Kategori: Livet och sånt

Två och en halv timme kvar!

Under tiden kan man, i dessa omvälvande kulturpolitikdagar, med fördel läsa den utmärkta artikeln som Lisa Boda (I know I know, det är andra gången jag pushar för en artikel av henne, man kunde nästan ana en crush om man inte visste bättre) skrivit för oss om hur Ungern vägrar skära ner på det statliga kulturstödet trots att landet går uruselt ekonomiskt.

Uppdatering: Hm, Metros länk har visst slutat fungera, även på deras egen hemsida. Men trust me, det är en kalasbra text.

Vi satt på helspänn på jobbet på eftermiddagen och väntade på huruvida det skulle bli brandkårsutryckning eller inte angående regeringens växande tv-licensgate. Nu avgick ju inte Cecilia Stegö Chilò, inte än i alla fall, så hetsen sjönk undan. Ett par reflektioner kring det hela:

1. Är det inte otroligt konstigt att Stegö Chilò verkar ha trott att hennes 16 år av obetalda tv-licenser skulle missas av mediedrevet bara för att hon skyndade sig att anmäla tv-innehav så fort hon fått jobbet som kulturminister för fem dagar sedan?

2. Det känns ju rätt uppenbart att hon struntat i att betala licensen av politiska skäl, hon gillar helt enkelt inte finansieringsmodellen av public service och har därför inte anmält att hon har tv. Kan hon inte säga det rakt ut istället för att vägra svara på frågan om varför hon inte betalat? Nu kommer ju medierna att fortsätta jaga henne med blåslampa. Dumt.

Dagens Media skriver om att George W Bush skickat ett hej då-brev till Göran Persson och tackat honom för de tio åren som Sveriges statsminister. Särskilt minns Bush deras samkväm under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Kravallerna nämns dock inte.

Frågan man ställer sig – var inte det här decenniet av lång och trogen tjänst ens värd en personlig signatur?

Vadfalls? Är det bara jag som skriver litteraturinriktade kulturnotiser i det här landet? Det verkar inte bättre, inte i dag i alla fall. Branschtidningen Svensk Bokhandel har en högerspalt på sin förstasida, där de samlar in vad som skrivs om litteratur på olika tidningssajter i Sverige. Och denna oktobertisdag, i nådens år 2006, är faktiskt samtliga signerade yours truly. Somliga är dock över en vecka gamla. Skumt.

Det går inget vidare för svensk film just nu. I fredags hade de Du och jag och Inga tårar premiär, och lyckades inte ens ta sig in bland de översta tjugo på biotoppen. Den tredje svenska premiären Exit lyckades knipa en tiondeplats. Samtidigt trillade vårt rejält mediahajpade Oscarsbidrag Farväl Falkenberg, inne på sin tredje vecka, ner till plats fjorton. Illa.

Att Du och jag tokbombar förvånar mig lite. Inte för att den är särskilt bra, jag gav den en tvåa i betyg, recensionen kan läsas bland annat här (tyvärr ser den rätt crappy ut på sajten), men filmen fick rätt stort medialt utrymme, bland annat så trycktes vår artikel om den i ett femtontal tidningar inklusive Metro och Göteborgs-Posten (har jag för mig) och SvD hade en artikel plus Noomi Rapace på omslaget till kulturdelen (hittar den dock inte på nätet). Dessutom körde filmbolaget en rätt ordentlig reklamkampanj åtminstone i Stockholm. Det borde ha resulterat i mer än 1 261 sålda biljetter i helgen. Strange.

Att Farväl Falkenberg trillar är kanske mindre konstigt, även om jag i mitt inlägg här i bloggen var på tok för optimistisk och tippade på cirka 150 000 besökare. Nu lär den ju inte ens komma upp i 40 000. Men det är en smal film, och antalet dussinbesökare som hört buzzen och hamnat i salongen av misstag när biljetterna till Adam Sandlers Click var slut och sedan kommit ut och tokdissat den skumma svenska rullen de trott var en ny Fucking Åmål inför sina kompisar ska nog inte underskattas.

Anyways – något är ruttet i det svenska filmklimatet och publikens förtroende för det som går upp på duken verkar uselt. Och det bådar en smula illa inför mitt nästa blogginlägg, som jag dock inte tänker skriva i dag, för nu ska jag fortsätta känna mig lite blue istället. För en intressant aktuell debatt om svensk filmpolitik, kika in hos Emma Gray Munthe.

Vissa måndagsmorgnar känns lite mer crappy än andra. Då är det – helt ärligt – väldigt uppiggande att möta McDonalds-tjejens varma leende när jag kommer in för att köpa min frukost.

