Kategori: Livet och sånt

Det är som jag minns det. Varmt.

Och då är det ändå så att allmänheten inte har släppts in än. Horden släpps in klockan 14, och de som vet (förra året var jag bara här från torsdag-fredag förmiddag) säger att det blir tio gånger värre då. Hua. Ska bli fascinerande att se, även om jag erkänner att det nog är skönare när det bara är bransch/press som hänger runt här. Det räcker och blir över ändå, om man säger så.

Inledde med att springa förbi Bonnierförlagens monter, men jag såg ingen Forummänniska som jag kände, så jag hastade vidare mot Atlas, där jag efter lite samtal med förläggar-Richard och Elin Berge snart snokade upp Peter, eller iPet som han brukar kalla sig när han kommenterar på min blogg. Så gick vi på en snabb bokvandringsrunda, jag fick betala när han köpte lyrik, och så trängdes vi ett tag och sprang på människor man tror att man inte ska träffa men gör ändå. Sedan åt vi pastasallad stående och drack lättöl. Oh the glamour.

Kändisspotting då? Tja, varje författare av medial betydelse är ju här så det blir ju lätt meningslöst att räkna upp. Björn Ranelid var dock något av det första jag såg, han hade inget urringat linne under kavajen i år, förra året visade han upp grymt mycket hårig bringa på Bonnierförlagens montermingel, under ett helt fantastiskt gult linne. Själv kör jag den mer säkra ända upp till halsen-stilen på tröjan under kulturkavajen. Jag är ju trots allt inte Björn Ranelid än.

Och visst är det så att bokmässan kan te sig som en enda stor jäkla egotripp för Sveriges mest kända författare, men det finns otroligt mycket udda små förlag, organisationer och montrar om de mest konstiga saker. Själv kunde jag inte låta bli att fascineras av människan som stod och saluförde boken Kolera med liv och lust. Tungt.

Det verkar vara dåligt med bloggare som bevakar bokmässan i år, åtminstone bland de stora elefanterna. Jonas Thente på DN verkar vara undantaget. Förra året hade ju Isobel Hadley-Kamptz och Björn af Kleen lekstuga på Expressens blogg har jag för mig. Pernilla Ahlsén, som jag tror jag såg där nere men inte hann säga hej till innan hon försvann i vimlet, håller dock mässbloggefanan högt. Och så jag då.

Oj, nu smsar Peter och undrar vart jag gömt mig. Gotta go.

Än så länge har jag inte sett mer av Göteborg än en sjukt lång kö till flygbussarna på Landvetter. Jag hade blivit utlovad en mässingsorkester vid ankomsten till Landvetter av iPet, men av den såg jag intet. Han skickade dock ett sms och bad om ursäkt. Fair enough.

Första flygbussen åkte ifrån mig, men det är väl sånt man får leva med. Men solen skiner i år i alla fall, förra året blev jag regndränkt på vägen in. Nu sitter jag i alla fall tryggt på bussen, och kön är nästan slut. Oj, nu rullar vi!

Åh vilket meningsfullt inlägg.

Jaha, då var det dags att slå ihop Powerbooken och rusa mot Arlanda Express för vidare transport mot Göteborg och bokmässan. Kulturkavajen sitter där den ska (ingen manchester i år), skorna är … nä, inte putsade men åtminstone hyggligt rena och min lilla väska är packad. Självklart trycker jag ner datorn i packningen och ämnar således skriva några mer eller mindre välvalda inlägg där nerifrån också.

Later dudes!

