alldeles för många gånger i berättelsen, och hon citerar ur romanen att hårslingestrykandet sker på ett ”alldeles speciellt sätt”. Något sådant citat finns dock inte i boken. 2) I sista meningen skriver hon att kulturarbetarverkligheten måste beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om. Okej om inte hon i sin roll som kulturarbetare känner igen sig i min roman, men hur vet hon att ingen gör det? Det är att ta på sig väldigt stora skor.

Jättebra. Först en brasklapp – Isobel Hadley Kamptz och jag är bekanta. Det hon skrev i sin blogg i går bör ses ur det ljuset, men om jag känner henne rätt så skulle hon inte ha ödslat tid på ett inlägg om min roman om orden hon skrev inte var ärligt menade. Dessutom får jag erkänna att jag gärna låter Isobel, i sin roll som kulturarbetare i 30-årsåldern i Stockholm, stå i kontrast till recensionen ovan. Hennes fras en alldeles glimrande liten kärleksroman är något jag kan leva länge på, och jag håller det inte för otroligt att det är en framtida blurb på ett pocketomslag.

Recensionsgenomgång #4

En till tidningsrecension har trillat in. Jag kategoriserar som tidigare nämnt med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. När Johanna ringde mig förra onsdagen för att berätta att jag var recenserad i den dagens Expressen lät hon bekymrad på rösten. Vadå, är det en sågning? frågade jag. Hon slirade på svaret – njaae, men … tja, alltså och sedan hade jag hittat den själv på nätet, ögnade snabbt igenom och men vadå, det här är ju bra! och Johanna tycker du? med förvånad röst. Och ja, det tycker jag. Nina Lekanders recension är rätt likartad den hon gav mig för ”Dannyboy & kärleken” för knappt fem år sedan, hon verkar tycka ungefär samma saker om de två romanerna, bara det att den här recensionen är ungefär dubbelt så lång och känns mer på riktigt. Faktum är att det här är den längsta recension jag någonsin fått i en rikstidning. Visst, det är en dubbelrecension tillsammans med Pernilla Glasers ”40 minus”, men av de totalt 3200 tecknen handlar 2200 om min roman, och Lekander har – även om hon verkligen inte faller helt pladask för den – tagit den på allvar, vilket gör mig genuint glad. Allra mest gläder det mig att hon skriver att det hon främst uppskattar är de fördomsfria kvinnoskildringarna. Hon är visserligen inte först med att skriva att hon gillar kvinnorna i boken – många har skrivit att de tycker särskilt mycket om Iris – men just det där med att hon betonar det fördomsfria gillar jag. Tack för det.