Kategori: Livet och sånt

I helgen som gick lovade jag att jag skulle inventera mina bokhyllor, för att se hur könsstereotyp jag är i mitt läsande. Jag har gjort det nu. Och resultatet är värre än jag trodde.

I mina bokhyllor finns för närvarande 398 skönlitterära verk. 301 är skrivna av män, 97 av kvinnor. Det ger en kvinnlig andel på 24,4 procent. Ingen varannan damernas direkt.

Hur kommer sig det här då? Jag som trott mig vara så otroligt jämlik? Well, jag vill inte skylla ifrån mig alltför mycket eftersom jag ändå tror på det fria valet, men lite av skulden skulle jag vilja lägga på mina studier i litteraturvetenskap. När jag tog min fil kand i litteratur i Uppsala på 90-talet så försökte jag köpa alla böcker på kurslistorna, eftersom jag tyckte att det skulle ge en bra grund till mitt personligt bibliotek. Och de enda kvinnor vi läste på de där åren, som jag på rak arm kan minnas, är Anna Maria Lenngren, Karin Boye, Moa Martinsson (som jag för övrigt enligt min mamma är släkt med på … tja, någorlunda nära håll) och Virginia Woolf. Och just ja, jag tror minsann jag läste Anna-Karin Palms Faunen på c-nivån av någon anledning.

Det finns säkerligen anställda på litteraturvetenskapliga institutionen som vill skjuta mig om de läser det här – för jag har så klart glömt en hel del namn, vi läste så klart inte bara fyra kvinnor på de här terminerna – men faktum kvarstår att den litterära kanon vi plöjde innehöll, till väldigt betydande del, enkom män. Det har säkerligen rättats till en del sedan hösten 1997, då jag läste c-kursen, men ändå. Allt är deras fel!

Nej, så är det inte. Det är till största delen mitt eget. Men jag ska bättra mig. Faktum är att jag har bättrat mig, genom ett snabbt och ganska så ovetenskapligt överslag av mitt läsande de senaste två åren kom jag fram till att åtminstone 40 procent av böckerna bör ha varit skrivna av kvinnor. Och närmast på tur i min hög för att läsas är min tyska kompis Juli Zehs Leklust och Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Och hur jag än vrider och vänder på det så kommer ju alltid Donna Tartts Den hemliga historien att vara ett av mitt livs allra främsta läsupplevelser, ingen bok har som den slagit mig rakt i magen när jag slukade den som 18-åring. Och när jag läste om den för ett par år sedan tyckte jag fortfarande att den var strålande, även fast jag har hört att de som läser den först när de blivit riktigt vuxna inte finner den lika fängslande. Och enda anledningen till att jag länkar till en engelsk utgåva är att den inte verkar finnas tillgänglig i svensk pocket för tillfället. Skäms Bonniers.

Anyways – ni märker ju att jag försöker svamla bort uppmärksamheten från procentsatsen i rubriken. Jag ska sluta med det nu. Ville bara berätta hur statistiken såg ut. Nu har jag gjort det. Gör nu ert bästa för att glömma den.

Hm, jag kanske måste ge mig. Litteraturen är nog mer könsuppdelad än jag inbillat mig. Jag skrev ett inlägg i torsdags om chick-lit och lad-lit, vilket ledde till en liten diskussion dels på bloggen, och dels bland några av mina vänner. Min tanke var att det nog visserligen var så att det manliga läsandet av chick-lit är rätt ickeexisterande, men att läsandet i övrigt är rätt könsneutralt.

Troligen är det bara wishful thinking. Som flera påpekat finns det säkert en bister sanning som säger att män först och främst läser manliga författare, medan kvinnor går åt båda håll i sitt litteraturintag. Mina bokhyllor verkar inte vara så annorlunda, ser jag efter en snabb titt i hyllorna. Jag har inte haft tillfälle att gå igenom dem än titel för titel, men jag lovar att göra det inom kort och därefter avslöja den mörka verkligheten, hur jävlig och dyster och könsstereotyp den än må se ut, ner till sista siffra.