Det här är den typ av nyheter som man inte vet om man ska gråta eller skratta åt när man ser. En studie vid Indiana University visar att Jon Stewarts humorprogram The daily show (som visas på Canal Plus i Sverige) innehåller lika mycket substans som riktiga amerikanska nyhetsprogram.

Med andra ord borde det innebära att om man kollar på både Stewart och The Colbert report så blir man nästan löjligt överinformerad.

Tänkte att jag skulle ta tag i del tre av bokutmaningen, men frågan om en bok som fått mig att gråta känns övermäktig i dag, jag har ont i huvudet, är löjligt seg och orkar inte besöka minnets mörka vrår efter sådana tankar. Fast frågan är om jag ens kan komma på någon om jag tänker efter, på rak arm minns jag ingen, jag är en väl en sällsynt råbarkad och känslokall sälle helt enkelt.

Istället ligger jag i sängen och försöker kolla ikapp lite tv och inväntar att min orienterarpappa ska komma hit efter att ha sprungit 25-mannakaveln utåt Huddinge någonstans. Regnet smattrar mot fönstret och jag är rätt glad att jag inte följde med ut i skogen.

Nä, mer tv.

Okej, om det varit myspys och lullull tidigare i veckan så var det raka rör och hårda puckar i dag. Åh, det är dagar när ministerlistor och nya akademiledamöter släpps med tio minuters mellanrum som man känner att man lever.

Vi inriktade oss, som den kultur/nöjesredaktion vi är, av förklarliga skäl på kulturminister Cecilia Stegö Chilò och Kristina Lugn/Jesper Svenbro. Mitt huvudsakliga jobb blev att ringa runt och fråga olika kulturtyper vad de ansåg om utnämningarna. Resultaten kan ses här och här.

Intressant (?) kuriosa 1: Nina Lekander på Expressen, som jag ringde om en kommentar, skrattade högt när jag förklarade mitt ärende. Hon satt nämligen själv och jagade Kristina Lugn för en intervju. Den svenska kulturvärlden är med andra ord (för) liten. Som extra kuriosa vill jag, högst ödmjukt, påpeka att vi fick tag i Lugn först.

Intressant (?) kuriosa 2: Efter vårt samtal insåg jag att Nina Lekander faktiskt var den som recenserade Dannyboy & kärleken för Expressen. Som sagt, den svenska kulturvärlden är (för) liten.

Bonuskuriosa: Ingen dag är ju fullkomlig utan en Pet Shop Boys-notis.

Ibland blir det nästan lite system overload av myspysighet på jobbet. I måndags var det myspysintervju med Du och jag-gänget (dock var min recension av filmen inte så myspysig, det blev bara två plus till sist), i tisdags var det myspysdags på Aftonbladet när de presenterade sin nya tv-kanal, i går intervjuade jag Idol-Agnes (artikel och tv ut först i morgon) vilket var extremt myspysigt i myspysmiljö på Centralbadet och i dag toppade jag hela myspysanrättningen med att intervjua Martin Stenmarck (artikel och webb-tv här). Jag känner mig så folkligt myspysig att det är läskigt.

På Ifpi kände man sig dock troligen inte så myspysig i dag, med tanke på att de slagit på stora trumman för sin nya topplista i sisådär en månad. Och så gick det som det gick. Ajaj.

Så, vad göra för att tvätta bort denna lätt klibbiga känsla? Tja, varför inte slänga sängkläderna i smutskorgen, bädda nytt och skrubba mig helröd i duschen helt enkelt. Låter som ett fantastiskt torsdagsnöje.

PS. Varför min kroppshållning mest påminner om en hunsad myrslok i början av Stenmarckinslaget övergår dock mitt förstånd. Jag ser vanligtvis inte ut så där, I promise. DS.

På tal om ingenting annat, här är resultatet av dagens cykelfärd till Filmhuset:

Fyra har blivit två i ”Du och jag”

Hur är filmen då? Tja, jag har inte riktigt bestämt mig ännu, men det lutar nog åt en trea i betyg när det ska sättas på onsdag.

Ja, förr eller senare kommer det att ske. Jag ska ha en egen hund en dag. Var och hälsade på fem månader gamla Whimsy på eftermiddagen. Jag bjöd honom på kardemummamuffin på Muffin Bakery och vi promenerade i Rålis och bort till Smedsuddsbadet. Maken till glatt litet yrväder till hund har jag aldrig sett. Jag har dessutom blivit lovad att få vakta honom i slutet av oktober. Oh joy.

Min senaste del i serien vardagslycka kan man läsa här.

Och nu – manusredigering följt av Thank you for smoking.