Kategori: Livet och sånt

Så kom den åter då, värmen. Det är ju inte juliklass på siffrorna, men med tanke på att jag redan gnällt en gång i ett inlägg i dag, så kan jag väl lika gärna fortsätta på samma bana. Snälla snälla kan det inte bli höst nu? Fina löv, sval luft och bättre arbetsklimat. Kom, kom nu genast.

Fast okej då, det var rätt najs att gå på promenad i det fina vädret tidigare i dag. Men nu är jag inne igen, och skulle vilja beställa hällregn från han där uppe.

Och om det inte syns, så är det alltså inomhustemperaturen underst.

Påminn mig nästa gång jag dricker alkohol att det aldrig aldrig aldrig är en bra idé att yttra frasen vi tar väl tre tequila till de här ölen också, sagt på ett sätt så att det inte blir en fråga, utan mer ett konstaterande. När man därefter, när Jose Cuervo vilar tryggt i magen, direkt säger jaha, vem tar nästa omgång då, återigen med en ton som gör det klart att frågan egentligen är en order, borde det enda rimliga straffet vara nackskott.

Jag är således lite ynklig i dag.

Saxat ur pressmeddelande från P3 i går eftermiddag:

P3 Live med Pet Shop Boys
P3 fredag 25 aug kl 21:03-22:00
Pet Shop Boys är ett av världens mest kritikerrosade och försäljningsmässigt framgångsrika band. Den brittiska duon har de senaste tjugofem åren lyckats hålla sig i den trendkänsliga discopopens främsta led! P3 Live sänder fredag 25 augusti en exklusiv konsert som spelades in inför en speciellt inbjuden publik på Mermaid Theatre i London. Tillsammans med The BBC Concert Orchestra och gästartister som Trevor Horn, Rufus Wainwright och Robbie Williams framförde Pet Shop Boys en radda PSB-klassiker samt några stycken från albumet Fundamental som kom i början av sommaren.

Tyvärr tror jag inte att jag själv har har möjlighet att höra det i kväll, men som tur är har ju SR en ypperlig webbradio för efterhandslyssning. Tune in!

Överkurs: Nej, bilden är inte ny. Men de som kan sin Okej-historik ser ju att just det här otroligt tuffa fotot var med i tidningen som affisch hösten 1987. Jag har den fortfarande, numera inramad, på väggen i mitt vardagsrum.

Shit vad jag bloggar i dag. Hittade via Populärkulturjunkien en läsvärd krönika i Expressen om det idiotiska mobilpratarförbudet i vissa delar av tunnelbanan som infördes den här veckan.

När nu Stockholm som en av få städer i världen faktiskt har fullständig mobiltäckning i tunnelbanan, är det inte då rätt korkat att förbjuda användandet av det? Okej att det inte gäller överallt, men kom igen. Jag brukar sällan låta som en liberal förbudshatare, men det här tycker jag faktiskt är riktigt riktigt dumt.

Tydligen så gäller dock inte förbudet för synskadade enligt SL:s informationssida. Och jag som inte ens har glasögon.

Det är som ett gift. Jag kan inte sluta fascineras över vilka konstiga saker folk söker efter på Google. I dag har någon skrivit in

hur långa är b boys

och hamnat hos mig. Ledsen att jag inte kunde ge något svar.

Frågan är ju om personen sökte efter den här typen av b-boy, eller de här tjommarna?

Vardagsvandalism i Vasastan. Del två i en serie om minst två avsnitt.

I dag: Odengatan, kvarteret mellan Dalagatan och Västmannagatan.

Vardagsvandalism i Vasastan. Del ett i en serie om minst två avsnitt.

I dag: Dalagatan vid Sabbatsbergområdet.

Ja jag säger då det. Nu har SVT:s porrfadäs i lördags natt blivit en internationell nyhet också:

BBC News

CNN

Humor på hög nivå.

Alltså, okej att det var rätt jäkla klantigt av SVT att låta Canal+ stå och rulla i bakgrunden när en porrfilm visades under en Rapportsändning natten till i söndags. Men när en SVT-chef i Expressen säger ”jag är chockad och bestört, det är för djävligt”, är det inte att dra moralpaniken lite väl långt efter något som helt uppenbart var ett misstag?

Resumés rubrik är också rätt rolig: SVT i chock efter porrscener i Rapport.

Inte nog med att jag tycker att folkpartiets valaffischer är lite otäcka i sitt svartvita uppmålande av hur fantastisk framtiden ska bli om de får styra och ställa med språkprover och buggning och sånt, nu blockerar de dessutom mina chanser att gena genom det halvöppna gallerstaketet vid Odenplan när jag sprintar till tunnelbanan. Frihet? Yeah right.

Den så kallade bokutmaningen har snart dykt upp på alla litteraturbloggar jag känner till, och även jag har blivit utmanad. Tänkte bara meddela att jag inte har glömt bort, utan helt enkelt inte haft tid att ta tag i den än bara. Men jag ska göra det, lovar!

Over and out.

Vid tvåtiden i natt stod jag och tittade ut över ett dansgolv på Mango på Sveavägen. Golvet var fullproppat med lyckliga indiekids, dansandes först till Camera Obscura och därefter – när lyckan exploderade i eufori – Håkan Hellström.

Och det enda jag kunde tänka när jag stod där med min öl i handen och beskådade lyckan var att det jag såg där ute var mig själv, det var Uppsala hösten 1995, det var Kennelklubben på Kalmar nation eller Piraya på Östgöta nation, men de euforiska killarna och tjejerna jag stirrade på nu var födda 1985, inte ett decennium tidigare. Och det var med en känsla av vemod jag insåg att jag inte känner mig hemma där längre.

För jag tror inte, som en kompis skrev till mig tidigare i veckan, att ålder bara är en siffra. Det är en barriär som man visserligen kan strunta högaktningsfullt i ibland, men ändå, det är en gräns som yttrar sig i värderingar, livsinställning och förmåga att kunna skaka av sig en bakfylla med en klackspark. Och jag tror att det är bra att det är så. För jag unnar dem där ute på dansgolvet sin tid i rampljuset. Jag menar inte att jag tänker försvinna från nattlivet, men det är deras tid där nu, jag känner mig obekväm när jag försöker trängas under lampskenet med dem och får för mig att de stirrar och undrar vem farbrorn tror att han är. Och aldrig har känslan varit så stark som när insikten träffade mig i stroboskopljusens utkant i natt, när jag såg mig själv i dem, men insåg att jag numera tillhör något annat.

Äh, nog ältat. Nu ska jag gå ner och kika på det långa bokbordet på Drottninggatan och fika med herr iPet.