Kategori: Livet och sånt

Vafalls, hur hade jag tänkt att det här skulle gå ihop då? Hur ska jag hinna skriva ett vettigt lördagsinlägg när pappa står i hallen och stampar och bussen går till Vasamuseet om sex minuter, vi måste ju hinna till guidningen klockan halv elva!?

För ett par dagar gjorde jag en pudel och erkände att jag tyckt fel om Lykke Lis skiva. Självrannsakelseveckan är dock inte över med det, i dag är det dags för del två – ”Arn”.

Nej, jag tänker inte på något sätt omvärdera filmen – den var tråkig, stolpig samt förfärande övertydlig och ängslig, en typisk tvåa. Ängslig? Ja, i sin iver att försöka efterlikna allt annat som gjorts inom genren med målet att locka så många som möjligt tog man bort alla eventuella möjligheter till spets. Lagom och mesig helt enkelt.

Nej, självrannsakelsen handlar istället om min väldigt felaktiga gissning när det gällde svenska folkets önskan att se det här. Jag skrev att att SF nog bara skulle nå hälften av sitt uttalade mål på en miljon besökare, jag trodde helt ärligt att hajpen skulle dö ut så fort den massiva reklamkampanjen avslutats, att filmen skulle sotdöden dö när ryktet om dess tråkighet nådde mun till mun-fasen, trots att filmen gick upp i sjuttioelva miljarder kopior.

Tji fick jag, nog fan blev det miljonpublik i Sverige allt.

Jag tänker för den sakens skull inte be om ursäkt, jag tycker att besöksantalet borde ha stannat vid en halv miljon. Men jag hade fel och härmed erkänner jag det.

Vi firade av en vikarie i går kväll och mellan allt prat om kroppsformer i offentliga duschar hann vi även beröra det här med hårfärg. Eftersom jag haft mitt rakade huvud i över sex år nu räckte det med att säga att jag tidigare hade svart hår och popfrisyr för att få folk att tvivla, och när jag därefter drämde till med min riktiga ungdomssynd – rödfärgad page – möttes det av ren skepsis. Jag nämnde att det fanns en bild. Du måste lägga ut den på bloggen! skrek någon och eftersom jag redan börjat hinka mellanöl efter mellanöl sa jag så klart ja, jo, okej då.

Året är 1995, det är höst och jag är nyanländ till Uppsala. Jag gör en av mina första kvällar som barhjälp i puben på Kalmar nation. Vem som tog bilden minns jag inte och inte heller vad som hände den aktuella kvällen men det är enkelt att se varifrån de gula t-shirtarna som förekommer i ”Dannyboy & kärleken” är hämtade. Fråga mig heller inte varför jag poserar med en flaska lime.

Hur som helst – där står jag. Tolv och ett halvt år har snart gått och världen var en annan och jag likaså.

Ont ska med gott förgås, och visst var det väl så att solen kunde skönjas under förmiddagen tänkte jag och tog glad i lunchhågen på mig jacka och ipod och gav mig ut, att jag är lite snuvig skulle inte stoppa min promenad, dagen skulle återerövras!

Väl ute var solen borta, ipodens batterier dog efter trehundra meter och en stund senare möttes jag av det här.

Att jag vid framkomsten till thaistället upptäckte att jag glömt plånboken hemma kändes närmast givet.

Jag vaknade med resterna av en otäck dröm i huvudet som fortfarande gör sig påmind. Innanför dörren låg inga morgontidningar. Tandkrämen var nästan slut. Hudkrämen jag använder främst för den torra fläck jag ibland får på kinden under högerögat – ja även jag har fläckar – trillade ner bakom badkaret. Och när jag skulle gå insåg jag att jag tappade bort mina vantar i lördags natt.

Det kommer att bli en bra dag.

Jag tar bilden och visar den för Jocke efter att vi sett Melodifestivalen ihop. Våga böga! skriker han på sin klingande göteborgska och vem är jag att säga emot.

Alltså jag har sökt och sökt och sökt men jag kan inte finna svaret. När jag öppnar kylskåpet slår det numera alltid en lätt doft av något som inte riktigt känns sunt emot mig. Trots att jag slängt allt som eventuellt skulle kunna lukta illa – och trots att inget egentligen var för gammalt – samt rengjort innandömet grundligt, så kvarstår odören i min hjärna som en svag förnimmelse om något som inte vill fly och det stör mig.

Nästa steg blir att elda upp skiten.

Om Franz Kafka sett ut som Ronald McDonald så skulle ingen ha trott att han var Franz Kafka. Sagt av Jan Gradvall på Joan Didion-kvällen på Kulturhuset i går.

Tja, säg inte det.

Jag anser mig själv vara en rätt smart person. Jag är relativt välutbildad och därtill ett gott sinne för siffror och allmänt bra koll på min ekonomi.

Så kommer det orange kuvertet hem i brevlådan. Jag öppnar det, ser på siffrorna, kollar i kolumnerna, läser innehållet från början till slut. Det säger mig absolut ingenting.

Jag står där i köket med tom, ja närmast död blick, slänger papperen ifrån mig, går för att hämta pärmen där de tidigare beskeden sitter, hålar årets upplaga och stoppar undan det i gömmorna, liksom jag gjort de senaste sex åren. Så fort jag stängt pärmen och ställt undan den är det enda som skvallrar om vad som skett det orange kuvertet. Jag slänger det i återvinningen och vips är det borta från mitt sinne och jag kommer inte att ägna det en tanke förrän någon gång i februari nästa år igen.

Seriöst – hur tänkte de egentligen när de inbillade sig att hela befolkningen skulle förvandlas till aktiva premiepensionssparare? Jag är ärligt nyfiken.

Sitter på 113 50 på Sveavägen och världen är trist och grå och bokmanuset stirrar på mig med hånfull blick från datorskärmen och säger kom igen då din jävla loser, låt oss se om du kan få ur dig något, om du är något att ha, om du har något inom dig, om du

Så burrar fickan till och Peter som satt i mitt kök och åt pasta för exakt ett dygn sedan smsar från Phnom Penh och Det är varmt, vackert och underbart, du borde vara här! och jag stirrar ut på den mulna februarigatan och samtidigt hugger magen till eftersom jag druckit för mycket kaffe och livet känns väldigt orättvist.

DN skriver om rasistiska och sexistiska T9-ordlistor i dagens tidning, och frågar varför ord som arabfitta och negerhora finns i våra lurar, när inte världsfred eller apelsin gör det. Och nej, inte heller jag är någon anhängare av ordet negerhora även om jag vägrar att tro på att det beror på något annat än slarv, men seriöst – kan vi inte, efter snart ett decennium med T9-systemet i våra liv, börja med att få dem att fixa ordet mobilen innan vi ber om världsfred?

För tidigare mobilfunderingar, kolla här och här.

——

Fantastiskt. Om man nu googlar på orden dn negerhora, vilket rätt många verkar ha gjort i dag enligt min statistikräknare, så hamnar man inte först och främst hos DN, utan hos mig. Gotta love that Google.

Intressant artikel i dagens Boklördag i DN om det allt hårdare klimatet för mindre förlag att nå ut till kunderna med sina titlar, trots allt tal om den vår som bokbranschen säger leva i. Finns den publicerad på deras sajt? Äh, internet är bara en fluga, who cares?

Som plåster på DN-såren ser jag mig därför manad att länka till en artikel jag skrev inför Augustgalan i december där ungefär samma saker sägs. Blunda dock gärna för faktumet att Åsa Linderborg inte alls vann priset.