Kategori: Livet och sånt

• Du som i går kväll googlade på frasen hur går jag bort mina gråa hår och hamnade på min blogg – undrade du verkligen hur man går bort dem?

• 2007 påstod kyrkan att Jesus dog etthundratre dagar efter sin födelsedag. I år säger de att det skedde efter åttioåtta. Hur ska ni ha det med påsken egentligen?

——

Fast den senare frågan gick ju rätt enkelt att få ett svar på. År 325 bestämdes att påskdagen alltid ska infalla den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, och det håller vi fast vid än i dag.

Det var ju … logiskt.

Fan också. Jag är så rädd för allt nimby-tänkande som dominerar samtalet i Stockholm att jag inte ens vågar säga nej till de saker som kanske inte borde få byggas. Läser dagens upprop mot tillbyggnaden av Stadsbiblioteket i DN som ett gäng internationella arkitekter skrivit, nickar och håller med i mycket av det som står där, men vågar ändå inte säga nej nej nej eftersom jag hatar bakåtsträveri nästan mer än gurka. Att deras syfte med artikeln är att det istället ska byggas större, finare, tuffare och bättre på en annan plats hjälper inte, det är i själva anslaget de förlorar mig, när de skriker nej så högt att de överröstar alla andra, när rädslan inför att förlora det som finns blir det som frågan kommer att handla om istället för vad man kan få.

Samma sak, fast på en helt annan nivå får väl erkännas, med ombyggnaden av Bistro Boheme. Jag gillar stället skarpt, åt panerad ost där senast i går kväll, men jag kan inte för mitt liv ta mig för att gå med i Facebookgruppen Stoppa ombyggnaden av Bistro Boheme hur onödig jag än tycker att renoveringen verkar vara. Tongångarna i kommentarerna liknar allt för mycket alla de där hemska Sluta bygga gallerior otäcka människor eller Stoppa ombyggnaden av Odenplan-grupperna som florerade i höstas och kulminerade i alla dessa nu flaggar vi i den och den och den färgen-manifestationer som drog som en farsot genom staden.

Jag kan inte. Det går inte. Fan också.

Vill bara meddela att jag, nu i en årligen återkommande tradition, har klippt schlagerbandet.

Vaknar till strax efter sju i morse, känner att jag är kissnödig. Går till toaletten, grusögd och trött. Står där inne ett par sekunder. Så händer det – jag börjar nynna på Nordman.

Det är lite mycket schlager nu.

Kvällens klädmatchnings-sms från Therese: Jag är totalt överklädd i svart. Har överdrivit ALLT.

Hm, jag som överdoserade på mörka färger i går och funderade på att ta min fina vita sjuttiotalsskjorta som både skådespelaren Elin Klinga och Melodifestivalens projektledare Christel Willers berömt vid olika tillfällen. Ska det bli missmatch på kvällens genrep?

De där framtidstidningarna jag skrev om i går har faktiskt kommit till praktisk nytta också. När min roman var färsk på bokdiskarna, och jag mer än något annat hoppades på fina recensioner i rikstidningarna, ringde jag varje kväll till mina vänner på inutredaktionen – jag hade i april 2005 sedan ett år arbetar på kultur/nöje – och krävde att de skulle kolla kultursidorna i morgondagens DN och Svenskan efter recensioner på min bok. Någon recension i Svenskan kom aldrig, men DN recenserade efter några dagar, och jag vill minnas att jag tog cykeln ner till Slussen med andan i halsen för att se vad som stod att läsa efter att min vän Anna meddelat att jodå, här finns allt en recension som ackompanjeras med en bild på en spritflaska.

Det var, som bildvalet väl kan avslöja, inte en särskilt översvallande recension men dock en rätt humoristisk sådan eftersom den med bestämdhet fastslog att jag inspirerats kraftigt av coke-romanen nummer ett – James McInerneys ”Bright lights, big city” när jag skrivit. Att jag inte hade en aning om vad en coke-roman var – eller om det möjligen stod coke novel, jag minns inte – samt trodde att ”Brights lights, big city” endast var en åttiotalsfilm med Michael J Fox (som jag inte sett), hör väl inte hit. Jag tror vidare att spritflaskan, det kan ha varit whisky eller möjligen en Absolutflaska, på ett skämtsamt sätt skulle symbolisera den kritik som i recensionen gjorde gällande att det i boken sades vara väldigt viktigt att hela tiden berätta vad huvudpersonerna drack när de gjorde det samt berätta vart det skedde. Och visst, tanken var ju att skildra ett kaotiskt dygn i två personers liv på ett så realistiskt sätt som möjligt, så jag var helt klart skyldig till anklagelserna som framfördes, yes sir.

Det slår mig att jag faktiskt ytterligare en gång såg in i framtiden när det gällde recensionerna. Jag hade våren 2005 en kompis som jobbade på Expressen, som en dag mejlade och meddelade att en recension av ”Dannyboy” hade lagts in i systemet men att den ännu inte fått ett införandedatum. Ville jag möjligen få den tillsänd mig redan nu och se hur domen utfallit? Tackar som frågar, svarade jag.

Och jo, det var en helt okej sådan.

Det var ju som sagt inte bara jobb i Kiruna den gångna helgen. Även om jag tyckte att vi slet rätt hårt så hann vi även med lite turistande, bland annat tog vi som jag tidigare nämnt en liten busstur till ishotellet i Jukkasjärvi på lördagen. Och eftersom Marko har sin tv-kamera klistrad mot axeln dygnet runt, så förevigades självklart trippen.

