Kategori: Livet och sånt

Sms från iPet, 12.35: ”Kan din mobil skriva ’mobilen’ eller framhärdar den också i ’mobileo’? Jag fattar inte att de inte åtgärdat det efter alla år…”

Svar, 12.39: ”Det brukar vara ett av de första orden jag lägger till, så även i denna lur. Ja, det är i sanning ett mysterium. Förtjänar kanske en vardagsmysteriepost i bloggen!”

Sms från iPet, 12.44: ”Det tycker jag. Jag behåller alltid mobileo för att kunna förundras över mysteriet i all denna rationalitet. Det är lite som ett hemligt budskap från något jag bara dunkelt kan ana.”

Och nu, iväg för att säga hej till en hund.

Så har då även jag till sist sett Farväl Falkenberg. Vad kan jag säga som inte redan blivit sagt?

Tja, först och främst – jag tror chansen att den blir en av de fem filmer som får tävla om en icke-engelskspråkig Oscar är ytterst minimal. Däremot vet jag inte, trots detta, om jag tycker att det var fel av SFI att välja den som Sveriges kandidat, varför inte prova liksom, det är helt klart ett friskt vågat försök som känns mycket mer spännande än de slätstrukna, förutsägbara val som gjorts de senaste åren. Men det är ju ett vågspel – bör man satsa på en film som verkligen känns unik eller en som har en faktisk chans att bli nominerad och i förlängningen vinna? Sverige har ju med framgång spelat safe på senare år, så det var väl dags för friskt vågat hälften vunnet i år. Och jag har gärna fel i min pessimism, för Farväl Falkenberg gav mig personligen mer än vad Oscarsnominerade Ondskan och Så som i himmelen gjorde tillsammans.

Men filmen då? Tja, hm. Okej – och nu är det spoilervarning på resten av texten om ni inte sett filmen ännu:

Jag får erkänna att jag var omtumlad när jag kom ut, den sista voice over-scenen där den redan döde David filosoferar kring hur livet kunnat bli om han trots allt valt en annan utväg – flyttat från Falkenberg och startat ett riktigt liv någon annanstans, ackompanjerat av motljusbilder på ett sensommartrött småstads-Sverige – gick rakt in i hjärtat och knockade mig totalt. Jag tycker att filmen skulle ha slutat där. Jag önskar att jag sluppit se återknytandet till samtalet David och Holger hade tidigare, om hur man alltid säger att man ska flytta till Göteborg men aldrig gör det. Däremot tyckte jag inte att eftertextscollaget, till Marit Bergmans Tomorrow is today, förstörde upplevelsen som Fredrik Strage ansåg i DN. Dessutom tolkade jag inte collaget som en det här hände sedan-grej, utan mer som ett collage av bilder på hur de inblandade i filminspelningens liv tedde sig under filmskapandet och senare. Särskilt med tanke på hur kliniskt ren filmen var från tjejer, och i collaget var de ju med överallt. Verkar osannolikt att filmens karaktärer plötsligt blev brudmagneter så fort berättelsen tog slut.

Det andra som jag verkligen gillade med filmen var hur dess ovanliga bildspråk och berättarsätt efter väldigt kort tid kändes helt naturligt. Blandningen av realism och det drömska var hypnotiserande fin.

Och som den totala sucker för nostalgi och tillbakablickande jag är, gick jag så klart igång totalt på öppningsscenens ord De säger att man ska se framåt. Jag tänker bakåt. För en svunnen tid-knarkare likt jag själv är såna uttalanden som heroin.

Men ändå. På något sätt hade jag förväntat mig mer. Den magiska stämningen som infann sig ibland, jag hade velat ha den hela tiden och inte bara stundtals här och där. Nu satt jag ofta och störde mig på killarnas totala oförmåga att ta sig ur situationen, att bryta sig ur småstadens bedövande konformitet, deras lakoniska – nästintill katatoniska – inställning till tillvaron som faktiskt fick mig att tänka på Kids ibland, ja minus sexet och skateboardarna utbytta mot Nintendospel då. Kanske har det med att göra att jag själv bröt mig ur en liknande miljö och någonstans känner en rädsla för hur allt kunde ha blivit om jag stannat kvar och koagulerat, men jag vet inte. Jag kände att det fattades en dimension någonstans.

Sedan irriterade det mig att den enda av dem som vågar bryta sig ur mönstret och ta tag i situationen gör det genom att ta livet av sig. Jag använde ju själv ett självmord som dramatisk effekt i Dannyboy & kärleken, och ska väl därför inte kasta sten i glashus och jag har heller ingen aning om ifall självmordet återfinns bland de 42 procent av filmen Jesper Ganslandt sagt bygger på verklighet, men det känns som en för simpel utväg, en over the top-lösning som förstagångsskapare av drama i olika former alltför ofta använder sig av. Ja, som jag själv också då. Men ändå. Jag önskar att det inte hade behövt vara så i Farväl Falkenberg. Då hade jag nog älskat den. Nu tyckte jag bara mycket bra om den.

