Kategori: Vi har redan sagt hej då

Jobbar i helgen, men tänkte försöka hinna med lite ljudredigering plus sommarliv först. Alltså inmundigas lördagens frukost på Non Solo framför Audacity.

Mötte för den delen Lars Leijonborg när jag promenerade hit. Iklädd cityshorts, flipflops och en matkasse traskade han ut från Konsum som en vanlig man. Såg inte direkt ut att vara på väg till Almedalen.

Alltså, här har jag gått och oroat mig multum för hur jag ska kunna återskapa den unika atmosfär jag lyckades åstadkomma i källarförrådet till gamla lägenheten då jag beklädde väggarna med madrasser och mattor och hade den som inspelningsstudio i vintras. Jag har varit rädd att det skulle bli svårt att få fram samma mjuka ljudbild efter att vi flyttat därifrån – det nya vindsförrådet var alldeles för stort och låg inte alls lika isolerat till – inför de kompletterande inspelningarna av de saknade kapitlen.

Och så har lösningen hela tiden legat inne i vår nya lägenhet. Klädkammaren är ju allt jag har drömt om. Hyfsat ljudisolerad, bokstavligt fullproppad med akustiksnälla kläder, endast med ett golvutrymme på cirka 0,5 kvadratmeter. Som hittat.

Spenderade således större delen av kvällen därinne i går. Det går framåt. Snart så.

Lite oväntat blev ”Vi har redan sagt hej då” recenserad i Upsala Nya Tidning i går. Roligt, inte bara för att recensionen var helt okej, utan också för att mina varma känslor för Uppsala knappast är okända, och jag har ju själv faktiskt arbetat på UNT en gång i tiden.

Recensionen så. Sebastian Johans lägger stor vikt vid faktumet att jag på ett ställe i boken använder mig av en scen i ”Can’t buy me love” för att föra handlingen framåt, och det är han nog först om, skulle jag tro. På honom verkar det ha fungerat, han skriver att han läser boken med betydligt större skärpa efteråt eftersom det är en av de filmer som i hans ungdom fångat honom i exakt rätt ögonblick. Fint, eftersom detsamma gäller mig. Överlag är tongångarna i recensionen rätt så positiva, han bromsar visserligen berömmet genom att lägga till ord som ”hyfsat fängslande” och ”inte alltför långt ifrån förebilder som…” så att jag inte ska få för mig något, men men, sånt får man ta.

En grej som jag inte sett i någon tidigare recension är Sebastian Johans reaktion på att jag har valt att skriva ut kapitelnumren i kronologisk tidsordning, trots att kapitlen inte kommer i ”rätt” ordning i boken. I praktiken betyder det exempelvis att boken inleds med kapitel 6, fortsätter med 8, och först en bra bit in i handlingen fyller upp luckorna däremellan. Johans tycker att utskrivandet av kapitelnumren skapar en övertydlighet och att jag inte vågar lita på mitt skrivande når fram på egen hand. Det här är intressant, för min egen tankebana har snarast varit omvänd, jag tänkte att den enkla vägen hade varit att stryka kapitelnumreringen, att det hade gjort läsningen enklare. Den farhåga jag hade gällande ”huller om buller”-ordningen var att den skulle irritera och skapa en sorts teknisk känsla över hela sjoket. Syftet var heller inte att erbjuda en ledsagare som berättade var i kronologin läsaren befann sig, poängen var att visa att det är fullt möjligt att läsa romanen i en annan ordning än den som kapitlen presenteras i.

Hur som helst, jag är glad att UNT nu har recenserat. Jag antar även att det var den sista tidningsrecensionen, det har ju ändå snart gått fem månader sedan romanen gavs ut.

På senare tid har jag gjort det till en vana att använda runt en halvtimme av min lunch till att redigera ljudboken, då det i princip är den enda tiden under dygnet då jag haft tid att göra det på sistone. Eftersom Johanna är hemma ensam med Tage om dagarna känner jag att morgnarna och kvällarna är mitt huvudansvar, och redigerandet har därför gått på sparlåga.

I går satt jag så på uteserveringen på Jimmy’s Steakhouse vid Tjärhovsplan efter avslutade oxjärpar och fann till min förvåning att jag plötsligt var klar med redigeringen av inläsningen. Inspelningar som upptog runt tio timmar i tid hade kokats ner till fyra timmar och fyrtiosju minuter färdig ljudbok. Konstigt, tänkte jag, är det här Sisyfosprojektet verkligen klart?

