Post Format

Recensionsgenomgång #6

Något oväntat dök det upp en recension i Sydsvenskan i måndags (och därmed även i Trelleborgs Allehanda som använder samma kultursidor), skriven av Björn af Kleen. Därmed har hälften av rikstidningarna recenserat ”Vi har redan sagt hej då”, samma siffra som för ”Dannyboy & kärleken” när det begav sig. Den gången var det Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen som recenserade, den här gången har hittills Expressen, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan gjort det. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. af Kleen sällar sig till dem som läser huvudpersonen Filip som ett svin. Rubriken på recensionen (som ej är utlagd på nätet ännu) är Gamen flyger, och tesen i recensionen är att Filip – och min jobbkollega Erik Helmersons huvudperson i hans debut ”Blixthalka” från 2007 – är två symboler för litterära asgamar på kärlekens område, det vill säga att vi porträtterat killar som livnär sig på att romantisera upptagna eller bekräftelsesökande kvinnor på väg ut ur relationer. Det är en beskrivning av min huvudperson som jag själv inte helhjärtat köper, jag tycker att det är att friskriva människosläktet en smula att så helhjärtat avstånd från Filip som af Kleen verkar göra. Visst är Filip extrem i sitt agerande, men han är trots detta inte särskilt ovanlig skulle jag vilja hävda. Men jag tror att det hör lite till att man publikt bör ta avstånd från den här sortens människor – af Kleen är inte ensam om att ha gjort det i en recension även om de flesta andra har lagt till bisatsen men trots att han beter sig som ett svin så hejar man på honom ändå. Jag har dock fått rätt många personliga kommentarer samt mejl från människor som tycker att porträttet av Filip är välfångat samt att de känner igen sig själva eller en tidigare partner eller en tillfällig förbindelse i honom. Hur som helst – af Kleen skriver att jag skickligt lyckas skildra det hopplösa moment 22-ögonblicket som unga konstnärliga människor lurar sig in i: en frihet för att låta sin kreativitet blomma fritt, en tröst för ensamheten som det innebär att våga göra just detta. Det är ett bedrägeri som slutar med hulkande i duschen. Och jag antar att det faktiskt ska tolkas som beröm när han strax innan skriver om romanen att det är solkigt och klaustrofobiskt och falskt intimt och ihåligt. Helt övertygad är han dock inte. Det vore att ta i att hävda att Daniel Åberg bryter ny mark i romanen. Vi kan den här typens tankebanor och geografi rätt väl är en annan passus i texten. Summa summarum är jag dock relativt nöjd med det han skriver. Och gamen som illustrerar texten är utan tvekan mäktig.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.