Kategori: Vi har redan sagt hej då

Spännande!

Det meddelades nu under förmiddagen från flera håll att Nobelpriset i litteratur avslöjas kommande torsdag, den 7 oktober.

Jag visste väl att det fanns en konkret orsak till att någon från Svenska Akademien varit inne på min förlagssajt och snokat tidigare i veckan.

För några veckor sedan haffade Fredrik Wass mig på en fest, drog in mig i ett tyst rum, satte mig mot en vägg och tryckte upp en iPhone i ansiktet på mig. Därefter följde ett 16 minuter långt öppenhjärtigt samtal om hjärta och smärta, relationer, rädsla inför att binda sig, genus, mansroller och verklighet kontra fiktion. Det handlade om ”Vi har redan sagt hej då”, om mig, om honom och kanske även om dig.

Daniel Åberg, Vi har redan sagt hejdå (Kajens författarintervju) from Fredrik Wass on Vimeo.

Min autograf är kanske inte direkt mest värd i landet, men nu har jag hur som helst som en liten bonus lagt till möjligheten att få böcker som beställs via min egen nätbutik signerade. Dessutom har jag lagt till en liten övrigt-ruta, där jag tänker mig att de som så önskar kanske plitar dit om det ska stå att boken är tänkt till någon särskild person. Vore ju exempelvis trist om jag skriver Till Annelie, med en nervös förhoppning om fin läsning. Öppet köp i åtta dagar! Daniel Åberg i ett exemplar, när sagda Annelie egentligen hade tänkt ge bort sitt inköp till en Emma i födelsedagspresent, och trodde att jag bara skulle sätta dit en enkel autografkråka.

Jag vet det inte med bestämdhet, men jag inbillar mig att jag är rätt ensam i Författarsverige om att ha den här funktionen. Men hey, vem är jag här för om inte för mina presumtiva läsare?

Det kan så klart vara en slump, men jag tror jag väljer att se Bibliotekstjänsts första beställning på flera månader av exemplar på ”Vi har redan sagt hej då” i går eftermiddag har ett direkt samröre med gårdagens kulturskandalavslöjande här i spalterna.

Och så säger de att bloggar är meningslösa.

——

Uppdatering eftermiddag: Jag har nu också nåtts av indikationer på att ”Dannyboy & kärleken” inom kort återfinns på Stadsliv på Biblioteket Plattan.

Missförstå mig nu rätt. Jag är lika kritisk till samhällets rådande heteronorm som någon annan och jag överväger seriöst att rösta på FI i riksdagsvalet.

Men.

Varför man på Biblioteket Plattan – det nya biblioteket i gatuplanet på Kulturhuset i Stockholm där man gett sig på det rätt så omöjliga uppdraget att sexa till genreindelningarna – har valt att placera min debutroman ”Dannyboy & kärleken” i hyllan Queer övergår faktiskt mitt förstånd. Den är, precis som min andra roman, en synnerligen heterosexuell historia. Det enda jag kan erinra mig som kan tänkas bryta mot heteronormen i ”Dannyboy” är att den namnlöse hjälten vid ett tillfälle säger att han när han låg i lumpen sågs på som homosexuell av vissa av sina logementskamrater eftersom han hade mage att klä sig i poppiga, åtsmitande t-shirts. I ”Vi har redan sagt hej då” skulle det möjligen vara att huvudpersonen Filip vid ett tillfälle minns att han som 18-åring såg den då påstått bisexuelle Brett Anderson som något av ett livsideal.

Och på tal om ”Vi har redan sagt hej då”. Så här såg det ut i går eftermiddag när man sökte på den på Stockholms bibliotekssida:

Fem inköpta exemplar, samtliga utlånade till i minst mitten av september. Det är så klart inget annat än en kulturskandal. ”Dannyboy & kärleken”, en visserligen särdeles fartfylld men som litteratur sett något blekare roman, köptes ursprungligen in i arton exemplar av staden, varav tio fortfarande är i cirkulation vad jag kan se.

Så snälla Stockholms bibliotek, gör nu en stackars egenutgivare en tjänst och köp in några fler exemplar av min senaste roman, efterfrågan finns ju bevisligen. Och sätt dem gärna under kategorin Stadsliv om de skulle råka hamna på Plattan. En plats jag för den delen även tycker att man gott skulle kunna flytta ”Dannyboy & kärleken” till.

Ja, det var väl vad jag hade att säga denna tisdagsmorgon.

Jag och Tage åker pendeltåg. Nyttjar likt 650 000 andra Stockholms läns kollektivtrafik denna morgon.