Frågan var retorisk, för jag var plågsamt medveten om att svaret tyvärr fortfarande är nej. Under inspelningsfasen, som jag ska beskriva mer i detalj vad det lider, kunde jag bara spela in en timme och tio minuter åt gången innan minnet på inspelningsapparaten var fullt. En stressig kväll i mitten av januari, när jag med väldigt hög stressnivå försökte bli klar med den fysiska utgåvan, e-boksutgåvan samt ljudboksutgåvan parallellt, slumpade det sig så att jag efter att ha fört över de senaste sjuttio minutrarnas inspelning till datorn missade att döpa om filen till något begripligt, och senare samma kväll misstog den för skräp och raderade den när jag hade gjort nästa sjuttiominuterspass. Därmed gick fyra inspelade kapitel upp i rök.

Att det var exakt så här det gick till kan jag inte riktigt svära på, eftersom jag inte tänkte på det när det skedde utan endast har försökt rekonstruera förloppet i mitt huvud i efterhand. Hade jag insett misstaget direkt hade det varit en rätt enkel procedur att fiska upp filen ur glömskan, även om jag hunnit tömma papperskorgen i datorn. Nu upptäckte jag att inläsningen av kapitel 42-45 saknades först när jag hunnit så långt fram i ljudredigeringen, vilket skedde i maj – och då var det ju så dags, inget återskapaförlorathårddiskmaterial-program i världen kunde trolla fram den där filen igen – tro mig, jag försökte.

Så summa summarum: Fyra kapitel ska åter läsas in och sedan redigeras innan jag är färdig. Eftersom boken består av 65 kapitel och det här rör sig om blott fyra torde dock den här lilla stumpen gå rätt snabbt att fixa. Det enda som grämer mig är att inspelningsstudion – det vill säga mitt modifierade källarförråd – inte längre existerar, vi flyttade ju i mars. Att återskapa den unika akustik jag fick fram ur de där trasmatte- och madrassisolerade hönsnätsväggarna kommer att bli svårt.

Men skam den som ger sig.

Uppföljning av förra inlägget:

Fick snabbt svar av Adlibris. Det fasta priset på 128 kronor de satt på boken hade av okänd anledning trillat ur systemet, men har nu justerats ner igen från 150 till det tidigare priset igen. Ändringen syns dock inte genast, kanske först efter midnatt. Därför:

Köp för bövelen inga exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” från Adlibris innan det skett. De 22 extra kronorna kan ni gott använda till att köpa en extra glass istället.

Jag har en vana att minst varannan dag logga in på Adlibris kundavdelning och kika om de sålt några exemplar av mina böcker. Oftast har lagersiffran sjunkit med en, högst två sedan jag sist var in på vardera titel, ibland har inget alls hänt och då gråter jag en skvätt framför min skärm.

Men i dag har siffran för ”Vi har redan sagt hej då” banne mig sjunkit med fem sedan sist, vilket jag tror var i går. Vad har hänt? Har jag missat något? Har jag omnämnts i positiva ordalag någonstans som jag inte sett?

Och vafalls för den delen, när jag skriver det här och tänker länka till själva boksidan hos dem, ser jag att de har smyghöjt priset med 22 spänn till 150. Vafalls!

Här ska mejlas.

Jag vet inte om man ska se det som ett tack för att han fick äran att medverka i veckans avsnitt av DJtv, men Fredrik Wass, känd inom sociala medier-bubblan som Bisonblog (och den som på bred front introducerade begreppet ”molnet” på svenska för ett par år sedan) har på sin mer personliga blogg Kajen publicerat en väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då”. Vi känner som sagt varandra, men jag hoppas och tror ändå att det han skriver är hans ärliga åsikt.

En av de positiva saker han skrev gjorde mig extra glad:

Jag gillar ”Vi har redan sagt hej då” för att den inte duckar för vårt kommunikationslandskap. Att den inte bortser från vardagsdominerande inslag som Facebook, sms och bloggar utan istället gör dessa till en bärande del i berättelsen. Precis som de ofta kan vara i verkligheten.

Att en person som Fredrik Wass, som ligger i framkant när det gäller tankar och analyser kring hur vi förändras till följd av våra allt mer digitala liv, säger de där sakerna betyder mycket för mig.