Däremot så kan jag meddela att jag de senaste åren nästan helt slutat lyssna på ny musik som framförs av män. Manlig popmusik känns oftast så tråkig att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen när jag hör den. En snabb koll i iTunes ger att mina sommarspellistor består av nästan idel kvinnor, eller band som i alla fall frontas av kvinnor. The Concretes, Firefox AK, Sambassadeur, The Knife, Cat 5, Nelly Furtado, Ladytron, Vive la Fete, Martha Wainright, Kate Bush och Hello Saferide får endast sällskap av män i form av Pet Shop Boys och Radio Dept. Faktum är att jag har gjort en särskild Sambassadeur-spellista där jag sållat bort de låtar som sjungs av den manlige sångaren, så att jag bara får lyssna till Anna Perssons sång.

Hörde för övrigt Anna Ternheims nya singel Girl laying down för första gången i veckan. Det ser ut som att det blir en väldigt bra kvinnlig svensk höst också.

Jag har ju i flera veckors tid låtit min rätt ljumma inställning till den till synes eviga sommarvärmen lysa igenom här på bloggen. Idag betalar jag priset.

För när jag nu för att fira min sista egentliga semesterdag packat picknickkorgen och medelst cykel och ryggsäck dragit till Hagaparken med min vän Morgan för att läsa, skriva, dricka kaffe, öla och slåss med väldigt påträngande Kanadagäss, så är det molnigt och till och med lite lätt regnigt emellanåt.

Jag bad väl om det antar jag.

Okej att det inom vissa kretsar ansågs tufft att spela poker förra året, men alltså allvarligt talat, inbillar sig verkligen Expressen att någon tycker att det här är nattens viktigaste nyhet?

Var på Systemet nere vid Norra Bantorget nyss, för övrigt Stockholms bästa Systembolag eftersom det alltid är helt och hållet folktomt. Jag köpte ut öl åt en kompis. Han är dock 33 år så särskilt olagligt var det inte, men han ville ogärna lämna sin cykel eftersom han glömt ta med ett lås.

Efteråt diskuterade vi huruvida det är roligt eller beklämmande att vi vid våra aktningsvärda åldrar fortfarande oftast måste visa leg när vi köper alkohol. Han höll på det första alternativet, jag på det andra. Och det av samma orsaker – nämligen att killen/tjejen i kassan ofta blir lite generad när han/hon upptäcker att personen de misstänker kanske inte uppnått 20 års ålder egentligen är över 30.

Jag tycker sånt är jobbigt. Jag tycker helt ärligt synd om personen bakom disken när jag ger dem mitt leg. För även om de säkerligen är väldigt vana med situationen, så kan jag inte komma ifrån att jag tror att personen i kassan tycker att det är lite genant när de inser att de tagit så fel. Och då tycker jag att det blir jobbigt, för jag vill inte utsätta dem för den känslan. Så ibland när jag uppmanas visa leg så är jag – och nu är jag ärlig – nära att säga förlåt när jag räcker över det. Förlåt för att jag utsätter dig för det här.

Jag brukar därför när jag köper alkohol försöka visa upp innanmätet i min plånbok lite extra tydligt, så att personen i kassan, kanske kanske kanske, vid åsynen av mina tre betalkort, körkort och pressleg ska tänka ’han måste ju vara över 20 när han har så vuxna grejer däri’, och därmed strunta i att fråga. Jag fattar att det tricket kanske är det första man får lära sig att genomskåda på Systembolagsskolan, men ändå, alltid lurar det väl någon.

Och i dag behövde jag inte visa leg. Kanske funkade det. Eller så har jag slutligen blivit vuxen på riktigt.

Nej, inte du rent specifikt, snarare jag. Eller nja, inte det heller, det handlar helt enkelt bara om del tre i min serie om Googlestatistiken. Någon har nu i kväll sökt på frasen ”du kan dra åt helvete” och hamnat hos mig. Tja, alla vägar är väl bra vägar antar jag.

