I helgen som gick lovade jag att jag skulle inventera mina bokhyllor, för att se hur könsstereotyp jag är i mitt läsande. Jag har gjort det nu. Och resultatet är värre än jag trodde.
I mina bokhyllor finns för närvarande 398 skönlitterära verk. 301 är skrivna av män, 97 av kvinnor. Det ger en kvinnlig andel på 24,4 procent. Ingen varannan damernas direkt.
Hur kommer sig det här då? Jag som trott mig vara så otroligt jämlik? Well, jag vill inte skylla ifrån mig alltför mycket eftersom jag ändå tror på det fria valet, men lite av skulden skulle jag vilja lägga på mina studier i litteraturvetenskap. När jag tog min fil kand i litteratur i Uppsala på 90-talet så försökte jag köpa alla böcker på kurslistorna, eftersom jag tyckte att det skulle ge en bra grund till mitt personligt bibliotek. Och de enda kvinnor vi läste på de där åren, som jag på rak arm kan minnas, är Anna Maria Lenngren, Karin Boye, Moa Martinsson (som jag för övrigt enligt min mamma är släkt med på … tja, någorlunda nära håll) och Virginia Woolf. Och just ja, jag tror minsann jag läste Anna-Karin Palms Faunen på c-nivån av någon anledning.
Det finns säkerligen anställda på litteraturvetenskapliga institutionen som vill skjuta mig om de läser det här – för jag har så klart glömt en hel del namn, vi läste så klart inte bara fyra kvinnor på de här terminerna – men faktum kvarstår att den litterära kanon vi plöjde innehöll, till väldigt betydande del, enkom män. Det har säkerligen rättats till en del sedan hösten 1997, då jag läste c-kursen, men ändå. Allt är deras fel!
Nej, så är det inte. Det är till största delen mitt eget. Men jag ska bättra mig. Faktum är att jag har bättrat mig, genom ett snabbt och ganska så ovetenskapligt överslag av mitt läsande de senaste två åren kom jag fram till att åtminstone 40 procent av böckerna bör ha varit skrivna av kvinnor. Och närmast på tur i min hög för att läsas är min tyska kompis Juli Zehs Leklust och Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Och hur jag än vrider och vänder på det så kommer ju alltid Donna Tartts Den hemliga historien att vara ett av mitt livs allra främsta läsupplevelser, ingen bok har som den slagit mig rakt i magen när jag slukade den som 18-åring. Och när jag läste om den för ett par år sedan tyckte jag fortfarande att den var strålande, även fast jag har hört att de som läser den först när de blivit riktigt vuxna inte finner den lika fängslande. Och enda anledningen till att jag länkar till en engelsk utgåva är att den inte verkar finnas tillgänglig i svensk pocket för tillfället. Skäms Bonniers.
Anyways – ni märker ju att jag försöker svamla bort uppmärksamheten från procentsatsen i rubriken. Jag ska sluta med det nu. Ville bara berätta hur statistiken såg ut. Nu har jag gjort det. Gör nu ert bästa för att glömma den.
Ja, jag är ju inte så mycket bättre jag. Av min skönlitteratur är 311 böcker skrivna av män och blott 121 av kvinnor. Skulle jag räkna in facklitteraturen skulle det se ännu värre ut. Och det här är väl ett utmärkt exempel på ett av huvudproblemen i jämställdhetsarbetet – att vi män upplever oss som jämställda, tills vi snöpligen motbevisas. Och det är ju först då det kan bli ett problem att ta på allvar.
Äsch, du ska alltid vara värst. Din siffra hamnar ju på 29 procent!
Nå, jag ger dig nu en möjlighet att bättra dig, med hjälp av LISTAN. Du är utmanad på min blogg. http://www.helenavonhofsten.se
Lycka till!
God almighty! Oh well, jag lovar att ta mig an listan med stor entusiasm så fort jag hinner.