Det är som jag minns det. Varmt.
Och då är det ändå så att allmänheten inte har släppts in än. Horden släpps in klockan 14, och de som vet (förra året var jag bara här från torsdag-fredag förmiddag) säger att det blir tio gånger värre då. Hua. Ska bli fascinerande att se, även om jag erkänner att det nog är skönare när det bara är bransch/press som hänger runt här. Det räcker och blir över ändå, om man säger så.
Inledde med att springa förbi Bonnierförlagens monter, men jag såg ingen Forummänniska som jag kände, så jag hastade vidare mot Atlas, där jag efter lite samtal med förläggar-Richard och Elin Berge snart snokade upp Peter, eller iPet som han brukar kalla sig när han kommenterar på min blogg. Så gick vi på en snabb bokvandringsrunda, jag fick betala när han köpte lyrik, och så trängdes vi ett tag och sprang på människor man tror att man inte ska träffa men gör ändå. Sedan åt vi pastasallad stående och drack lättöl. Oh the glamour.
Kändisspotting då? Tja, varje författare av medial betydelse är ju här så det blir ju lätt meningslöst att räkna upp. Björn Ranelid var dock något av det första jag såg, han hade inget urringat linne under kavajen i år, förra året visade han upp grymt mycket hårig bringa på Bonnierförlagens montermingel, under ett helt fantastiskt gult linne. Själv kör jag den mer säkra ända upp till halsen-stilen på tröjan under kulturkavajen. Jag är ju trots allt inte Björn Ranelid än.
Och visst är det så att bokmässan kan te sig som en enda stor jäkla egotripp för Sveriges mest kända författare, men det finns otroligt mycket udda små förlag, organisationer och montrar om de mest konstiga saker. Själv kunde jag inte låta bli att fascineras av människan som stod och saluförde boken Kolera med liv och lust. Tungt.
Det verkar vara dåligt med bloggare som bevakar bokmässan i år, åtminstone bland de stora elefanterna. Jonas Thente på DN verkar vara undantaget. Förra året hade ju Isobel Hadley-Kamptz och Björn af Kleen lekstuga på Expressens blogg har jag för mig. Pernilla Ahlsén, som jag tror jag såg där nere men inte hann säga hej till innan hon försvann i vimlet, håller dock mässbloggefanan högt. Och så jag då.
Oj, nu smsar Peter och undrar vart jag gömt mig. Gotta go.