Författare, skribent och bokbranschnörd
Läste just dagens tv-krönika i DN. Ibland vill man faktiskt bara ge Johan Croneman en stor kram:
”I TV4:s populära mobbningsprogram ’Idol’ låtsas man att man talar klarspråk (en del, inte så få faktiskt, hävdar att eftersom så många tittar måste det också ha ett värde – mycket folk på partidagarna i Nürnberg också, eller hur?).”
Jag skrattade inte så att jag grät när jag läste det, men jag fick allt en varm tår i ögonvrån. Hela krönikan går att läsa här.
Som den lille datornörd jag längst inne i hjärtat nog alltid kommer att vara, kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att någon startat en fullskalig kampanj för avskaffandet av tangenten CAPS-lock.
Vi har gjort slut. I två år höll det, visserligen med ett lätt bristande intresse för att hålla relationen levande emellanåt, men ändå. Två år. En lång tid.
Men när jag klev av trappmaskinen i går kväll, svettigare än vad jag kan minnas att jag blivit på mycket länge eftersom jag ville ta ut mig lite extra den sista gången, så var det faktiskt en känsla av lättnad som genomfor kroppen.
För drygt 6 000 kronor om året är inte ett Satsmedlemskap värt, även om jag tyckt att den söta tjejen bakom disken lett mer och mer mot mig varje gång jag dykt upp de senaste månaderna. Kanske anade hon vartåt det barkade hän, kanske var hennes uppmuntrande blick och allt mer uppsluppna Nämen hej på dig! bara ett sätt att hålla mig kvar.
No such luck. På fredag går jag därför och köper ett Friskis och Svettis-kort till en tredjedel av Satspriset. Och jag är i gott sällskap.
Jag har ju sedan några veckor tillbaka ett pågående projekt att fixa till jämställdheten i mitt läsande, efter att ha upptäckt att min bokhylla var förödande snedvriden. Hittills funkar det rätt bra, läste ut Åsa Larssons Svart stig häromdagen, har precis börjat med Juli Zehs Leklust och har nu fått Lena Anderssons Duck City i min hand, ska intervjua henne nästa vecka inför att boken släpps 7 september. Så jag antar att läsandet av Zeh får anstå ett tag.
För övrigt skulle jag vilja hävda att Åsa Larsson står i särklass bland de svenska deckarförfattarna. Hennes sätt att skriva är väsensskilt från kollegernas, hon har ett språk som inte passar in i kriminalgenren och dessutom har hon mage att skriva berättelser som … ja helt enkelt egentligen inte borde klassas som deckare men ändå gör det eftersom alla de yttre attributen finns där. Missförstå mig inte, jag är överlag en deckarjunkie (åtminstone i perioder) och jag försöker läsa de flesta av svenskarna, men sällan har jag njutit så som när jag läst Larssons hittills tre (av tänkta sex) böcker om juristen Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Och Svart stig utgör inget undantag, tvärtom – jag skulle nog vilja hävda att det är den främsta hittills.
Så mitt råd är – läs. Mitt exemplar kan ni dock inte få låna för det skickade jag till mamma med posten i går.
Något hände i torsdags vid Slussen. Någon mötte någon, någon tog farväl av någon, någon hade stämt träff med någon som inte dök upp. Jag vet inte vilket.
Det jag vet är dock att nu i kväll har någon sökt på
och hamnat hos mig.
Eller vänta nu. Jag jobbar ju där. Jag var vid Slussen i nio timmar i torsdags. Är det kanske ändå så som jag ibland inbillar mig – att allt verkligen handlar om mig när saker kommer kring?
Att efter jobbet komma hem från en lång promenad med lite småakut behov av ett toalettbesök samtidigt som man är väldigt hungrig och:
Hissen står snällt och väntar nere i trappuppgången.
…är en ovanligt trevlig måndag eftersom jag sopade hem vårt Emmytips på jobbet så det stänkte om det. Övriga tävlande hade inte skuggan av en chans. Utifrån respekt för de andra väljer jag att inte skriva ut hur det hela utföll siffermässigt.
Däremot kan ni läsa min facitartikel här.
Jag har varit övertygad ända sedan tanken om en filmatisering av Dannyboy & kärleken kom upp första gången att filmen måste inledas till tonerna av Pet Shop Boys Tonight is forever. Den inledande scenen, med huvudpersonens frackklädda flykt längs Uppsalas kullerstensbelagda gator ner mot stationen och vidare med tåg till Stockholm bort bort bort från allt och alla – det kändes helt givet att den måste ljudsättas till tonerna av låten som symboliserar hela handlingen.
