Vid tvåtiden i natt stod jag och tittade ut över ett dansgolv på Mango på Sveavägen. Golvet var fullproppat med lyckliga indiekids, dansandes först till Camera Obscura och därefter – när lyckan exploderade i eufori – Håkan Hellström.
Och det enda jag kunde tänka när jag stod där med min öl i handen och beskådade lyckan var att det jag såg där ute var mig själv, det var Uppsala hösten 1995, det var Kennelklubben på Kalmar nation eller Piraya på Östgöta nation, men de euforiska killarna och tjejerna jag stirrade på nu var födda 1985, inte ett decennium tidigare. Och det var med en känsla av vemod jag insåg att jag inte känner mig hemma där längre.
För jag tror inte, som en kompis skrev till mig tidigare i veckan, att ålder bara är en siffra. Det är en barriär som man visserligen kan strunta högaktningsfullt i ibland, men ändå, det är en gräns som yttrar sig i värderingar, livsinställning och förmåga att kunna skaka av sig en bakfylla med en klackspark. Och jag tror att det är bra att det är så. För jag unnar dem där ute på dansgolvet sin tid i rampljuset. Jag menar inte att jag tänker försvinna från nattlivet, men det är deras tid där nu, jag känner mig obekväm när jag försöker trängas under lampskenet med dem och får för mig att de stirrar och undrar vem farbrorn tror att han är. Och aldrig har känslan varit så stark som när insikten träffade mig i stroboskopljusens utkant i natt, när jag såg mig själv i dem, men insåg att jag numera tillhör något annat.
Äh, nog ältat. Nu ska jag gå ner och kika på det långa bokbordet på Drottninggatan och fika med herr iPet.
Börja med Bingolotto då. Men jag ser massor av folk som är äldre än oss när jag är ute på klubbar. Och går du på Debasers allsång så är du typ bland de yngsta. Jag tror att anledningen till att du känner så på Mango är att du har fått 31-årskomplex.
Jag känner mig INTE patetisk. Dansgolvet och stroboskopljusen räcker till alla. (Även om jag ju personligen föredrar deras lilla golv med mer elektronisk musik). Man börjar väl inte gilla dansband vid en viss ålder. Och man går inte i pension vid 30.
Men det är förstås en smaksak om man vill ha kul i nuet eller lever i det förgångna ist.
/”Kompisen”
Självklart ska man inte sluta gå ut bara för att man fyllt 30, jag kommer säkerligen att vara full på lokal redan nästa helg igen. Men 90 procent av gårdagskvällens publik på Mango tillhörde en annan generation än min egen, och jag kände mig inte bekväm där av den anledningen, även om jag tycker att musiken var jättebra. Och det var det jag ville få fram.
Och i ärlighetens namn så tycker jag nog att årets allsångspublik varit ganska mycket yngre än förra året. Kidsen tar över även där.
Och angående Bingolotto – såväl Pet Shop Boys som Morrissey har ju faktiskt uppträtt där. Ett kvalitetstecken om något.
Men jag var kanske lite otydlig med vad jag menade, så jag ändrar formuleringen i inlägget en smula.
att du ens fundera över vems platsen på dansgolvet är, visar väl att du har en ganska ungdomlig syn på tillvaron. som vuxen orkar man inte ifrågasätta allt man gör och älta det så där.
fast som sjuttiotalist har man ju en kluven inställning till horden av åttiotalister som totalt tagit över alla lokaler på helgerna. och under vardagarna också för den delen. men det är inte över än daniel. du får välja ställen där du slipper vara den skumme farbrorn i hörnet som tittar på 😉
Varför skulle man inte kunna umgås med åttiotalisterna, förresten? Eller iaf vistas i samma lokal. Okej, när man är femton är det jobbigt när ens småsyskon vill vara med och leka. Men kom igen, som vuxen så kollar man väl inte leg på nya kompisar. Eller det får man väl göra om man vill. Men du har ju aldrig varit en klubbmänniska. Det kanske bara är det? Alltså, publiken på allsången är ju inga kids. Inget fel i det men.