Jag kan verkligen förstå att Farväl Falkenberg delar publiken i två halvor. Och i sammanhanget är det ju bara bra, det visar att Ganslandt & co verkligen lyckats skildra en verklighet, en verklighet som många inte känner igen sig i för fem öre och därför ställer sig helt frågande eller likgiltiga inför. Det är inte en allmängiltig film, utan den kräver endera att man som åskådare kan identifiera sig med människorna eller så faller man pladask för stämningen och bilderna. För mig var det det senare.

Och en sak till – jämförelsen med Moodysson och Fucking Åmål kommer att leda till att många går och ser den här filmen som kanske inte borde göra det. För det enda de egentligen har gemensamt är ju hur regissörerna kommit från ingenstans och gjort varsin väldigt egensinnig film. Ja, plus att de råkar utspela sig i småstäder på svenska västsidan då. Fucking Åmål satte fingret på något ursvenskt som lockade 800 000 svenskar till biograferna. Farväl Falkenberg har knappast ett riktigt besöksunderlag på över 150 000.

Oj, det här blev kanske en smula fragmentariskt. Oh well. Men just ja, sist men inte minst: Farväl Falkenberg var ju först tänkt att bli en tv-serie och det ska finnas ungefär 100 timmar råfilm. Jag undrar hur många olika filmer man kunnat få fram av materialet? Hur många olika berättelser?

Fredagshängde just på Systemet, och spenderade några minuter med att slöbläddra i deras tidning Bolaget. Okej att det är jättebra att de saluför alkoholfritt vin och öl och allt vad det nu må finnas där, men är det inte väldigt superfånigt pk att tidningens första riktiga uppslag på sida fyra-fem kallat Drink & tilltugg alltid tipsar om ett gäng löjliga alkoholfria drinkar?

Är det inte så att 98 procent av Systemets kunder går dit för att köpa drycker som innehåller alkohol av något slag? Är det inte dessutom så att en stor del av befolkningen är väldigt dålig på att blanda bra drinkar och gärna skulle bli bättre på det? Varför i hela fridens namn kan då inte Systemets tidning tipsa om sånt, istället för att ge bort det bästa utrymmet däri till något som i ärlighetens namn nästan absolut ingen kommer att prova på?

Skrev en notis i morse om att Le Sport lägger av. Åh, jag älskade verkligen Tell no one about tonight och Your brother is my only hope helhjärtat när de kom förra senvåren. Visserligen var väl kanske inte albumet så där jättekalasbra rakt igenom, men med låttitlar som If Neil Tennant was my lover kan det ju liksom inte bli fel. I will miss you boys.

Jag borde så klart ha fattat att det skulle hända. Jag anser ju faktiskt mig själv vara rätt så bright när det gäller datorer och internet. Men ändå, det finns vissa saker man av rena överlevnadsskäl tänker så lite som möjligt på. Som gurka.

De som känner mig vet att jag hatar gurka mer än något annat på den här planeten, ja näst krig och miljöförstöring då förstås. Eller nej för den delen, jag hatar nog gurka mer än miljöförstöring när jag tänker efter.

Gurka är djävulens påfund, det mest illasmakande födoämnet av dem alla. Uh, jag blir yr bara jag tänker på den fräna lukten.

Och bespara mig från kommentarer i stil med men, gurka smakar ju ingenting! eller gurka smakar ju bara vatten! eller vet du om att det är större andel vatten i gurka än i havet? Åh, hade jag bara fått en femma varje gång någon sagt de där sakerna till mig skulle mitt studielån varit avbetalt vid det här laget.

Och det är konstigt, men det är nästan som att bortpetande av gurka på en tallrik är den största synden man kan göra på en lunchrestaurang. Om man lämnar ett par tomat- eller paprikaskivor eller salladsblad bryr sig absolut ingen, men om man låter en endaste liten ynka gurkskiva ligga orörd kommer ofelaktligen kommentaren men ska du inte äta upp gurkan!? Åh vad skulle jag inte ge för en k-pist vid sådana tillfällen.

Låt mig fastslå något en gång för alla: Jo, gurka har en väldigt stark smak. Den har därtill en väldigt egensinnig och stickande lukt, särskilt nyuppskuren färsk sådan. Åh jag får rysningar bara av att skriva det här.

Och innan ni gör er redo för att skriva in mig på tokhuset – nej, jag är inte ensam om att tycka så här. Vi må vara en minoritet, men vi finns. Och vi tänker inte tiga i tysthet längre!

Nåväl – vad är det då som fått mitt blod att pumpa snabbare än på länge och tvingat upp mig på barrikaderna så till denna grad? Jo, den här Googlesökningen, gjord i går:

Daniel Gurka

Fy fan säger jag bara. Och inte blir det ju bättre av vetskapen om att även det här inlägget snart kommer att indexeras in.

Fyra sisådär sex minuter sedan presenterade Cissi Elwin, rätt väntat kan man väl tycka, att Farväl Falkenberg blir Sveriges Oscarskandidat. Jag som hade tänkt gå och se den just i kväll. Nu kommer det ju att bli knökfullt i salongen. Bäst att boka direkt.