I dag har för övrigt varit en väldigt bra skrivdag. Jag var nästan ledsen när kapitlet jag höll på med tog slut. Märk dock väl att meningen innehåller ordet ”nästan”.

I fredags skrev jag ju om att någon i Bahrain hade sökt på Bada bada och hamnat hos mig. Tänkte jag skulle dela med mig av lite andra Googlesökningar som styrt intet ont anande nätsökare till min del av internet den senaste tiden:

varför heter det engelska sjukan
Faktum är att den frasen ger en topplacering för mig hos Google. Jag var visserligen en anglofil av rang när jag var runt 20, men engelska sjukan?

rätt golv rätt plats
Jag kan hålla med om att det är viktigt att ha rätt golv på rätt plats. Men gör det mig kvalificerad att agera golvläggardomare? Trea på listan är jag i alla fall.

har man valt fel yrke
Well, med tanke på hur mycket jag gnällt på min egen inställning till skrivandet på sistone, så är det väl inte så mycket att säga om det här. Trea.

hur löser man koden i gåtornas palats
Jag har ingen hjälp att ge i den här frågan, men jag nämnde ju Dan Browns bok i ett inlägg, så jag får skylla mig själv. Etta!

Kim Källström bok
Den här sökningen känns dock bra. Dels för att det styr in litteraturtörstande fotbollsälskare till min sajt, vilket ju är bra i folkbildningssyfte, men också för att alla som kan sin Kim Källström-historik ju så klart vet att han växte upp i Sandviken innan han blev göteborgare i åttaårsåldern. Trea.

Bio i Lund nummer
Här blir jag dock lite fundersam. Någon är alltså sugen på att gå på bio i Sveriges studentstad nummer två, och vänder sig till Google istället för Hitta eller Eniro. Trots att min sajt hamnar först på plats 19 i sökningen, och trots att sammanfattningstexten klart och tydligt indikerar att jag knappast är en biograf, så klickar personen ifråga. Numret till filmstaden i Lund är för övrigt 046-184530.

En del rena personsökningar hamnar hos mig också. Kjell Espmark och Marcus Birro tillhör de vanligaste.

Till sist en sökning som jag inte riktigt visste om jag skulle ta med, eftersom den är lite sorgsam. Men nu tar jag med den i alla fall:

uttråkad livet meningslöst stockholm
Jag hyser inga tankar om att mina skriverier skulle kunna förändra livet för någon, men surfaren som klickade in hos mig efter den här sökningen kollade runt rätt länge på olika sidor, så förhoppningsvis gillade personen vad han eller hon såg i alla fall.

Nej, kanske dags att börja skriva nu. Jag ska faktiskt ge mig på ett experiment när jag gör det. Men först – koka kaffe.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker att söndagar är rätt överreklamerade. Visst, det kan väl vara skönt att vara ledig och ha ett avbrott när veckorna är fyllda med saker att göra, som jobb och sånt där annat mindre spännande. Men det är något med söndagen som koncept som jag inte köper.

Och när söndagen bara är en vilodag mitt i ledigheten, då kan jag inte låta bli att tycka att den känns plågsam. När man heller inte är särskilt bakfull, vilket annars brukar kunna skapa en härligt loj känsla vilken dag som helst, så blir jag bara rastlös. Vad ska man hitta på? Hänga med kompisar? Well, faktum är att flera av mina närmaste vänner jobbar i dag, så det kan bli lite svårt. Gå på stan och shoppa? Nja, det är fortfarande så satans mycket turister överallt, och dessutom har ju sommaren som jag börjat lessna mer än lovligt på gjort comeback med buller och bång, så det känns jobbigt. Träna gjorde jag i går, eller ja, jag powerwalkade Brunnsviken runt vilket väl blir sisådär fjorton kilometer och väl ändå måste klassas som motion. Benen är stumma i dag och det tolkar jag som att jag gjort nog motionsnytta för ett tag. Och två dagar i rad? Nej, verkar överdrivet hurtigt.