Och tanken slår mig där jag sitter i mitt säte och försöker få Tage att inte skrattskrika och göra pruttljud allt för högljutt – hur gör jag för att nå dessa 650 000 människor med vetskapen om att de kan använda tiden på tåget, bussen eller båten till att lyssna på ”Vi har redan sagt hej då”, bara de surfar in på min sajt och laddar ner den? Hur når jag denna folkmassa utan att köpa reklamplats i Metro? Utan att behöva köpa något alls?

Jag tror så klart inte att alla 650 000 är intresserade av min roman om desillusionerade trettioplussare på jakt efter lycka men utan förmåga att se den ens om den kom fram och pussade dem rakt på munnen. Men om så bara ynka 1 procent laddade ner och lyssnade skulle jag se det som en jätteframgång.

Men hur gör jag det till verklighet?

Det finns mycket jag vill säga om ljudboken, och det lär jag nog göra vad det lider också, oroa er inte. Men vad vill jag säga först och främst?

Kanske att jag är oerhört glad över att den faktiskt blev klar. Det senaste halvåret har inneburit en förändring av mitt liv på ett helt avgörande sätt i och med Tages ankomst, så arbetet med ljudboken kom helt av sig och har gått på sparlåga under hela våren och sommaren, med stulna halvtimmar här och där – lunchraster på jobbet, sena kvällar, sovpauser mitt på dagen. Det är utan tvekan mycket jobb att få ihop en ljudbok rent tekniskt – mycket mer än med pappersboken och e-boken – men så här lång tid som jag nu behövde på mig ska det naturligtvis inte behöva ta under normala omständigheter.

Kvalitativt är jag stolt. Jag är ingen skådespelare, heller inte van inläsare, men jag rycks själv med när jag lyssnar på det färdiga resultatet och tänker att fanimig, det blev ju rätt bra. Ska jag vara självkritisk på någon punkt så kan jag tycka att det medvetet rätt höga tempot jag läser på vid ett par tillfällen blir nästan för högt, men hellre det än att berättelsen släpar sig fram. Romanen är helt enkelt skriven för att flöda fram på det sätt som inläsningen är gjord på.

När det gäller den tekniska aspekten har jag valt att koda filen i 48 kb/s. Många mp3-böcker som säljs, bland annat de från amerikanska Audible där jag har ett abonnemang, kodas blott med 32 kb/s men jag ville inte gå så lågt, tycker ljudet låter för skadat då. Att de väljer en så hård komprimering beror troligen på att de vill hålla nere storleken på filerna, men då ”Vi har redan sagt hej då” är en relativt kort roman, inläsningen är på 5 timmar och 20 minuter, tyckte jag gott att jag kunde välja lite högre kvalitet utan att filen blev allt för stor.

Kommer jag att göra om det med ”Dannyboy & kärleken”? Det är tanken. Men först ska jag nog beta av några andra punkter på att göra-listan.

Sällan har väl ett utropstecken varit så välmotiverat. Nedanstående pressmeddelande är i detta nu på väg ut:

SOCKERFÖRLAGET INFORMERAR

Efter sju sorger och åtta förseningar är den äntligen färdig – ljudboksversionen av Daniel Åbergs andra roman ”Vi har redan sagt hej då”. Ljudboken, som släpps som mp3-fil i Sockerförlagets regi, går från och med onsdag den 25 augusti att ladda ner gratis och helt utan restriktioner från Daniel Åbergs hemsida.

Morgan Sturesson, som tillsammans med Daniel Åberg driver Sockerförlaget, passade på att ställa några frågor:

Varför har ljudboken blivit så försenad?
– I samband med att romanen skulle ges ut i början av februari höll det här självutgivningsprojektet på att knäcka mig, arbetsbördan blev för tung. Jag var tvungen att skjuta en av utgivningarna på framtiden, och det fick bli ljudboken, eftersom den var mest tidskrävande. Att det sedan tog över ett halvår att få den färdig beror mycket på min son Tage, som stulit det mesta av min uppmärksamhet sedan han föddes i mars.

Du har även fått erbjudande om att ge ut ”Vi har redan sagt hej då” på ett etablerat ljudboksförlag. Varför gör du inte det?
– Att just ljudboken skulle vara gratis och spridas fritt var grundbulten i mitt självutgivningsexperiment. Att överge den tanken i elfte timmen kändes fel. Poängen med det här projektet var inte att tjäna pengar, utan att se hur långt det går att nå om man gör precis allting själv kring en romanutgivning.

Hur har inspelningen och redigeringen gått till?
– Jag har försökt hålla det så nära nollbudgetnivå som möjligt. Inspelningsstudion var vårt källarförråd, som jag akustikförbättrade med mattor på väggarna. Inspelningsutrustningen kostade runt 2 000 kronor, och jag har gjort all efterredigering med hjälp av gratisprogram.

Hur blev resultatet då?
– Jag är väldigt nöjd. Det brukar sägas att det kostar runt 250 000 kronor att producera en professionell ljudbok. Jag tycker att jag med ”Vi har redan sagt hej då” visar att det går att komma väldigt långt med betydligt blygsammare förutsättningar.

