Kategori: Livet och sånt

…och mitt huvud snurrar. Helt ärligt.

Det brukar vara ett lätt sätt att komma undan frågan när man svarar jag har inte bestämt mig ännu. Men det är faktiskt sant, jag har inte bestämt mig. Och det känns jobbigt. För jag hatar att vara en vindflöjel. Jag vill vara bestämd. Jag vill kunna säga att jag står för något. Något bra. Eller åtminstone något.
Rent generellt så är jag mer vänster än höger, det är svårt att bli annat när man växer upp i Sandviken – om man inte blev helt indoktrinerad under förfesterna som hölls i Muf-lokalen under gymnasiet vill säga.

Men nu – nä, jag vet inte. Fan, jag orkar inte med Göran Perssons trötta styrande längre. Jag orkar inte se en socialdemokrati som helt uppenbart har regerat sönder sig och saknar visioner. Varför varför varför mördades Anna Lindh? Om hon hade levat i dag hade det varit hon som stått som sossarnas statsministerkandidat, Persson skulle ha avgått senast förra våren, troligen hösten 2004. Det hade inte varit något snack om vart min röst hade landat.
Nu blev det inte så.

De andra till vänster då? Tja, av de två föredrar jag miljöpartiet, jag tycker de har många bra ståndpunkter och dessutom kom ju Maria Wetterstrand – som jag för övrigt rent generellt tycker verkar vara den mest sympatiska partiföreträdaren av dem alla – ut som Pet Shop Boys-lover i gårdagens nöjesutfrågning i Svenska Dagbladet. Men nej, jag kan inte rösta på ett parti som tycker att Sverige ska gå ur EU. Jag tycker det är en viktig fråga. Så nej, det går inte.

Högerut då? Nej. Alliansen må ställa upp sig hur enad som helst och uppvisa världens största drag under galoscherna (och nu menar jag inte på Ny Demokrati-vis) och visst, kanske är ett maktskifte precis vad den svenska arbetarrörelsen behöver för att vakna ur det komaliknande tillstånd jag tycker den styrt landet med på sistone, men nej – det går inte, jag kan inte, jag vill inte – åtminstone inte förrän de alla förvandlas till Birgitta Ohlsson.

Så vad göra? Uppfinna ett nytt röstsystem som gör det möjligt att rösta på Wetterstrand eller Ohlsson utan att behöva rösta på deras partier? Kan jag fixa det till i morgon? Verkar osäkert.

Äh, nu åker jag och käkar brunch på Mosebacke istället.

Det har redan skrivits om det här både här och där, men jag drar mitt strå till stacken också eftersom det berör mig (nåja) personligen:

I helgen och i början av nästa vecka har tidningen Vi minibokmässa i Gallerian i Stockholm. Bland de mer eller mindre aktuella författare som medverkar finns Alexandra Coelho Ahndoril, Anna-Karin Palm, Jonas Hassen Khemiri, Herman Lindqvist och Agneta Pleijel, men jag vill slå extra slag för Sara Stridsberg och Peter Fröberg Idling, som jag känner mycket för såväl personligt som författarmässigt. Sara framträder i morgon lördag klockan 14, och Peter på måndag klockan 16.30. Be there eller be fyrkant, som man sa när det begav sig.

Ååh vad det är tråkigt att vara sjuk. Jag vet att jag inte direkt är först med att poängtera det, men det tål att upprepas. Det är skoj och skönt att inte behöva bry sig om något i ungefär fem minuter, sedan är det bara segt, svettigt och enerverande. Det senaste dygnet har jag inte orkat göra något annat än att läsa, titta på tv och sova. Och snyta mig vad femte minut, vilket föranleder att jag måste ta min Rudolf med röda mulen-näsa och bege mig ut och köpa nytt snytpapper snart.