Återstår väl att skriva då. Men det är då lutheranen i mig vaknar till liv. Skriva på en söndag?! Vilodagen? Nej vet du vad, skäms på dig.

Men eftersom mitt kyrkliga engagemang i verkligheten är lika med noll och jag till och med gått ur Svenska kyrkan, så antar jag att det bara beror på lathet och inte gudsskräck att jag känner motstånd inför Worddokumentet just i dag. Vilket ju i och för sig gör söndagen till vilken dag som helst, för om det är något som präglat mitt skrivande i den här bloggen, så är det väl aversionen mot textdokumentet.

För övrigt är det nu bara en vecka kvar av min semester, och slutet på romanen … well, är inte direkt nära förestående. Vilket väl kanske är det som till sist kommer att tvinga mig att öppna dokumentet i dag ändå. För lutheranen i mig pockar nog i sanningens namn mer på pliktkänsla, ansvarsok och rädsla för att inte vara duktig nog än skräcken för att vanhelga vilodagen.

Med besökarstatistik kan man få veta en del småmystiska saker. Någon i Bahrain har sökt på frasen Bada bada på bahrainska Google och hamnat hos mig, närmare bestämt på inlägget jag skrev förra fredagen om min badaversion. Av någon anledning bedömer Google i Bahrain att min sajt ger den tredje bästa träffen whatsoever om man är ute efter Bada bada där. Men om man söker på samma fras på svenska Google så är min sajt inte i närheten av toppen.

Daniel Åberg – big in Bahrain?

Lyssnade på Popnonstop i P3. I dagens Tre från en var det tema Top gun. Insåg till min … öh, pallar jag att kalla det fascination? att jag kunde alla tre låtarnas texter utantill, från första tonen till sista. Danger zone, Take my breath away och Mighty wings.

Eftersom det ligger i tiden, så drog jag raskt en Sandvikenkoppling. Jag minns att jag såg Top gun på bio på Grand i Sandviken, jag var elva år, det var sensommar och det var innan biografen stängts och gjorts om till bingolokal. Jag var alldeles knäsvag efter visningen, knäsvag och yr när jag och min kusin och en kompis gick mot Jerntorget i skymningen för att åka buss hem till Kungsgården. Av någon anledning satt det en kvinna jag då troligen kallade tant men i dag skulle säga var i 45-årsåldern i det där ensamma sätet längst fram till höger som nästan inte finns längre i moderna bussar, och hon frågade oss vad vi gjort inne i stan när vi var så små. Jag svarade att vi hade sett Top gun, hon visste inte vad det var för något, och jag upplyste henne om att det var den bästa film jag någonsin sett.

Mer än så var det inte. Men senare på hösten fick jag soundtracket på lp. Och jag spelade det och spelade det och spelade det och jag tyckte att Top gun anthem var den coolaste låt jag någonsin hört. Och 20 år senare sitter låtarna tydligen fortfarande som en smäck. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Jag har försökt, och jag kommer att fortsätta försöka, men det slutar ändå med att man aldrig kommer undan sitt ursprung. Ibland tror man att man lyckats fly, men likt en satans jojo utrustad med gummiband så slungas man tillbaka med en sjuhelsikes fart när man minst anat det.

Likt de flesta utflyttare som drömt om en annan tillvaro på en annan plats i en annan galax, så har även jag ett ursprung som jag försökt streta mig bort ifrån i drygt ett decennium. I mitt fall heter ursprunget Gästrikland/Sandviken/Kungsgården nedräknat i ordningen landskap/kommun/byhåla. Att min uppväxt var allt annat än olycklig hör liksom inte hit. Flykten måste göras, gräset är alltid finare och jämnare och grönare någon annanstans lite lite längre bort än där man just nu befinner sig. Det är universums lag. Eller så är det en Bruce Springsteen-låt. Jag minns aldrig vilket.