FAKTA ”VI HAR REDAN SAGT HEJ DÅ” (ljudbok)
ISBN 978-91-976188-2-3
Uppläsare: Daniel Åberg
Längd: 5 tim 20 min
Format: Nedladdningsbar mp3
Hittas via: https://www.danielaberg.se

Det finns mycket jag vill säga om ljudboken, och det lär jag nog göra vad det lider också, oroa er inte. Men vad vill jag säga först och främst?

Kanske att jag är oerhört glad över att den faktiskt blev klar. Det senaste halvåret har inneburit en förändring av mitt liv på ett helt avgörande sätt i och med Tages ankomst, så arbetet med ljudboken kom helt av sig och har gått på sparlåga under hela våren och sommaren, med stulna halvtimmar här och där – lunchraster på jobbet, sena kvällar, sovpauser mitt på dagen. Det är utan tvekan mycket jobb att få ihop en ljudbok rent tekniskt – mycket mer än med pappersboken och e-boken – men så här lång tid som jag nu behövde på mig ska det naturligtvis inte behöva ta under normala omständigheter.

Kvalitativt är jag stolt. Jag är ingen skådespelare, heller inte van inläsare, men jag rycks själv med när jag lyssnar på det färdiga resultatet och tänker att fanimig, det blev ju rätt bra. Ska jag vara självkritisk på någon punkt så kan jag tycka att det medvetet rätt höga tempot jag läser på vid ett par tillfällen blir nästan för högt, men hellre det än att berättelsen släpar sig fram. Romanen är helt enkelt skriven för att flöda fram på det sätt som inläsningen är gjord på.

När det gäller den tekniska aspekten har jag valt att koda filen i 48 kb/s. Många mp3-böcker som säljs, bland annat de från amerikanska Audible där jag har ett abonnemang, kodas blott med 32 kb/s men jag ville inte gå så lågt, tycker ljudet låter för skadat då. Att de väljer en så hård komprimering beror troligen på att de vill hålla nere storleken på filerna, men då ”Vi har redan sagt hej då” är en relativt kort roman, inläsningen är på 5 timmar och 20 minuter, tyckte jag gott att jag kunde välja lite högre kvalitet utan att filen blev allt för stor.

Kommer jag att göra om det med ”Dannyboy & kärleken”? Det är tanken. Men först ska jag nog beta av några andra punkter på att göra-listan.

I september ger mångsysslaren Karin Ström ut sin tredje roman, ”Våld”, på det nystartade egna och rätt svårstavade förlaget Aglaktuq. Med anledning av det är hon intervjuad i dagens DN Boklördag av Pontus Dahlman i en liten ”hallå där” (ej på nätet). Jag citerar öppningsfrågan plus svar:

Men eget förlag … är inte det ”de refuserades förening”?
– Jag ser det så här: under 00-talet genomgick skivbolagsbranschen en revolution, med hjälp av bland annat mp3-boomen. Plötsligt kändes det kul och coolt att ge ut sin musik på egen etikett.
– Nu anar jag samma sak inom litteraturen, i och med e-böcker och annat. Förlagen jag försökte med gillade manuset men ville inte ge ut det av kommersiella skäl … Jag har ett eget skivbolag: varför inte göra samma sak med mina böcker?

Dahlmans frågeställning är, även om den känns tröttsam, på intet sätt unik, den är rätt vanligt förekommande bland kulturjournalister samt delar av bokbranschen.

Men jag undrar en sak. Tror ni att Karin Ström har tvingats försvara sitt beslut att ge ut sin musik på eget skivbolag särskilt många gånger?

Nej, jag tror inte heller det.

Ingen har förhoppningsvis missat det faktum att det går att helt gratis och fritt ladda ner ”Vi har redan sagt hej då” som e-bok här på sajten. Ja, det ska så klart komma en fri e-version av ”Dannyboy & kärleken” också, men jag har låtit den anstå tills arbetet med ljudboken är klart, vilket det alldeles alldeles snart är.

Vilket jag ju aldrig påstått tidigare.

Hur som helst. Om man av någon anledning inte vill ladda ner min e-bok helt fritt och gratis, så går det även att köpa den. Och sedan ett par dagar går det att göra på ett ännu enklare sätt om du har en iPhone, detta efter att Adlibris släppt en ny version av sin app, där man kan shoppa samt läsa e-böcker direkt i programmet. Ja, det är smått bisarrt att det inte har gått att göra tidigare, men nu fungerar det hur som helst. Så ladda ner appen, köp romanjäveln och läs.

Ett tredje alternativ är så klart att låna den i e-format på biblioteket.

Och ja, ljudboken ÄR så gott som helt klar.