Det var mörkt i dag när jag gick upp. Ja, även efter att jag dragit upp persiennerna alltså. Jag gillar ju hösten, men det är lite segt att finna energi när det är kolsvart utomhus. Fast nu har det börjat ljusna. Ballongen är inte kvar på himlen utanför mitt vardagsrum ser jag.

Känner mig fortfarande lätt överkörd av den där spårvagnen. Men en rask promenad till Slussen ska nog få kroppen att vakna.

Vegagatan klockan 17.30, söndag.

Vad är väl sömn? Bah – överskattat!

Det blev ingen sista pendel mot stan i går kväll, istället blev det alldeles alldeles för sent i Uppsala. Men jag hade självdisciplin nog att dricka hallon- och apelsinläsk när klockan slog sent (känns som att jag har käkat ett kilo socker i munnen i dag) så någon direkt bakfylla kan jag inte påstå att jag känner. Och tur är väl det eftersom jag åkte direkt vidare från tåget till jobbet. Men ögonen känns tunga, ack så tunga. Och oj vad jag längtar efter att få sova i min egen säng i kväll. Klockan nio är det lights out. Senast.

Kan inte direkt påstå att jag har så mycket vettigt att säga just nu. Tåget ner var proppfyllt med kvinnor som skulle springa något sorts Lidingölopp. Jag skämdes som en hund över min egen bleka uppenbarelse. Det börjar bli dags att ta tag i den här rishögen till kropp och göra något vettigt av den.

I morgon.

Det finns hopp om livet.

Jag trodde inte det när jag vaknade i morse och kände att jag måste ha blivit överkörd av en spårvagn i natt. Men kroppen verkar intakt, det är bara huvudet som inte är det.

Vi kom aldrig till Odd at Large-festen i går kväll. Däremot satt jag tydligen bredvid tidningens chef Linda Leopold på flyget ner, jag tyckte att jag kände igen henne men kunde inte placera ansiktet men poletten trillade ner på kvällen när jag såg henne igen. Hennes kompis skänkte mig för övrigt en krona till kaffe när min egen kassa var bristfällig på flyget. Tack, det gjorde mig glad.

I vilket fall som helst, vi var på Gläntas fest på Harrys, och gick sedan precis som alla andra till Park. Där tror jag att jag sa till min förläggare (som var den första jag sprang på när jag kom in) att min nya roman är typ det bästa som någonsin skrivits. Smart drag. Nu gäller det bara att leverera också.

Därefter hamnade vi, på ett sätt jag inte är helt på det klara med, på efterfest i Sigge Eklunds hotellrum. Eller rum och rum, det var fasiken en rätt sjyst svit. Där hade jag dock det goda anseendet att faktiskt bara dricka vatten och äta kex.

Summering: Jag har fått lika ont i huvudet av bokmässan i år som förra året. Nu är det dags att flyga hem igen. Faktum är att jag nog till och med har rätt bråttom, planet går om 73 minuter. I kväll ska jag på kalas i Uppsala. Jag längtar verkligen.

Okej, dagens med all sannolikhet sista bloggpost (batterierna håller på att ta slut i datorn…):

Egentligen inte så mycket mer spännande att rapportera (till skillnad från tidigare, eh…). Nu är det gratisdrickande av alkohol som är grejen i de montrar som håller öppet för branschfolk i nån timme till. Vi hänger hos Författarförbundet, efter en snabb avstickare på stan för att uppleva den fantastiska göteborgsgrejen gratis after work-mat om man köper en öl. Varför finns inte det här i Stockholm? Helt fantastiskt. Tre öl för sammanlagt 87 kronor, och sen fick vi äta hur mycket potatis, köttbullar, chilisås och morötter som vi ville. Det fanns gurka också, men jag hatar gurka, så jag höll mig till morötterna.

Oh well, nog av mig. Klockan åtta börjar Gläntas fest på Harrys, och därefter är det Odd at Large-fest på … hette det Uppåt Framåt? Och sedan Park. Over and out.

Det börjar fyllas på. Allmänheten strömmar till och värmen stiger. Har spenderat de senaste timmarna med att dricka för mycket kaffe, kolla på Peters föredrag i ABF-montern, leta efter vatten och jo, jag har kikat på några böcker också. Gunnar har också försäkrat om det viktigaste – han har koll på festschemat för kvällen, tydligen är det ett par tidskriftsfester, bland annat för Odd at Large, och Park tror jag faktiskt att även en total Göteborganalfabet som jag själv hittar till vad det lider. Peter tyckte att det började bli dags att gå och börja leta gratisvin i olika montrar snart. Låter som en strålande plan, först måste jag leta upp honom igen bara. Jag undrar hur folk gjorde före mobiltelefonerna.

Det är strålande solsken i Göteborg i dag. Här inne håller vi oss dock till taklampor.

Upptäckte för övrigt att Roger Wilson mässbloggar också.