Var och såg Borat på en förhandsvisning i går (den har premiär först i november såväl här som i USA). Jag var ambivalent innan, filmen har blivit så sjukt uppskriven på somliga håll att jag nästan visste att jag på pin kiv skulle sitta smått surmulen och vägra skratta i den fullproppade, megapeppade salongen på Grand.
Nu blev det inte riktigt så. Borat är stundtals hysteriskt rolig, och Sacha Baron Cohen kommer undan med det mesta som han öser över besökarna i fördomsväg. För filmen är förvånande grov, och humorn så elak, fördomsfull och ändå på något sätt hjärtlig på en och samma gång att man ibland knappt tror sina ögon.
Men Borat är också den typ av film som det bildas masspsykos runt, och jag har extremt svårt för sånt. Sedan i somras har det på västvärldens arbetsplatser vidarebefordrats miljontals mejl med länkar till alla dessa Borattrailers som nätet begåvats med, och folk har verkligen ansträngt sig i sin iver att skratta sig dubbelvikta så fort den påhittade och mustaschprydde kazakstaniern dykt upp på skärmen. Jag tänker inte kasta sten i glashus, jag har själv klickat, tittat och flabbat, men sakta har det här motståndet, den här aversionen jag trots allt kände när jag klev in i salongen i går kväll vuxit sig starkare och starkare.
Och kanske är det bara jag som är en smula cynisk, men jag kan inte låta bli att fundera över om alla de här människorna som började skratta så fort förtexterna började rulla och sedan inte slutade förrän ljuset tänts i salongen redan hade bestämt sig för i förväg om att det här var världshistoriens roligaste film någonsin, och nu satan ska vi skratta så som vi aldrig skrattat tidigare. För det bör sägas – min lätt negativa ton delades inte av många i salongen, åtminstone lät det inte så under visningen.
Storyn är att den lokale tv-stjärnan Borat och hans fete sidekick Azamat åker till USA för att lära sig amerikanska seder och traditioner, utsända av den kazakstanska staten. Under sin lärdomsvistelse, som ska resultera i en sorts dokumentär, lyckas han dock – genom att Baron Cohen blåser upp varje fördom som västerlänningar har om människor i de forna sovjetrepublikerna gånger tio – hamna i en hel del rejält absurda situationer.
Roligast blir det enligt min mening när Baron Cohen lyckas vända sin karaktärs fördomar mot amerikanarna själva. Som när han går in i en butik i den amerikanska södern för att köpa en puffra och på frågan om vilken pistol som är bäst att skjuta judar med får vapenhandlaren att svara då skulle jag nog välja en niomillimeters eller .45-kaliber. Eller när han fått uppdraget att sjunga USA:s nationalsång på en rodeo i Texas och lyckas hetsa publiken till att hurra när han säger att han hoppas att USA lyckas bomba sönder Irak så till den grad att landet förvandlas till en öken och ingen kan bo där på tusen år.
Men som alltid blir det för mycket. Skämten om Borats, och i förlängningen kazakstaniernas, otroliga fördomar mot homosexuella, judar, kvinnor och utvecklingsstörda blir till sist så många att man knappt orkar andas. Åtminstone inte jag. De flesta andra skrattade som sagt gott hela vägen.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Sacha Baron Cohen (som själv är jude) är ett marknadsföringstekniskt geni när det gäller lanseringen av sin figur. Ta bara agerandet förra året, när Borat skulle framträda på den europeiska MTV-galan, och de kazakstanska myndigheterna hotade stämma Baron Cohen om han fortsatte sprida falska fördomar om landet. Borat gick då ut och proklamerade att han inte hade något att göra med Sasha Baron Cohen, och att han helhjärtat stödde sin regerings mål att ”sue the jew” – vilket så klart omöjliggjorde en stämning.
