Kategori: Livet och sånt

Till sist måste även jag säga att även jag har gränser. Jag hotade redan förra våren, i augusti samt i början av mars. Och nu får det fan nog – jag kommer inom kort att byta webbhotell. Det spelar inte längre någon roll hur trevliga människorna på Binero verkar vara, och hur öppna de är med att redovisa sin upp- och nedtid, och att till och med Internetworld prisar dem upp över skyarna på alla områden utom ett – upptiden. Det här var andra gången i år som deras förbannade Von Anka-server – som de lovade kasta ut genom fönstret senast det hände – la av. Och när jag skriver la av menar jag inte att den kraschade och det krävdes en omstart, nej, här pratar vi om halvdygnslånga la av-sessioner, som många av er säkert upptäckte i går.

Det räcker nu. Tyvärr.

——

Så jo, jag är lite sur i dag. Sådan tur då att den här ”Friday night lights”-nyheten, som det visserligen ryktats om ett tag men som inte varit huggen i sten, fick mig att göra en saltomortal här inne alldeles nyss. Jisses vad jag roterade.

Satt på jobbkammaren på seneftermiddagen i går och plitade ihop en notis om att Charles Dickens i sitt testamente förbjöd att statyer skulle resas av honom efter hans död. Tyckte det var en söt grej, att det nu klias i huvud i England om man ska fortsätta efterleva hans önskan inför 200-årsjubileet av författarens födelse.

Om jag någon gång skriver ett testamente ska jag göra detsamma. I det här all eventuell uppvaktning på min bemärkelsedag undanbedes-landet borde alla göra det för att vara på den säkra sidan – bara så att ni vet, jag vill inte att några statyer reses till mitt minne.

Fast när jag tänker efter kommer jag ju troligen att göra precis tvärtom. Känner jag mig själv rätt skulle jag till och med att uppmuntra dylikt beteende, genom att i god tid innan skapa en fond varifrån finansiella medel kunde hämtas så att tankar om en Daniel Åberg-staty skulle kunna bli verklighet även i fattiga glesbygdskommuner.

Min vän Jocke mejlar. Jag försöker känna sympati men kan bara konstatera att det här är väldigt, väldigt roligt skriver han och länkar till den här artikeln.

Och det gör mig nog lite ond, men jag är ledsen – jag sitter också här och fnissar smått okontrollerbart framför min datorskärm.

——

Uppdatering tisdag: Jag vill bara göra en sak tydlig så att det inte råder någon tvekan – nej, jag tycker inte att epilepsianfall är roliga någonstans och ja, jag tycker att det var ett elakt practical joke.

Men ja – jag skrattade spontant åt tilltaget när jag läste texten, så är det.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett långt och inspirerande och böljande och smått fantastiskt måndagsinlägg. Men så vaknade jag och nej jag skojar inte min skalle är totalt urblåst i dag.

Bäst jag lägger mig på soffan och läser ut ”Rosine” istället.

Söndagsmorgon i Sandviken, solen skiner och jag och mamma ska snart åka in till Gävle för att fira mina tvillingsystrar som behagar fylla trettio just i dag. Utan att avslöja allt för mycket kan jag väl ändå säga att de kommer att få precis det de önskat sig i present, på ett ungefär.

På tal om födelsedagar – när Slas dog i början av januari skrev jag att jag aldrig läst något av honom, varvid Peter stod mig bi och gav mig ”Rosine” i födelsedagspresent exakt en månad senare. I går när jag tog tåget norrut fick jag äntligen tid att läsa den, eller ja, jag kom åtminstone halvvägs i den lättflytande men koncentrerade prosan. En sak står dock redan klar trots att avslutningen återstår till kvällens hemresa – ett halvt sekel må ha gått och mina år som ung vuxen spenderades inte i Paris, men inte fasiken har särskilt mycket hänt när det gäller konsten att leva, verka, rumla och dumla. Det känns tryggt.

På väg till Eriks releasekalas i går kväll skickade jag ett meddelande till en vän: Är det en bra idé att ge honom min egen bok i present på festen? Jag vet att han inte har läst den och jag har lovat att ge den till honom någon gång. Svaret var otvetydigt: Den lägger du undan i dag och låter Eriks bok vara den enda boken. Jag tror att Magdalena Ribbing stämmer in och det är väl sällan vi så unisont enas.

