Kategori: Vi har redan sagt hej då

Public service-intensiv dag i går. Först P3 på förmiddagen, och därefter medverkan i en artikel hos SVT:s Kulturnyheterna med rubriken ”De delar ut sina böcker gratis på nätet”. Tillblivelsen av artikeln är en rolig historia i sig, en fråga slängdes ut på programmets Facebooksida om nyhetstips, och när Ulf Diktonius föreslog att hans förlags gratisutdelning av e-böcker skulle uppmärksammas, var jag inte sen att haka på med en egen kommentar, tidig på gratisbollen som jag var redan i februari. En diskussion om fenomenet uppstod i kommentarstråden, och en timme senare hade Kulturnyheterna en text ute på webben, i stort sett byggd på vad som sagts i kommentarsfältet. Ingen stor nyhet men ändå intressant, dessutom en väldigt enkel och snabb grej att skriva ihop, vilket inte ska underskattas.

Så varför publicerar jag då mina romaner fritt som e-böcker? Vill jag inte tjäna pengar på mitt författarskap? Klart jag vill, även om jag får erkänna att det inte är min främsta eller ens näst främsta drivkraft med skrivandet, men jag är av uppfattningen att jag som författare tjänar på att göra på det här sättet. Jag tror inte att e-boken kannibaliserar på de fysiska böckernas försäljning, snarare höjer de vetskapen om mitt författarskap vilket är en nytta i det långa loppet. Mitt tänkande är detsamma när det gäller den numera ökända ljudboken som fortfarande inte är riktigt klar men snart snart snart, jag stod i nästan en och en halv timme och redigerade i går kväll på Debaser i Humlegården, visserligen drickandes vitt vin samtidigt men vadådå det gör väl inget? Men för all del, lyssna gärna extra noga fyra timmar och två minuter in ifall redigeringen slirar när ljudversionen är klar, vilket den snart är. Lovar.

Och ja jag vet, jag använder mig av plural i stycket ovan och skriver e-böcker, trots att jag inte fixat en fri e-boksversion av ”Dannyboy & kärleken” ännu, samt i höstas valde att dra in köpesvarianten som tidigare fanns. Men den kommer också inom kort.

Lovar.

Har nog nämnt det tidigare, men i det alldeles färska numret av den svenskspråkiga finska litteraturtidskriften Horisont finns en lång intervju med mig om mitt utgivningsprojekt, plus en väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då”, dessutom. Skulle tro, utan att ha det svart på vitt, att det dels är den längsta intervju som någonsin publicerats med mig (drygt 10 000 tecken över fyra sidor), och dels troligen den längsta recension som någon av mina romaner någonsin har fått, åtminstone i tryckt form.

Det stör mig en smula att tidskriften är så svår att få tag på i Sverige – men inte omöjlig, den säljs på Hedengrens i Stockholm, Celsiusbokhandeln i Uppsala, SL Books i Göteborg, Tidskriftsbutiken i Malmö samt H:ström Antikvariat och bokhandel i Umeå – för jag säger en hel del grejer i intervjun som jag tycker är intressanta när det gäller min utgivning i synnerhet och den svenska bokbranschen i allmänhet. Någon direkt avancerad sajt med utläggning av material har Horisont inte heller, milt uttryckt, så där finns inget att hämta. Well well, kanske kan jag publicera delar av intervjun här i bloggen vad det lider.

Hur som helst, det glädjer mig stort att intervjun och recensionen finns. Jag gillar verkligen det svenskspråkiga Finland – har inget emot det finsktalande heller, men jag har ingen direkt relation till det – jag spenderar gärna tid på Åland varje sommar och tar gärna emot tips på bra stugboende i havsnära miljö i juli för den delen. Dessutom har vi börjat spela Mumin-sånger för Tage dagarna i ända, han gillar ”Hej Mumin” och ”Lilla My spelar kazoo” bäst. Eller okej då, kazoolåten är det nog främst Johanna som gillar.

Vilket påminner mig om att jag fortfarande inte gjort slag i saken och mejlat Akademiska bokhandeln i Helsingfors och frågat om de är intresserade av att köpa in boken. Kanske lika bra att göra det på stört. Och ja, jag tar nog svenskspråkiga Gros bokhandel i Vasa också. Några mejl har ju aldrig skadat någon.

Svensk Bokhandel har en intressant artikel om författarvideor i dag, ett ämne jag skrivit om tidigare i bloggen och ett ständigt dåligt samvete hos mig själv, jag har till och med ett litet manus för hur jag vill att den officiella videon till ”Vi har redan sagt hej då” ska se ut, och även ett äldre till ”Dannyboy & kärleken”. Planen just nu är att den första ska skapas lagom till pocketutgivningen, och till den andra … ja, det finns en vag plan för den också. Eller rättare sagt så är inte planen för hur videon ska se ut vag, men under vilka former den ska släppas.

