Jaha, då var det resedags igen. Det känns som att det bara var nyss som jag vattnade blommorna, drog igen resväskan, klädde på mig och tog soppåsen med mig på vägen ut. Men i dag är det dags igen och resan går åt motsatt håll från förra veckan – Kiruna är målet, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det rätt mycket, jag har aldrig varit så långt norrut, spenderade några galna dagar i Piteå på en Gräv-kongress för … ja sju år sedan är det väl, men utöver det är mina erfarenheter av de övre delarna av Norrland ringa.
Jag förväntar mig att Kiruna kommer att vara lite som Åland. Nästan som Sverige, men ändå inte.
Schlager-Daniel, jag har faktiskt bott i Kiruna i 15 månader – gjorde värnplikten på Lapplands jägarregemente – och eftersom jag fyller 35 år i år innebär det att jag bott i Kiruna i hur många procent av mitt liv orkar eller vill jag inte räkna ut. Hursomhelst, jag har besökt både Kiruna lasarett och Kiruna tingsrätt, och ja, det fanns ett samband mellan besöken. På min tid – detta var 1994, det konstigaste året i Sveriges historia – hette det främsta utestället Arran, men det vet jag inte om det finns kvar längre. Ferrum däremot lär de väl aldrig stänga. Kolla in stadshuset också (det är där tingsrätten är belägen), ritat av von Schmalensee. Vad mer: Det är mörkt och på sommaren ljust, befolkningen går omkring i skoter-overaller och pratar på ett sätt som inte alls låter särskilt norrländskt, året har åtta årstider, även om jag bara kunde förmärka två: vinter och det som inte riktigt var vinter.
Arran finns kvar om jag har förstått saken rätt, och Ferrum är det officiella schlagerhotellet, så där lär man väl hänga en del, även om vi tyvärr inkvarterats på något som heter Gullrisets lägenhetshotell. Efterfesten på lördagskvällen är på ett ställe som heter Malmia.
Själv hängde jag i Sollefteå och gjorde lumpen den übervarma och galna fotbollssommaren 1994. Där hette utestället to be … ja vad fasiken hette det nu då? Det fanns ett ställe som hette Gyllene Orren har jag för mig, men var det utestället numero uno? Gågatan döpte vi alla fall om till Golgatan vill jag minnas. Oh the memories.