Senast han gjorde ett klipp, när vi var i Göteborg och jag filmades ätandes pizza i pressrummet, protesterade jag högljutt när han inte gjorde någon redigering utan bara levererade en råfil som jag fick lägga upp om jag så önskade. Kanske härsknade han till över mitt gnäll, för den här gången tog han istället i från tårna. Enjoy.

Provbeställde ett par böcker från Linda Skugges och Sigge Eklunds Vulkan för att se hur det fungerar. Beställningen gick iväg den 13 februari, och när jag kom hem från Kiruna i går hade de kommit. Dryga tre veckor tog alltså beställningen, det var torsdags- och fredagsposten som väntade innanför dörren.

Jag köpte två böcker, som vid beställningstillfället låg på listan bland deras tio mest sålda – båda ligger för övrigt kvar där än. Kostnaden blev 233 kronor inklusive frakt för sammanlagt ungefär lika många sidor.

Det första som slog mig när jag öppnade den ena boken var att den var felnumrerad. Alla som läst det klassiska numret av Bamse där Skalman stoppar en ond Krösusplan genom att utmana honom att lägga en sedel mellan sidan 23 och 24 i en bok vet vad jag talar om. Well guess what, nu skulle Krösus – som i serien febrilt letar igenom en bokhylla men aldrig lyckas hitta någon lämplig titel – inte ha några som helst problem att göra bilparkering av hela Bamsebygden som jag har för mig att vadet gällde, för här sitter de jämna siffrorna på högersidan. Jo, jag vet att det väl är något som 90 procent av mänskligheten aldrig ens tänkt på, men mig ger det en känsla av amatörism. Innehållet då? Tja, den verkar rättstavad och korrekt, även om typsnittet som valts förstärker intrycket av billigt producerad pamflett från tidigt 90-tal.

Den andra titeln har sidnumreringen rätt, men efter att ha öppnat den på måfå, läst tre-fyra rader och hittat både korr- och syftningsfel kändes det som att läsningen inte skulle bli mer långrandig. Även här har ett typsnitt valts som förstärker känslan av broschyr och inte bok.

Produktionskvaliteten på böckerna då? Tja, de är limbundna med mjuka pärmar i ett format som påminner om det som på Forum kallades ”lilla romanen” om jag inte minns fel, det vill säga ungefär samma storlek som min egen roman hade som inbunden, de exakta måtten är 210 gånger 150 millimeter. Det är inget fel på kvaliteten, men själv hade jag föredragit riktigt pocketformat (178 gånger 110) när det ändå bara går att få böckerna med mjuka pärmar. Nu blir det mer som att de försöker efterlikna ”riktiga” böcker men inte lyckas.

Det här är inte tänkt som en fullödig utvärdering av Vulkan, jag köpte två slumpvis valda titlar vilket knappast ger en rättvisande bild av verksamheten. Men ändå – det finns en orsak till att förlag betalar förläggare och redaktörer för att välja ut samt slipa de produkter som publiceras. Att vara förlagsredaktör är ett hästjobb – mängden rödmarkeringar och ändringsförslag min redaktör hade efter att ha läst mitt ”Dannyboy”-manus i den andra redigeringsvändan gav exempelvis min egen uppblåsta person ett av livets mest grandiosa pyspunkor – och jag får ändå betalt för att skriva korrekt svenska dagarna i ända på mitt arbete.

Om 5 minuter kan du vara publicerad författare skriver Vulkan på sajten. Mm, publicerad blir du väl, men knappast författare.

Soffa. Tv. Actionfilm. Bomber. Granater. Pizza. Sovkoma. Schlagerförbud.

Jajaja.

Då kör vi! Nu med ett nytt flygplan i bakgrunden.

Jaja, jag är medveten om att jag har lagt ut en sjuhelsikes massa bilder på mig själv och allehanda saker i bakgrunden den senaste tiden, men jag tycker verkligen att det är så himla fint här uppe och det var verkligen en helt fantastiskt trevlig sjuttiofemminuterspromenad jag gjorde nu på morgonen, så jag kan inte hålla mig. Det är gruvan i bakgrunden. Tror jag.

Nu ska vi åka till ishotellet i Jukkasjärvi. Mer bilder att vänta således. Tjoho!

Ännu en strålande dag i Kiruna, snön gnistrar utanför mitt fönster och eftersom jag bara stannade inne i går kväll efter genrepet, åt mikropizza, kollade på ”Lost” och läste Åsne Seierstad, spritter det i benen av lycka inför att nu få ge mig ut på morgonpromenad i vintersolen.

En annan sak först bara – hur beter sig människor som slutat prenumerera på morgontidningar med hänvisning till att det finns internet? Jag fattar inte. Okej, de stora nyheterna hamnar ju först på nätet, men allt det andra då? På DN Kultur ligger fortfarande bara gårdagens texter, eller är det torsdagens, det är svårt att se när saker lagts ut utan att klicka på varje länk, och färskt innehåll – jag det är främst min käpphäst Boklördag jag just nu söker efter – lyser med sin frånvaro. Inte heller SvD är bättre, gårdagsmorgonens Slussen-artikel ligger fortfarande i topp. Och eftersom jag vet att det ändå bara är en mindre del av innehållet i kulturdelarna utöver det rent nyhetsmässiga som till sist hamnar på nätet, hur resonerar människor? Jag fattar inte.

Och nej, jag tycker inte att pdf-tidningen är en lösning, det är på sin höjd en dålig nödlösning, snarast ett fusk som tidningarna verkar ta till för att slippa göra en vettigt uppdaterad och modern webbtidning där tidningarnas godbitar, det vill säga allt utöver standardmaterialet som alla har, bör tas med.

Tur då att jag istället kunde spendera morgonen med att läsa Fortunes drapor om Apple och Steve Jobs. Rena julafton för macaddicts.