Men jag har ju redan, på ett ungefär, en författarvideo till min andra roman. Den här videon, filmad av maestron Björn Falkevik på min releasefest i slutet av januari, pryder romanens sida hos Adlibris och Bokus, och består dels av en kortare uppläsning, och dels av ett trollbindande vimmelminglande. Det finns även en andra film från direkt efter uppläsningen, som jag också klistrar in. Enjoy!

Och för att ytterligare visa hur bokdedikerad jag är kan jag meddela att jag just använt delar av världsboksdagskvällen till att registrera vårt förlag samt ”Vi har redan sagt hej då” på OBI:s sajt Vårens böcker.

1. Så där ja, nu tror jag att ”Vi har redan sagt hej då”-annonsen i högerspalten är helt klar. Jag har försökt se till så att priset ska bli det lägsta möjliga, och tänker mig en lägsta pris-garanti. Nu ligger totalpriset inklusive frakt på 125 kronor – några kronor under nätbokhandlarna – vi får väl se om de startar priskrig mot mig. Något säger mig dock att jag är en smula för obetydlig för det.

2. Fast vem vet – min roman är med i veckans nyhetsbrev från Adlibris, flankerad av fina titlar som ”Google-koden”, ”Kokain” och megahajpade ”Tre apor”. Hurra för det!

3. Jag ska delta i lördagskvällens kulturnatt i Tidskriftsverkstaden vid Telefonplan och samtala under seminariet ”Kultur och kvalitet, vad betyder det egentligen?”. Kom dit vetja!

Nu  har de första svenska böckerna i form av fristående appar i iTunes store dykt upp. Atlas, Ordfront, Norstedts, Piratförlaget, Telegram förlag och ett antal frifräsare som Unni Drougge och Sölve Dahlgren är först ut. Priserna verkar variera rätt kraftigt, Sölve Dahlgrens ”Innebandypiraterna” kostar bara 28 kronor och Ordfront lägger sig i andra änden av spektrat och drämmer till med 149 kronor. Norstedts tar 99 kronor och Atlas 65 kronor. Själv hade jag nog, om jag varit med, lagt mig på 40.

Men varför i hela fridens namn är inte jag med då? Det är ju appar för bövelen! För iPhonen! Jag borde ju tugga fradga av förtjusning, Apple-fanboy som jag är.

Ja, mja, njae, jag vet inte riktigt. Det är inte direkt kostnaden, tror att avgiften är 500 kronor för att få sin titel upplagd, och jo det vore coolt att ha en egen applikation med i registret hos App store – för det är vad det handlar om, alla böckerna är enskilda appar och får alltså en egen ikon på iPhonens startskärm när man laddar ner dem. Men samtidigt är det också någonstans där som min sko klämmer, jag ser inte riktigt app-lösningen som den smartaste ur användarsynpunkt, även om den troligen är det ur förlagssynpunkt då den eliminerar eller åtminstone minimerar risken för piratkopiering. Har man inte en jailbreakad iPhone är det ju i princip omöjligt att få in appar i den utan att ladda ner dem på officiellt sätt från App store.

Och en annan sak bör också tas med i beräkningen:

Min nya roman finns ju redan till iPhone. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att säga att det är den mest spridda iPhoneromanen som existerar i Sverige – av de drygt 900 nedladdningar som gjorts av e-boksversionen av ”Vi har redan sagt hej då” har över 700 laddats ner till iPhonen. Det är bara att installera gratisappen Stanza i sin lur, surfa hit med sin telefon och sedan klicka på rätt länk på nedladdningssidan (länken dit hittar du i högerspalten), och vips så laddas ”Vi har redan sagt hej då” in i ditt lokala Stanza-bibliotek och stannar där.

Men hur som helst. Jag utesluter inte att jag kan komma att hoppa på app-tåget. Men jag förhåller mig än så länge avvaktande.

I oktober, när planerna på den stundande lanseringen presenterades, var jag dock mer positiv till planerna (även om jag hade vissa dubier), och skrev bland annat Vart skriver man upp sig för att vara med? Skillnaden i dag? Tja, i slutet av inlägget skriver jag att få in de romaner jag skrivit själv i iPhonen – det är banne mig en våt dröm. Det är ju inte en våt dröm längre, utan redan en realitet.

——

Uppdatering torsdag kväll: Förlagen verkar ha justerat sina priser under dagen, därav omskrivningen av inläggets början.

Mymlan uppmanar varje vecka sina läsare att skriva om ett bloggtema. Den här veckan har hon valt boken. Skriv ett inlägg om en bok som förändrat ditt liv, är den enkla uppmaningen.

Jag antar att tanken är att man ska skriva om en stark läsupplevelse. Och det skulle jag väl kunna göra. Men faktum är ju att den bok som mest förändrat mitt liv är min debutroman. Och då bör jag väl skriva om den?

