Kategori: Livet och sånt

Eftersom Josefine i en kommentar verkar förbryllad över hur det går till när man äter hamburgare och mos, väljer jag nu att träda fram och berätta allt om det som hände i eftermiddags, enligt devisen en bild säger mer än tusen ord.

Tur att man numera alltid har kameran med när man går på tur.

——

Jag har för övrigt hunnit sova en dryg timme och är nu härligt dagsovarmosig och ska nu ställa mig i duschen och slå mig själv med björkris för att få fart på kroppen.

Dagens huvudtext färdigrandad och ivägsänd till sydligare breddgrader. Nu är frågan – en dubbel Bamyl med koffein eller en snabb kopp kaffe? Vad passar hundspannsturen jag ska göra om en timme bäst?

Alla dessa livsval.

Som ni säkert märkte lyckades min sajt ligga nere från klockan två på eftermiddagen till elva på kvällen i går. Jag var på vippen att ringa in ett bombhot till webbhotellet i Solna när jag kom fram till Kiruna och såg att det fortfarande inte var ordnat, men så såg jag att Aftonbladet tyckte att Binerohaveriet inte bara var värt en artikel, utan till och med lät det toppa hela sajten under ett par timmar i går kväll, och jag kunde inte mer än att skratta rått åt eländet.

Ett driftstopp till och jag flyttar. Jag lovar och svär.

——

Sitter i en väldigt kall foajé på Scandic Ferrum och väntar på Carola & Co. Promenaden genom staden för att ta sig hit var rätt fin, även om det var rätt molnigt och snö i luften och jag inte såg så långt. Men jag skymtar det gigantiska gruvhålet långt därborta genom fönstret. Tror jag i alla fall.

Det grämde mig när jag tidigare i vintras upptäckte att jag inte skulle kunna gå på ett enda av de datum av Henrik Schyfferts ”The 90’s”-föreställning som utannonserats. Det var schlager, USA-resor och eventuellt Belgrad-resor (som ju också är schlager) i vägen.

Men så i dag kom nya datum! Och eftersom jag heller inte besökt det nya konserthuset i Uppsala ännu trots att jag tänkt göra det hur länge som helst – min gamla Kalmar nations-kompis Patrik är musikansvarig där på något sätt dessutom – så slog jag två flugor i en smäll. Två biljetter har därför bokats till Schyffert i Uppsala den … åttonde december. Inte direkt i morgon men vad fasiken.

Biljetterna ska hämtas ut senast på lördag. Jag antar att det får ske i Kiruna. Hoppas de har ATG däruppe.

Jaha, då var det resedags igen. Det känns som att det bara var nyss som jag vattnade blommorna, drog igen resväskan, klädde på mig och tog soppåsen med mig på vägen ut. Men i dag är det dags igen och resan går åt motsatt håll från förra veckan – Kiruna är målet, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det rätt mycket, jag har aldrig varit så långt norrut, spenderade några galna dagar i Piteå på en Gräv-kongress för … ja sju år sedan är det väl, men utöver det är mina erfarenheter av de övre delarna av Norrland ringa.

Jag förväntar mig att Kiruna kommer att vara lite som Åland. Nästan som Sverige, men ändå inte.

Sommaren 1998 tågluffade jag med min dåvarande flickvän genom Europa. Sista anhalten var London, där vi spenderade omkring fyra dagar, en isande kall juli där jag minns det som att man behövde handskar när man gick utanför dörren.

En dag gick vi på Tate Modern. Av någon anledning ställde jag mig väldigt nära en Andy Warhol-tavla, och blev så exalterad över något – kanske konservburkskonstruktionen eller färgsättningen på Marilyn Monroe, jag minns ärligt talat inte vilken tavla det var – att jag plötsligt spottade rätt ordentligt rakt på duken. Kanske det punkigaste jag någonsin gjort.

Tio år har gått, och i dag ska jag återse Warhols verk på Moderna museet. Jag hoppas de är inplastade.

Förra veckan skämtade jag i en kommentar om nu flaggar vi rött-sjukan och alla dess avarter som sprider sig över Stockholm med Odenplan som nav. Jag skrev att det hittills flaggats i tre olika färger, men i nya numret av Vi i Vasastan ser jag att det nu är fem, förra helgen var det gult för en saluhall i Vasastan och nu är det blått för ett badhus här i krokarna. Kanske bäst att hänga ut det där svarta skynket trots allt innan någon annan hinner tinga den.

——

Hualigen, kroppen är så seg så seg, jag skulle behöva en fyrfaldig Beroccados men vitaminröret ekar tomt likt allt annat här i köket. Ska jag behöva inleda dagen med ett Vivobesök, nej förlåt Vibesök?