Nils Håkansons Nya Aros var för övrigt en fröjd att läsa, även om det Uppsala han skildrar ligger väldigt långt ifrån mina rosaskimrande studentminnen. I dag skulle jag verkligen vilja sätta tänderna i Eva-Marie Lifflers Drömmaren och sorgen, som min kollega talat sig väldigt varm om och som får en nästan löjligt hyllande recension i SvD i dag (hittar den dock inte på nätet ännu), men boken ligger kvar på jobbet och jag tvivlar på att jag orkar ta mig dit, även om tunnelbanan går mer eller mindre dörr till dörr. Så det blir nog en deckardag istället, har Roslund/Hellströms Box 21 liggandes här någonstans.

Men först har jag lovat att skriva och mejla in en recension av Di Levas nya skiva Hoppets röst till jobbet. Tyvärr (man vill ju gärna värna om sina gästrikebröder) blir det nog inte mer än en tvåa. Och jag är ledsen för att den sista länken blir lite skum, men jag har inte riktigt förstått hur man ska få länkar till Cdon att funka ordentligt, eftersom de använder ramar på sin sajt. Tips mottages tacksamt.

Åh jag är en sån junkie. Apple håller en special event i kväll – as I write faktiskt – och självklart sitter jag och kollar tre olika sajter som rapporterar live från Steve Jobs framförande i San Francisco. Huvudnumret med att de ska börja sälja film genom Itunes bryr jag mig inte så där överdrivet mycket om, men oj vad jag blir som ett litet barn när jag ser att de släpper nya Ipodar med ökad kapacitet, ny design, löjligt förbättrad batteritid och nya roliga färger. Och jag som hade lovat mig själv att inte shoppa några elektronikprodukter i år!

Fast det är klart, om jag lyckas laga min mobil som jag joggade sönder i regnet förra veckan så sparar jag ju en 3000 kronor och då finns det ju plötsligt utrymme…

Och om bilden verkar lite mystisk så är det alltså en skärmdump från en av sajterna med direktuppdatering.

I dag har jag spenderat dagen med att först intervjua och sedan skriva en artikel om Anna Ternheim angående hennes nya skiva Separation road, som kommer ut om ett par veckor. Resultatet kan ses bland annat här och här.

Just ja, sen skrev jag ju bland annat det här också.

Fem år sedan terrorattackerna, och etern fylls av minnesprogram. Jag drar mitt strå till stacken, och tipsar om United 93. Väldigt stark film, som både fungerar som en nagelbitare och som en punktinsats i nutidshistoria, hela scenariot om vad som hände den där makabra tisdagen berättas på ett oerhört effektivt sätt. Blanda dock inte ihop den med tv-filmen Flight 93, som finns att hyra och dykt upp på fildelningsnätverk. Inte riktigt samma sak.

Shit. Nätbokhandeln Lycknis tar i från tårna när de startar upp. Sajten, som hade premiär i dag, riktar sig främst till studenter och specialiserar sig på kurslitteratur, men deras priser när det gäller pocketböcker går inte av för hackor heller. 26 kronor tar de för Dannyboy och andra nya pocketar. Med tanke på att inköpspriset för bokhandeln på pocketböcker ligger på runt 25 spänn, så behöver man ju inte vara Einstein för att gissa att det hela till en början borde vara en förlustaffär, vars syfte är att locka kunder från Bokus och Adlibris. Dessutom är det tydligen gratis frakt för studenter.

Två morgnar i rad har jag nu ägnat åt träning i olika former. I dag var det en joggingtur i en väderlek som började som ett lätt duggregn men snart blev ett skyfall. Lätt omysigt, särskilt när man är korkad nog att dra på sig en stickad tröja för att undvika morgonkylan. Oh well, det var rätt skönt på nåt sätt ändå, men jag tvivlar på att det blir en vana.

Nej, dags att gå till jobbet. Bokmanuset är för övrigt ivägskickat nu. Hua.