Ja, det bör jag banne mig:

Jag har inte tänkt särskilt mycket på den på senare tid, fokuset har förklarligt nog legat på den nya romanen. ”Dannyboy & kärleken” tillkom i en annan tid under andra premisser, men de var ändå snarlika det som senare skulle komma. Den bärande idén till romanen, orsaken till den namnlösa manliga huvudpersonens furiösa flykt genom Uppsala, mot Stockholm, mot dygnet på Södermalm och andra platser, kom jag på i en soffa på en fest i … en lägenhet i Bromma någonstans sommaren år 2000. Det hade inget med några verkliga omständigheter att göra, det var en plötslig tänk om-tanke, ungefär som när jag strax före jul 2006 vaknade i vargtimmen med funderingen tänk om hon är med barn? ekande från en dröm, en tanke som kom att bli det bärande temat för ”Vi har redan sagt hej då”.

Jag var singel sedan ett drygt halvår när tankarna om ”Dannyboy & kärleken” började ta form, boende i Stockholm sedan ungefär lika länge och jag hade väl långtifrån bearbetat de båda uppbrotten jag genomlevt nyligen – slutet på förhållandet och flytten från Uppsala. Samtidigt hade jag funnit en viss ro i singellivet och för första gången i mitt liv börjat uppskatta ensamhet, och en ambivalens uppstod i den där skarven som jag tror präglar romanen både till ton och konkret handling. Berättelsemässigt innehåller den betydligt mer verklighet än sin efterföljare, ett flertal episoder har grund i verkliga livet även om ramberättelsen är fiktiv. Jag har inte tänkt på det tidigare, men på sätt och vis är den nya romanen omvänd – jag har visserligen aldrig försökt bli tillsammans med eller dejtat någon som är gravid, men om vi plockar bort karaktären Iris ur handlingen så kvarstår i ”Vi har redan sagt hej då” en rätt ärlig om än uppskruvad skildring av den sorts person jag var i mitten av 00-talet, samtidigt som de enskilda händelserna i bok nummer två är betydligt mer uppdiktade än de var i debuten.

Kanske är jag inte riktigt konsekvent i mitt tänkande kring det här. Men det finns en skillnad mellan dem, helt klart. Även persongalleriet i ettan är betydligt mer baserat på verkliga förlagor jämfört med tvåan, något jag varit inne på i ett tidigare inlägg.

Jag började inte skriva på ”Dannyboy & kärleken” på allvar förrän en bit in på 2001. Arbetet gick sakta, och först sommaren 2003 kände jag mig redo att sända den till något förlag. Det blev nej med vändande post från Piratförlaget men Norstedts inbjöd till vidare kontakt men det rann snart ut i sanden och jag jobbade vidare med manuset, skickade det efter nyår till Forum och Wahlström & Widstrand, där Forum nappade efter ett par veckor och W&W sade njaekanske en månad senare men då hade jag sedan länge skrivit kontrakt med Forum och var nöjd med det. Ett lite drygt år senare, i april 2005, gavs den ut.

När jag ser tillbaka på ”Dannyboy” i dag är det med viss ambivalens. Den är mig otroligt kär och den förändrade som sagt mitt liv, men det finns vissa saker i den som jag i dag inte känner mig helt bekväm med. Hade jag skrivit den nu hade jag knappast valt att kalla den kvinnliga, tillika namnlösa huvudpersonen för Flickan, men som sagt, det var under en annan era i livet och eftersom jag själv såg mig som en pojke som ännu inte riktigt inträtt i vuxenlivet och dessutom hade nästan halva hjärnan kvar i Uppsalas studentliv – ett liv jag dessutom kunde romantisera kring eftersom jag levde det främst i mitt minne från min horisont i Stockholm – var det kanske inte så konstigt. Dessutom innehåller den ofta furiöst tempouppskruvade texten ibland en hurtighet mitt i sorgesången – åh vad jag älskar det ordet – som jag inte riktigt känns vid längre. Å andra sidan kan man väl säga att den innehåller en ton av hopp som ”Vi har redan sagt hej då” saknar, känslan av moll vilar på en bädd av ljushet. I bok nummer två finns det inget underlag att vila mot, molandet sker direkt på betonggolvet.

Hade jag skrivit ”Dannyboy & kärleken” i dag hade den sett annorlunda ut. Men ändå är jag glad att den tillkom under de där åren, för även om den inte går att likställa med en dagbok är den det närmaste jag kommer ett dokument över personen jag var, med nycklar till mitt liv och minnesvärda episoder från skarven då jag blev vuxen som kanske ingen annan än jag själv helt kan tyda.

Kanske är det också precis så det ska vara.

——

”Dannyboy & kärleken” har för den delen sålt väldigt bra hittills i år. Adlibris skeppade iväg drygt 260 exemplar på bokrean härom månaden – säkerligen till viss del med draghjälp från uppmärksamheten för min nya bok – och det har gått en hel del exemplar åt andra håll också. Det är så klart knappt ens en parentes i Svensk Bokhandels försäljningsstatistik, men för en roman som kom i pocket för snart fyra år sedan tycker jag att runt 300 exemplar under årets första kvartal är väldigt bra siffror.