Jag berörde det här för länge sen i ett inlägg men nu tar jag i från tårna:

Borde inte ett av Thorbjörn Larssons första ställa till rätta-uppdrag på Dagens Nyheter vara att se till så att tidningens fredagsbilaga börjar komma ut på fredagar igen? Eller är det bara jag som tycker att det är rent ut sagt värdelöst att På stan numera kommer på torsdagar? Jag vet att den officiella tanken är att man ska kunna planera sin helg redan innan den börjar eller nåt sånt där (även om jag har för mig att jag läst att det egentliga skälet var att DN tjänade mer pengar på att publicera bostadsbilagan redan på fredagar istället för som tidigare på lördagar, vilket ledde till att På stan fick maka på sig) – men det går inte. Jag blir lika förvånad varje torsdagsmorgon när På stan trillar ur tidningen, jag får panik, stressen över att snabbt behöva bläddra igenom ännu en tidningsdel kväver mig och jag hör mig istället sitta och småkvida vid köksbordet.

Kalla mig konservativ, men i den mån jag vill serveras helgens nöjesutbud av DN vill jag få detta uppdukat på mitt bord på fredagar. Det sitter i ryggmärgen på samma sätt som jag fortfarande tänker Rapport sänds på tvåan, alltså är det på ettan och då har det ändå gått sisådär fyra år sedan SVT bytte kanal på alla sina nyhetsprogram. Jag kommer aldrig att acceptera det!

Ah, det känns härligt att vara lite indignerad så här på morgonkvisten.

Jag hade nästan övertalat mig själv om att det kanske var en bra idé att gå på TV4:s fest på Cirkus i kväll i alla fall, trots mina ord i morse om att jag var tvungen att vila mig i form inför helgen. Så kom beskedet strax efter klockan fem om att Sveriges främste filmfotograf Sven Nykvist dött och allt ställdes på ända.

Om det finns något jag tycker är jobbigt i mitt journalistjobb så är det att ringa och be om kommentarer när folk dött. För det första vet man inte hur folk ska reagera och för det andra vet man ofta inte ens om personen ifråga blivit underrättad när man ringer. Nu sitter jag och väntar på att Erland Josephson eventuellt ska ringa tillbaka, jag har lämnat meddelanden på två olika nummer. Han ska dock ha blivit underrättad redan tidigare. Nils-Petter Sundgren fick jag tag på, han beskrev Nykvist som ”ett behagligt väsen” vilket jag tyckte var lite fint. När vi nådde Lasse Hallström, som jobbade med Nykvist på Gilbert Grape och Alla pratar om Grace, kom dock dödsbudet som en tråkig överraskning. Han liknade mästerfotografen vid en pappafigur. Det var också lite fint.

I vilket fall som helst – inget kalas i kväll med andra ord. Jag väntar vid telefonen istället.

Jag måste bli en duktigare människa. Jag måste ta bättre hand om min kropp. För den protesterar. Den vägrar bli helt frisk. Den fortsätter att smårossla och rassla. Och jag vill verkligen bli helt frisk nu. Jag har visserligen börjat jobba igen (börjar tio) men helt kry är jag inte. Irriterande. Nu har jag nästan nästan bestämt mig för att tacka nej till TV4:s stora kalas i kväll, jag måste inrikta mig på att vara kry och alert till helgen, då jag under fredag-söndag ska hinna med bokmässa i Göteborg (fredag-lördag), middag i Uppsala (lördag kväll) och arbete i Stockholm (söndag). Min kropp måste vara hel för att klara allt flängande, för jag är uppenbarligen inte 22 längre. Jag är ju till och med mer 32 än 31. Huuuuh. Dessutom är jag uppenbarligen en rätt gnällig människa ibland har jag kommit fram till. Oh well, sjukdomsinsikt är ju halva tillfrisknandet.

Jag har i alla fall ätit havregrynsgröt till frukost i dag, så jag tar ju hand om mig på vissa sätt ändå. Nu ska jag dyka ner i en manusredigeringsrunda på en knapp timme. Förhoppningen är att jag ska skicka manuset till min redaktör före helgen. Jag är nervös.

Åh, för ett ögonblick (till och med sisådär två timmar) såg det ut som att jag kanske inte skulle kunna åka till bokmässan i år. Men runt klockan ett skingrades molnen, och jag kommer således att pressa mig å det yttersta för att göra Göteborg osäkert även i år. Klockan 10.30 på fredag landar mitt plan på Landvetter. Oh joy.

