Sommaren 1998 tågluffade jag med min dåvarande flickvän genom Europa. Sista anhalten var London, där vi spenderade omkring fyra dagar, en isande kall juli där jag minns det som att man behövde handskar när man gick utanför dörren.
En dag gick vi på Tate Modern. Av någon anledning ställde jag mig väldigt nära en Andy Warhol-tavla, och blev så exalterad över något – kanske konservburkskonstruktionen eller färgsättningen på Marilyn Monroe, jag minns ärligt talat inte vilken tavla det var – att jag plötsligt spottade rätt ordentligt rakt på duken. Kanske det punkigaste jag någonsin gjort.
Tio år har gått, och i dag ska jag återse Warhols verk på Moderna museet. Jag hoppas de är inplastade.