Jag hade en finfin uppväxt. Jag vantrivdes aldrig i Kungsgården, jag hade vänner och upplevde aldrig att jag utsattes för någon form av mobbning eller förtryck från någon. Eller jo, eventuellt från polisen när de satte fast mig för trimmad moppe när jag var 15 då, men jag har kommit över det nu, inbillar jag mig.

Ändå var flykten given. Att jag skulle gå ut gymnasiet, göra min värnplikt och därefter packa en bil proppfull med prylar och flytta till Uppsala framstod som självklart redan i åttonde klass. Det fanns aldrig någon tvekan. Att jag som fostrats i sann arbetarklass- och bruksortsmentalitet enligt statistiken helst skulle hålla mig borta från universitetsstudier glömde någon uppenbarligen att tala om för mig och mina vänner, för vart vi skulle färdas var klart redan från början. Vi skulle bort, och aldrig aldrig aldrig blicka bakåt igen.

Och flykten blev lyckad. Den ÄR fortfarande lyckad. Jag bor i centrala Stockholm, jag har aldrig tittat bakåt och jag kommer med all sannolikhet aldrig att vända huvudet norrut och säga ”nä, om man skulle ta och flytta hem till bruket?”

Så vad gnäller jag om då? Jo, det finns ju något som kallas lokalpatriotism. Och hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte komma ifrån att den växer i mitt huvud för varje minut som passerar.

Tidigare i somras när jag var på Gotland, Sveriges kyrktätaste plätt, så kunde jag inte passera en enda kyrka utan att tänka ”jo jo, den var väl fin, men någon Ovansjö kyrka var det ju inte”. I somras har jag plöjt den nyutkomna antologin Den ultimata flirten med Sandvikens kommun, jag har sökt med ljus och lykta efter Bernt-Olov Anderssons romantrilogi om Sandvikens framväxt till att bli en världsledande bruksmiljö (ett obestridligt faktum så klart), varje vecka när Gefle IF spelar fotboll i allsvenskan svettas jag framför pay per view-sändningen eller webbradion – fan, jag plöjer utan större framgång resultattabellerna i DN och letar efter division 2 Norra Svealand för att se hur det går för Sandvikens IF, och varje tillfälle jag får så nämner jag gärna för alla ointresserade att SIF gjort 23 säsonger i allsvenskan och att det minsann spelades VM-fotboll på Jernvallen i Sandviken 1958. För att inte tala om vilken bandyfanatiker jag förvandlas till så fort frosten lagt sig och det är dags för stålmännen i SAIK att skrinna ut på isen framåt november. Brydde jag mig någonsin om de här sakerna så länge jag bodde i Gästrikland? Don’t think so hörru.

Som om inte det vore nog så kom ju huvudpersonen i Dannyboy & kärleken från Kungsgården han också, och bar på så många spöken från sin Sandvikenuppväxt att de till och med kom ner och hemsökte honom i Stockholm. I romanen jag jobbar på nu verkar det inte bättre än att de tre huvudpersonerna samtliga är uppväxta i Sandviken (även om de bor i Stockholm), och tanken som har börjat gro i mitt huvud på sistone – att min tredje roman ska bli en ny version av boken jag plitade ihop som 18-åring – lär inte göra mycket för att förbättra saken, för den handlar om en kille som flyttar tillbaka till sin håla efter ett antal år i storstan, bara för att bli inblandad i en komplicerad kärleksdeckarthrillerhistoria. Att den hålan kommer att bli väldigt lik Kungsgården känns redan hugget i sten.

Jag tänker inte ge mig på att analysera varför det blir så här. Inte här och nu. För jag sitter liksom i lejonets kula. De här raderna skrivs från Kungsgården, från mina systrars gamla sovrum och det finns inte en chans i helvetet att jag kan se nyktert på saken. Så jag konstaterar istället faktum: jag tänker aldrig någonsin vända åter men det går knappt en timme utan att jag tänker på Sandviken.

Det regnar!

Uppdatering klockan 14.44: Nu skiner solen igen…