I kväll fick jag för första gången någonsin konkret bevis på att Kunskapskanalen verkligen existerar. Min vän Morgan ringde tidigare och berättade skrattande att Lady & Kalufsen blivit framröstad till Sveriges sjunde roligaste/löjligaste/konstigaste (minns inte vilket) frisörsalongsnamn i ett avsnitt av Värsta språket. Det var alltså en repris av ett gammalt program han satt och såg, men det hade gått mig totalt förbi när det begav sig.

Jaha, och vad är så lustigt med det här då? Jo, för den som kan sin Dannyboy & kärleken, vet ju att följande konversation utspelar sig ungefär mitt in i boken:

– Jag är fan ingens brud, säger flickan upprört. Vem fan tror du att du är som påstår att jag … och du då! utbrister hon och vänder sig mot mig.
– Vad har jag gjort?
– Ingenting! Det är det som är problemet! Du får väl för fan försvara mig mot den här jävla hemanentbruden som kommer och tror att hon
– Den här pentningen kostade fem hundra spänn på Lady & Kalufsen i Gävle!
– Ja du, dom där pengarna skulle du nog ha lagt på nåt annat istället, typ … typ …
Hon tystnar. Jag försöker hämta andan och håller ölen i ett krampaktigt grepp.
– Vad sa du förresten?
– Varrå?
– Lady & Kalufsen?
– Ja?
– Det var fan det löjligaste namn på en frissa jag nånsin hört.

Och om någon tycker att klippet börjar lite abrupt, så är det helt korrekt. Men jag hade problem med att hitta en bra startpunkt.

När jag skrev det där, för sisådär fyra år sedan, var jag helt säker på att det fanns en frisörsalong i Gävle som hette just så. När jag senare kollade upp det visade det sig dock att det var ett helt falskt minne, troligtvis påkommet under spritrus. Jag lät dock konversationen stå kvar, det är ju inte som att resten av boken är en orgie i sanning heller.

Tydligen finns det dock, har jag senare upptäckt, en salong som heter just så i Sundbyberg. Synd. Jag hade verkligen gärna uppfunnit det själv.

Jaja. Eftersom varenda människa i landet, utom jag då tydligen, väl såg Värsta språket när det begav sig, så är det här säkert old news för er alla, men vann gjorde i alla fall Love is in the hair.

I bakgrunden av att folkpartiet i dag mer eller mindre brakat samman efter att de testat sitt buggningsförslag innan de lyckats driva igenom det i riksdagen, så har ju en annan lite mindre skandal rört om i partiet också. En fp-man vid namn Daniel Andersson från Solna har avgått efter att i helgen ha ”uppträtt stökigt” på en porrbiograf i Vasastan, något som fick till följd att han fick skaka galler ett tag.

Och vad i hela fridens namn har det här med mig att göra då? Jo, i kontinuerliga strävan att läsa in mig själv i samhällets större skeenden har jag nyss upptäckt att två olika personer under eftermiddagen googlat frasen

Daniel Andersson Vasastan

och hamnat hos … mig! Inte illa pinkat.

Min inblandning i det här ärendet får dock sägas vara ytterst ringa, jag visste inte ens om att det fanns en porrbio i Vasastan. Däremot så ligger stans enda bastuklubb helt bevisligen på min gata.

Man måste visserligen nästan ha förstoringsglas för att se det, men ändå: I dagens Metro är Dannyboy & kärleken med på bild, när tidningens nya pocketskribent Caroline Engvall presenteras. Tyvärr så nämns inte boken i texten, men men, ibland får man vara glad över det, bokstavligt talat, lilla.

På webben är bilden för övrigt ännu mindre än i tidningen. Men det rör sig alltså om den rödryggade tingesten på fjärde plats uppifrån i traven.

Tänkte bara meddela att jag efter ett antal koppar kaffe, en bra intervju, hard work och ett rejält intagande av vardag börjar känna mig som en normal människa igen. Faktum är att jag till och med ser fram emot den rejäla manusredigeringsrunda jag tänkt mig i kväll. Om det nu bara kunde sluta blåsa så förbenat där ute också, så skulle världen vara helt perfekt.