Grundtanken är annars att dagen ska ägnas åt manusredigering. Med Peters finfina kommentarer som grund ska här slipas stor litteratur.

Ah, hemma kära hemma. Det ska bli otroligt skönt att vara schlagerledig i hela … well, knappa tre dygn, för på onsdag drar vi ju vidare till Kiruna.

Men tills dess – inte en tonartshöjning så långt ögat når i detta forum.

Tidigare morgnar har klockspelen här i Karlskrona väckt mig med sitt klang och klång. Nu har jag legat vaken i två timmar och vridit, bänt och spänt mig i bävan för att de ska dra igång.

Väl investerad ledig tid.

Alltså, jag skriver gärna under på att morgonstund har guld i mund under de rätta förutsättningarna, men herre min je Karlskrona, det finns gränser! Klockan sex överfölls taket på hotellet av fiskmåsar som bjöd på en symfonisk kakafoni, en timme senare började någon släpa ett okänt men väldigt bullrigt föremål någonstans men verkade tycka att det var otroligt jobbigt för det skedde i trettiosekundersintervaller följt av minutlånga tystnader, och så vidare och så vidare. Tio i åtta var det så dags för finalnumret, klockspelet av guds nåde drog igång ute på Rådhustorget – någon hävdade för övrigt att Karlskrona huserar norra Europas största torg – och spelade och spelade och spelade, psalm efter psalm.

Jaja. Det är bara att acceptera och gå vidare i Melodifestivaltillvaron. Jag börjar med att gå ner till frukosten. Sedan ska jag skriva ut min Charlotte Perrelli-intervju.

Jag har inte varit i Emmaboda sedan 1996. När nu tåget stannar där, släpper av några passagerare och plockar upp några nya på vår väg mot Karlskrona, kommer den där sommaren tillbaka till mig.

Jag minns en flickvän jag inte sett på många år nu och en villa där föräldrarna bodde och en tiopoängskurs i ekonomi och hur jag satt vid deras köksbord och skrev på en hemtenta jag aldrig lämnade in men huvudsaken var ju att CSN-pengarna kom, poängkvoten var redan uppfylld och tiderna och systemet ett annat.

Jag minns en bilresa till en stormarknad för att köpa kroppkakeingredienser för when in Rome och jadajadajada men hur vi blev sittande i bilen på parkeringen, radion pratade om att Tupac Shakur blivit skjuten och nej, jag var allt för djupt nere med popsvängen indieåret 1996 för att riktigt ha någon större koll på 2Pac men vi satt där och lyssnade ändå. Hur vi senare köpte ingredienserna och lagade kroppkakor och en mättnad jag aldrig tidigare upplevt och hur sommarkvällarna på altanen var långa och ljusa.

Men minnet är som jag så ofta tidigare skrivit en underlig pryl. För det jag minns från parkeringen den där sommaren har inte hänt. Tupac Shakur sköts först den sjunde september 1996, två veckor efter att jag börjat höstterminen i Uppsala och dagligen strävade uppför backen mot slottet för att läsa litteraturvetenskap. Jag besökte Småland innan det årets Emmabodafestival, som vid den här tiden arrangerades i agusti.

Ändå minns jag bilen och parkeringen och radion och 2Pac. Som om det verkligen hade hänt.

Då den förra måndagen var ett under av missriktad livsleda, med det ena bakslaget efter det andra, var det i dag trevligt att vakna till mejlbeskedet att jag för andra året i rad tagit hem en jordskredsseger i Morgans årliga Oscarstips (japp, det är en riktig statyett han håller i handen, och jo, jag tror det är en av mina röda slipsar), årets gala gick ju av stapeln i natt. Penningsumman blev tyvärr en aning mindre i år eftersom deltagarantalet var färre, men ska nog räcka till att betala tre av vårens bruncher i alla fall.

Min segerrad landade på sjutton av tjugofyra rätt. Ett något svagt segerresultat kan tyckas (jag hade arton förra året), men det var ett sånt där år när gracerna skulle fördelas relativt jämnt, vilket gör det mer svårtippat (”No country for old men” fick flest med blott fyra oscarsgubbar). Värt att notera – jag missade båda de kvinnliga skådespelarpriserna. Alla eventuella villfarelser jag haft om att besitta god kvinnokunskap får därmed anses ha varit just villfarelser.

Fotnot 1: Men vad fasiken Josefine, hur kan du prisa Stefans insats i tävlingen när det var jag som vann?!

Fotnot 2: Att jag inte satt uppe och kollade utan möttes av segerbeskedet via mejl erkänner jag var lite svagt, men då jag hostar som en tok för tillfället anser jag det vara mig förlåtet att jag istället valde sömn. Och utgången var ju ändå given på förhand.