Jag har, mig veterligen för första gången, fått ett inlägg som åtminstone för tillfället ligger bland de övre på bloggportalen intressant.se. Det lönar sig tydligen att skriva om politik om man vill bli klickad på. Eller så är det stöld av New Order-titlar som är tricket.

Själv drömmer jag dock om en framtid när det kanske återigen fastnar ett eller annat inlägg på den där sajten som inte handlar om politik i en eller annan form.

UPPDATERING: Nähä, knappa två timmar senare är man tydligen inte så het längre, och finns inte längre med i klicktoppen.

Det är väldigt blått i Stockholm i dag. Jag tänker inte orda särskilt mycket om det, det är som det är och det ska väl om inte annat åtminstone bli lite fascinerande att se hur det går.

Däremot måste jag erkänna att jag tycker att det är rasande spännande med valvakor. Inte nödvändigtvis för väntandet på resultatet, utan först och främst för det totala frossandet i siffror och tabeller och jämförelser och spådomar och hej och hå. För det måste ju vara så att för Sören Holmberg kommer bara julafton en gång vart fjärde år. Karln lever ju för sin valstatistik, och jag tycker det är underbart när de börjar vända ut och in på siffror. Och jag var inte sämre jag, jag satt och tryckte på uppdateraknappen var trettionde sekund med webbläsaren riktad mot valsajten, och frossade i siffror för olika distrikt, kretsar, kommuner och fan och hans moster. Visste ni till exempel att moderaterna bara fick två röster i kommunalvalet i Ragunda? Och att vänsterpartiet fick över 58 procent av de kommunala rösterna i Fagersta?

Jag gick också in och granskade min egen politiska historia. Eller nej, inte min egen personliga, men jag ville kolla hur det såg ut i de fyra olika valdistrikt jag bott i under mina fyra riksdagsval. Min tes innan jag kollade var att jag har flyttat in i ett allt blåare område för varje val som gått, men det visade sig inte stämma, området runt Gullmarsplan, där jag bodde 2002, är uppenbarligen rödare än centrala Uppsala, där jag bodde 1998. Jag har dock aldrig bott i ett blåare community än nu, så här röstade valdistriktet Gustav Vasa 4, SÖ (i riksdagsvalet):

Valdeltagandet i mitt distrikt hamnade dessutom några tiondels procent under riksgenomsnittet – 80,1 mot hela landets 80,4. Skäms på er Vasastadsbor!

För övrigt är jag hängigare i dag igen, och har således stannat hemma från jobbet för fjärde dagen i följd. Jag skulle inte ha promenerat så hårt i helgen. Blue Monday som sagt.

Jo, jag och mitt röstkort slutade vela och gick bort till Tidskriftsbiblioteket och gjorde en medborgerlig insats till sist. Jag har aldrig varit maken till fullsatt röstlokal, det var stundtals nästan slagsmål om valblanketterna.

Tog en promenad efteråt. På vägen hemåt passerade jag över Adolf Fredriks kyrkogård. En kvinna stod och grät vid Olof Palmes grav, som i dag var ovanligt välfylld av rosor. Jag undrar hur hennes tårar ska tolkas en dag som denna.

Att vara omtyckt.

Akademibokhandeln, Sergels torg, lördag 16 september 2006.

Att äntligen känna sig frisk, äta brunch i septembersolen på Mosebacke, promenera längs Skeppsbron, svänga ner mot och därefter runda Skeppsholmen och Kastellholmen och tillbaka upp mot staden utan ett enda måste i världen i sinnet.

Del ett i min pågående serie om vardagslyckor kan du se här.

UPPDATERING: Min vän Morgan tycker att jag beskrev vår fina lördag lite väl sockersött. Okej då: När vi var längst ut på Kastellholmen snöt jag mig så hårt att jag började blöda näsblod och vi fick sitta i tio minuter på en parkbänk och vänta ut blodstörtningen med en papperstuss uppkörd i min ena näsborre.