Men så gick jag en långpromenad i lördags för att svettas bort tequilabakfyllan som flödade genom min kropp och insåg att jag kanske hade fel. Det kanske inte alls är så det ska börja. Det kanske ska börja med Ladytrons Destroy everything you touch. För texten till den stämmer ju också, faktum är att den i bokens inledning stämmer bättre än Pet Shop Boys till och med. Och det är en helt fantastisk låt att gå fort till – energin är löjligt smittande – hur jäkla bra lär den då inte vara att springa till? Att springa för sitt liv till när allt hopp är förlorat och det inte finns någon anledning att titta bakåt eftersom det ändå inte finns något där att se? När man åtminstone inbillar sig att där inte finns något? Och när man dessutom har frack på sig? God almighty, ju mer jag tänker på det desto mer upphetsad blir jag.
Jag lär säkerligen stöta på patrull när det gäller det här låtvalet. Men det är så jag känner i dag, det var så jag kände i går och i synnerhet i lördags när spritångorna under protest svettades ut ur mina porer. Att låten är från förra året när boken/filmen utspelar sig 2002 är ett problem, det erkänner jag. Men just nu vill jag ha den där och så är det bara och jag är redo att bete mig likt en sexåring för att få igenom det, det vill säga lägga mig ner på golvet och gallskrika. Vad nu det skulle ge för effekt i min lägenhet när det bara är jag här.
Visst skulle man kunna hävda att man kanske borde skriva klart manuset till filmen innan man ens börjar fundera över låtarna. Boring boring säger jag. Visionen är viktigast. Det här kommer att bli hur tufft och snyggt som helst. Mer Ladytron åt folket. Åtminstone en låt.
PS. Självklart skulle Tonight is forever vara med senare i filmen. Jag har ju inte helt tappat vettet. DS.
Så kom den åter då, värmen. Det är ju inte juliklass på siffrorna, men med tanke på att jag redan gnällt en gång i ett inlägg i dag, så kan jag väl lika gärna fortsätta på samma bana. Snälla snälla kan det inte bli höst nu? Fina löv, sval luft och bättre arbetsklimat. Kom, kom nu genast.
Fast okej då, det var rätt najs att gå på promenad i det fina vädret tidigare i dag. Men nu är jag inne igen, och skulle vilja beställa hällregn från han där uppe.
Och om det inte syns, så är det alltså inomhustemperaturen underst.
Påminn mig nästa gång jag dricker alkohol att det aldrig aldrig aldrig är en bra idé att yttra frasen vi tar väl tre tequila till de här ölen också, sagt på ett sätt så att det inte blir en fråga, utan mer ett konstaterande. När man därefter, när Jose Cuervo vilar tryggt i magen, direkt säger jaha, vem tar nästa omgång då, återigen med en ton som gör det klart att frågan egentligen är en order, borde det enda rimliga straffet vara nackskott.
Jag är således lite ynklig i dag.
Saxat ur pressmeddelande från P3 i går eftermiddag:
P3 Live med Pet Shop Boys
P3 fredag 25 aug kl 21:03-22:00
Pet Shop Boys är ett av världens mest kritikerrosade och försäljningsmässigt framgångsrika band. Den brittiska duon har de senaste tjugofem åren lyckats hålla sig i den trendkänsliga discopopens främsta led! P3 Live sänder fredag 25 augusti en exklusiv konsert som spelades in inför en speciellt inbjuden publik på Mermaid Theatre i London. Tillsammans med The BBC Concert Orchestra och gästartister som Trevor Horn, Rufus Wainwright och Robbie Williams framförde Pet Shop Boys en radda PSB-klassiker samt några stycken från albumet Fundamental som kom i början av sommaren.
Tyvärr tror jag inte att jag själv har har möjlighet att höra det i kväll, men som tur är har ju SR en ypperlig webbradio för efterhandslyssning. Tune in!
Överkurs: Nej, bilden är inte ny. Men de som kan sin Okej-historik ser ju att just det här otroligt tuffa fotot var med i tidningen som affisch hösten 1987. Jag har den fortfarande, numera inramad, på väggen i mitt vardagsrum.
Shit vad jag bloggar i dag. Hittade via Populärkulturjunkien en läsvärd krönika i Expressen om det idiotiska mobilpratarförbudet i vissa delar av tunnelbanan som infördes den här veckan.
När nu Stockholm som en av få städer i världen faktiskt har fullständig mobiltäckning i tunnelbanan, är det inte då rätt korkat att förbjuda användandet av det? Okej att det inte gäller överallt, men kom igen. Jag brukar sällan låta som en liberal förbudshatare, men det här tycker jag faktiskt är riktigt riktigt dumt.
Tydligen så gäller dock inte förbudet för synskadade enligt SL:s informationssida. Och jag som inte ens har glasögon.