Kategori: Livet och sånt

Eftersom jag själv var på gnällhumör i går kväll kunde jag inte låta bli att lockas av DN-rubriken ”Vad gnäller ni för?” i dag, en kulturdebattartikel skriven av Guardianskribenten Polly Toynbee som i princip går ut på att Sverige fortfarande är världens bästa land på alla sätt och vis och alla i världen vet det – utom vi själva – och vi borde vakna upp och vara glada för det samhälle vi har istället för att vara så missnöjda med allt hela tiden.

Jaha, så nu får man inte ens glädjas över att man känner sig usel ibland heller? Vad ska man ha för skoj då då? Polly Toynbee tituleras Sverigekännare i bylinen, men hon förstår uppenbarligen inte mitt behov av att få kravla omkring i dyn och känna mig låg, underlägsen och allmänt ovälmående? Nu ska jag känna mig glad, stolt och nöjd över allt vi har istället och gå omkring med ett lätt frikyrkligt leende på läpparna? Great. Thanks. Precis vad jag behövde.

Ja, jag lyssnar fortfarande på Stina Nordenstam när jag sitter här och textredigerar.

Hm, undrar om jag känner mig melankolisk eftersom jag lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen, eller om jag har lyssnat på Stina Nordenstam hela dagen eftersom jag känner mig melankolisk.

Anyways, helgen har varit långt ifrån så produktiv som jag hade hoppats. Genomläsningen av manuset skulle bli klar – det gick så klart åt skogen. Jag skulle skriva ett inlägg om basilika – det har jag som ni ser heller inte gjort. Jag borde ha dammsugit också – ni får ta mig på mitt ord när jag säger att det heller inte skett. Och då har jag ändå haft en tredagarshelg. Och inte har jag tagit mig an den där bokutmaningen jag fick för ett par veckor sedan heller. Ibland är jag helt enkelt en usel människa.

Nåja, jag ska nog muntra upp mig med Wong Kar-Wais Happy together nu.

UPPDATERING: Jaha, nu slog jag ut en blomkruka över skrivbordet i köket också. Great.

God damn it. Jag vill verkligen skriva något intelligent i bloggen i dag. Men det står helt jädra fucking still i skallen och jag blir bara mer och mer irriterad av att sitta framför skärmen och stirra.

Jag är trött. Har nyss sovit lite. Hängde i Sofo tidigare i dag. Fikade på Svart kaffe. Var på Beyond Retro, Tjallamalla, Stadsmissionen och kollade några minuter på loppisen som de bullat upp runt Nytorget. Jag köpte inte en endaste pryl nånstans, läste mest Rodeo och Nöjesguiden medan min vän shoppade. Jag cyklade till Söder. Lyssnade på Nelly i ipoden. Precis som alla andra tycker jag att All good things (come to an end) är bästa låten. Gud vad jag är förutsägbar.

Hur som helst, en trevlig förmiddag. Och nu måste jag försöka läsa klart Lena Anderssons Duck City, eftersom jag ska intervjua henne på måndag morgon. I kväll ska jag på födelsedagsfest. I morgon ska jag skriva ett inlägg om hur basilika och datorberoende hänger ihop.

Hm, undra om jag ska pinga det här inlägget hos intressant.se? Nä, tror jag hoppar det.

Är det jag som fått en allvarlig tålamodsrubbning, eller är de nya kontantmaskinerna som installerats i alla 7-Eleven-butikers kassor något av det segaste den här staden skådat sedan ettans buss började trafikera Kungsgatan? Särskilt myntfunktionen? Det är väl okej att häcka vid kassan inne i butiken en vanlig vardag, men det känns som att stämningen på helgnätterna – när den fyllehungrande nattsuddarkön ringlar runt halva butiken och otåligt inväntar sin Hot Bite-fix – har sjunkit markant sen de där tingestarna gjorde sitt intåg för någon månad sedan. Och det var ju inte direkt som att 7-Eleven var ett trivsel-Mecka om nätterna förut heller, om man säger så.

Missförstå mig inte, syftet bakom dem är jättebra eftersom jag antar att rånrisken minskar, och med tanke på hur unga och lättrånade en del av kidsen som står i kassorna ser ut att vara så är väl varje säkerhetsförbättring av godo, men hade de inte kunnat köpa in den där typen av maskiner som de har i alla livsmedelsbutiker nu för tiden? Som rasslar ur sig mynten så fort att man knappt hinner säga nej tack när man får kvittot? Vad är det för fel på dem?

Läste just dagens tv-krönika i DN. Ibland vill man faktiskt bara ge Johan Croneman en stor kram:

”I TV4:s populära mobbningsprogram ’Idol’ låtsas man att man talar klarspråk (en del, inte så få faktiskt, hävdar att eftersom så många tittar måste det också ha ett värde – mycket folk på partidagarna i Nürnberg också, eller hur?).”

Jag skrattade inte så att jag grät när jag läste det, men jag fick allt en varm tår i ögonvrån. Hela krönikan går att läsa här.

Som den lille datornörd jag längst inne i hjärtat nog alltid kommer att vara, kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att någon startat en fullskalig kampanj för avskaffandet av tangenten CAPS-lock.

Vi har gjort slut. I två år höll det, visserligen med ett lätt bristande intresse för att hålla relationen levande emellanåt, men ändå. Två år. En lång tid.

