Jag anser mig själv vara en rätt smart person. Jag är relativt välutbildad och därtill ett gott sinne för siffror och allmänt bra koll på min ekonomi.
Så kommer det orange kuvertet hem i brevlådan. Jag öppnar det, ser på siffrorna, kollar i kolumnerna, läser innehållet från början till slut. Det säger mig absolut ingenting.
Jag står där i köket med tom, ja närmast död blick, slänger papperen ifrån mig, går för att hämta pärmen där de tidigare beskeden sitter, hålar årets upplaga och stoppar undan det i gömmorna, liksom jag gjort de senaste sex åren. Så fort jag stängt pärmen och ställt undan den är det enda som skvallrar om vad som skett det orange kuvertet. Jag slänger det i återvinningen och vips är det borta från mitt sinne och jag kommer inte att ägna det en tanke förrän någon gång i februari nästa år igen.
Seriöst – hur tänkte de egentligen när de inbillade sig att hela befolkningen skulle förvandlas till aktiva premiepensionssparare? Jag är ärligt nyfiken.
Allt pensionsbeskeden är till för är att visa oss att tiden går. De är den röda sekundvisaren som tickar fram vår utmätta tid.
Jag är imponerad att du ens öppnade kuvertet. Jag noterade det när jag klev över hallmattan, men när jag landade på andra sidan var det redan bortglömt. Tills jag läste din blogg. Ligger nog där än.
Det var nog någon kännare av svenska folket som föreslog den uppfodrande orangea färgen. Men det hjlälper tydligen föga på proffs-förträngare som mig! De kanske ska satsa på ett rart handskrivet kuvert nästa år?