Låna böcker? Äh, gå hem och lägg dig istället.

I Stockholm diskuteras det vilt för tillfället angående ombyggnationen/tillbyggnationen/nybyggnationen av Stockholms Stadsbibliotek. Personligen tycker jag gott att de kan riva ett par av de anslutande lamellbyggnaderna och det sjukt fula läkarhuset i hörnet av Norrtullsgatan/Odengatan (mitt grannkvarter) och göra ett maffigt megabibliotek av rang där istället, för prestigebyggen är inget som den här staden kan stoltsera med direkt.

Men innan de ens börjar fundera på att sätta spaden i jorden för att gräva, förutsatt att inte det här dras i tioårig långbänk som allt annat, gör något åt tillgängligheten för bövelen! Sveriges huvudstads stadsbibliotek har öppet mellan klockan 12-16 på lördagar och söndagar. Till och med i Sandviken har biblioteket öppet mer än så (faktum är att Sandvikens folkbibliotek har väldigt bra öppettider med tanke på stadens storlek), fast det klart, där tvingas ju bibliotekarierna husera i en mycket fulare byggnad också.

Eller är jag gnällig i onödan? Tycker inte stockholmarna att bibblan är viktigare än så? Borde man inte kunna kräva öppet från tio åtminstone, nu när delar av befolkningen (jag alltså) uppenbarligen blivit så vuxen att den inte tycker att det är en mardröm att gå upp efter klockan nio trots att det är helg? Hur som helst – i dag klockan 10.20 stod ett gäng förvirrade turister som ville in i Asplunds världsberömda bibliotek och såg oerhört mulna ut på grund av att dörren skulle förbli låst i 100 minuter till. Och så jag då. Men jag kunde ju åtminstone inse värdet i att passa på att promenera över gatan och gå och handla på ett helt besökartomt Systembolag.

För övrigt har jag blågula kalsonger på mig i dag. Sverige kan med andra ord inte förlora i kväll.

El Mundo minsann

I dagens DN På stan finns en artikel om vart inflyttade landsortsbor hänger i Stockholm för att få träffa personer från sina egna brukshålor. Jag hörde redan förra sommaren av en kompis att gästrikar brukade hänga på en bar nånstans på östra Söder, men hon visste inte vilken bar. Nu kom alltså facit – det är El Mundo på Erstagatan som gäller.

Nu var det ju tyvärr så att det tydligen främst var för människor från Gävle. Vilket ju inte riktigt är samma sak som Sandviken. Jag skulle till och med sträcka mig till att säga att det är minst två mil ifrån samma sak.
En fråga som kommer upp är då – hatar de oss övriga gästrikar på El Mundo? Måste man ha gått på Vasaskolan för att välkomnas? Nu har jag ju visserligen varit på El Mundo rätt många gånger under mina år i Stockholm, senast för några veckor sedan, men med den här nya vetskapen i bagaget vet jag inte om jag kommer att känna mig bekväm längre. Kommer de att blänga? Måste jag ge mig upp på vinden och rota fram mitt lånekort från Gävle Stadsbibliotek, är det okej då? Eller räcker det med att jag tar med mig min Gefle IF-halsduk? Kanske om jag visar räkningarna från UPC där det står att jag abonnerat på Säsongskortet det senaste året för att kunna följa GIF:s äventyr i Allsvenskan hemma på min tv?

En annan fråga är väl dock om man ens vill bli ett med Gävleborna i exil. Jag menar, det finns en anledning till att det är två mil skog mellan Sandviken och Gävle. Man ville liksom ha dem på lite avstånd. En knapp halvtimmes bussfärd längs motorvägen med 41:ans buss, det kändes tryggt.

Frågan man bör ställa är kanske därför: Vart flockas alla stackars vindpinade sandvikare i förskingringen?

Fosterställning

Det är lustigt hur ens intentioner ibland skjuts i sank. Jag hann knappt mer än få den här nya sajten operatibel och var redo för att greppa tag i bokskrivandet, så grep en ondsint magsjuka tag om mig på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt. Jag tänker inte ge några direkta detaljer, låt oss nöjas med att fastslå att jag i går natt vaknade vid tresnåret av en högst obekväm känsla i min mage och därefter spenderade större delen av den natten i fosterställning på toalettgolvet.

Det mest irriterande med att vara hemma från jobbet med magsjuka är att det slår ut kroppen på ett sätt som inte riktigt förkylning, influensa eller lättare slaganfall klarar. Eftersom du på det ena, andra (eller båda) sättet (n) tömts fullständigt på näring i kroppen finns det inte ens krafter till att läsa, än mindre skriva. Jag kunde inte ens uppbåda kraft nog till att se ikapp på några av de tv-serier jag tvingats negligera under våren och som ligger och skräpar på min hårddisk. Och då är det illa.

I dag har dock krafterna återvunnits så pass att jag faktiskt läst lite i mitt manus. Eftersom jag inte tittat i det på ett tag var jag rädd att jag skulle finna det dåligt, löjeväckande, värdelöst, skräckinjagande – ja, choose your own favourite. Men det gjorde jag inte. Istället kändes det … ja, rätt bra i alla fall. Och det är väl ett ganska okej betyg med tanke på att hjärnan fortfarande går på kvartsfart, antar jag.

Två kapitel till läser jag i dag. Därefter blir det nog tv.