Men när jag klev av trappmaskinen i går kväll, svettigare än vad jag kan minnas att jag blivit på mycket länge eftersom jag ville ta ut mig lite extra den sista gången, så var det faktiskt en känsla av lättnad som genomfor kroppen.

För drygt 6 000 kronor om året är inte ett Satsmedlemskap värt, även om jag tyckt att den söta tjejen bakom disken lett mer och mer mot mig varje gång jag dykt upp de senaste månaderna. Kanske anade hon vartåt det barkade hän, kanske var hennes uppmuntrande blick och allt mer uppsluppna Nämen hej på dig! bara ett sätt att hålla mig kvar.

No such luck. På fredag går jag därför och köper ett Friskis och Svettis-kort till en tredjedel av Satspriset. Och jag är i gott sällskap.

Jag har ju sedan några veckor tillbaka ett pågående projekt att fixa till jämställdheten i mitt läsande, efter att ha upptäckt att min bokhylla var förödande snedvriden. Hittills funkar det rätt bra, läste ut Åsa Larssons Svart stig häromdagen, har precis börjat med Juli Zehs Leklust och har nu fått Lena Anderssons Duck City i min hand, ska intervjua henne nästa vecka inför att boken släpps 7 september. Så jag antar att läsandet av Zeh får anstå ett tag.

För övrigt skulle jag vilja hävda att Åsa Larsson står i särklass bland de svenska deckarförfattarna. Hennes sätt att skriva är väsensskilt från kollegernas, hon har ett språk som inte passar in i kriminalgenren och dessutom har hon mage att skriva berättelser som … ja helt enkelt egentligen inte borde klassas som deckare men ändå gör det eftersom alla de yttre attributen finns där. Missförstå mig inte, jag är överlag en deckarjunkie (åtminstone i perioder) och jag försöker läsa de flesta av svenskarna, men sällan har jag njutit så som när jag läst Larssons hittills tre (av tänkta sex) böcker om juristen Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Och Svart stig utgör inget undantag, tvärtom – jag skulle nog vilja hävda att det är den främsta hittills.

Så mitt råd är – läs. Mitt exemplar kan ni dock inte få låna för det skickade jag till mamma med posten i går.

Något hände i torsdags vid Slussen. Någon mötte någon, någon tog farväl av någon, någon hade stämt träff med någon som inte dök upp. Jag vet inte vilket.

Det jag vet är dock att nu i kväll har någon sökt på

24 augusti slussen

och hamnat hos mig.

Eller vänta nu. Jag jobbar ju där. Jag var vid Slussen i nio timmar i torsdags. Är det kanske ändå så som jag ibland inbillar mig – att allt verkligen handlar om mig när saker kommer kring?

Att efter jobbet komma hem från en lång promenad med lite småakut behov av ett toalettbesök samtidigt som man är väldigt hungrig och:

Hissen står snällt och väntar nere i trappuppgången.

…är en ovanligt trevlig måndag eftersom jag sopade hem vårt Emmytips på jobbet så det stänkte om det. Övriga tävlande hade inte skuggan av en chans. Utifrån respekt för de andra väljer jag att inte skriva ut hur det hela utföll siffermässigt.

Däremot kan ni läsa min facitartikel här.

Jag har varit övertygad ända sedan tanken om en filmatisering av Dannyboy & kärleken kom upp första gången att filmen måste inledas till tonerna av Pet Shop Boys Tonight is forever. Den inledande scenen, med huvudpersonens frackklädda flykt längs Uppsalas kullerstensbelagda gator ner mot stationen och vidare med tåg till Stockholm bort bort bort från allt och alla – det kändes helt givet att den måste ljudsättas till tonerna av låten som symboliserar hela handlingen.

Men så gick jag en långpromenad i lördags för att svettas bort tequilabakfyllan som flödade genom min kropp och insåg att jag kanske hade fel. Det kanske inte alls är så det ska börja. Det kanske ska börja med Ladytrons Destroy everything you touch. För texten till den stämmer ju också, faktum är att den i bokens inledning stämmer bättre än Pet Shop Boys till och med. Och det är en helt fantastisk låt att gå fort till – energin är löjligt smittande – hur jäkla bra lär den då inte vara att springa till? Att springa för sitt liv till när allt hopp är förlorat och det inte finns någon anledning att titta bakåt eftersom det ändå inte finns något där att se? När man åtminstone inbillar sig att där inte finns något? Och när man dessutom har frack på sig? God almighty, ju mer jag tänker på det desto mer upphetsad blir jag.

Jag lär säkerligen stöta på patrull när det gäller det här låtvalet. Men det är så jag känner i dag, det var så jag kände i går och i synnerhet i lördags när spritångorna under protest svettades ut ur mina porer. Att låten är från förra året när boken/filmen utspelar sig 2002 är ett problem, det erkänner jag. Men just nu vill jag ha den där och så är det bara och jag är redo att bete mig likt en sexåring för att få igenom det, det vill säga lägga mig ner på golvet och gallskrika. Vad nu det skulle ge för effekt i min lägenhet när det bara är jag här.

Visst skulle man kunna hävda att man kanske borde skriva klart manuset till filmen innan man ens börjar fundera över låtarna. Boring boring säger jag. Visionen är viktigast. Det här kommer att bli hur tufft och snyggt som helst. Mer Ladytron åt folket. Åtminstone en låt.

PS. Självklart skulle Tonight is forever vara med senare i filmen. Jag har ju inte helt tappat vettet. DS.