Jag ville dock verkligen ge honom min bok, jag hade skrivit en dedikation jag gillade och som passade extra bra just denna för honom speciella kväll. Men jag tvekade, kanske var det förmätet att trycka upp mitt eget alster i hans ansikte just där, kanske vore det att säga jo det är jättebra att du gett ut en roman, men glöm nu inte att jag minsann var först på redaktionen. Min bok låg där i väskan, tvekandes i sitt presentpapper som jag fixat, vikt och tejpat ihop av två A4-ark som jag snott från jobbets kopieringsapparat.

När jag anlände till kalaset stod Erik och signerade böcker för glatta livet. Jag införskaffade min egen ”Blixthalka” och ställde mig i kö. När det blev min tur tittade han på mig ett par sekunder och plitade snabbt ner några rader. Där stod Kära kollega: Och när får jag din signerad då?

Just där, just då, kan jag inte föreställa mig att mina ord snabbare än du någonsin kan ana, följt av en upphalning av paketet från min väska, rent dramaturgiskt kunnat bli mer välvalt.

När jag åkte hem i julas drabbades jag av en rätt kraftig försening som gjorde att jag blev berättigad till SJ:s resegaranti, den anlände häromveckan i form av ett värdebevis på lite drygt trehundra kronor. På sant 1900-talsmanér måste man dock, för att kunna använda pengarna man får tillbaka – som bara kan användas till att betala nya SJ-resor – endast nyttja värdebeviset om man fysiskt går in på en tågstation och köper en biljett (no fucking way) eller om man bokar sin resa över telefonen (okej då).

Eftersom mina systrar fyller trettio nästa helg – jupp, de är tvillingar – tänkte jag åka hem en kortis och vilket kändes som ett ypperligt tillfälle att utnyttja värdebeviset. Sagt och gjort, jag ringde SJ i går och möttes av beskedet vi har för närvarande påskstängt, var vänlig gå till www.sj.se för att boka din resa eller återkom i morgon. Jaha, det första var ju som sagt inte ett alternativ, så jag bidade min tid. Nu har jag ringt hela förmiddagen:

Då vi för tillfället har överbelastning hänvisar vi er till www.sj.se för biljettbokning.

Ibland älskar jag välskötta statliga monopol extra mycket.

——

Uppdatering 13.47: Nu kom jag förbi överbelastningen. Vi har för närvarande … tjugosex minuters kö, vi tar emot ditt samtal så snabbt vi kan.

Tjoho.

Sedan tiden startade, det vill säga hösten 1995 när jag kom till staden, har tågen från Uppsala mot Stockholm avgått tio minuter över heltimmen. Likaså åt andra hållet, en bra och enkel princip som gjort livet enkelt för resande.

Men varför låta något vara enkelt när det kan vara svårt? Sedan en tid går nu tågen mot storstaden nio över från Uppsala, och elva över från Stockholm. Beror det på tidsjustering? Nope, restiden är fortfarande exakt fyrtio minuter.

Så varför? Nu missade jag ju tåget hem.

Så har nästan påsken passerat och har jag läst något påskekrim då? Nähädu, det har jag minsann inte för istället rotar jag ner mig i tidningar, visst var Filter en finfin tidning men herreminjesus texterna är ju så långa, det tar ju all tid, när fasiken ska jag hinna se mina tv-serier och tvätta och skriva på bokjäveln då? Och vad tror ni den här Filterhajpen leder till då – johoda, det ska jag säga er, alla andra tidningar kommer också att börja trycka tjugotvåsidorsreportage och helt plötsligt finns det ingen tid till något förutom att läsa reportage om krögare och it-killar och plast och jeans dagarna i ända. Förstår ni vilken sten som satts i rullning? Ack och ve, ack och ve.

——

På tal om ingenting så tänkte jag först länka till den här sajten. Ibland går det lite för fort här i världen.

När man jobbar helgdagar så är man, om inte något oförutsett inträffar, helt solo som reporter på kultur-/nöjesredaktionen och sitter således där med tre hattar framför sig som man växlar mellan på sin rakade skalle.

I dag hade jag således exempelvis nöjeshatten på mig när jag skrev om Wikipedia kontra Myspace, kändishatten när jag skrev om Pamela Anderson och kulturhatten när jag skrev om Uppsalas Bergmanplaketter. Det blev ett fasligt bytande, jag var alldeles öm i hårbotten när jag skulle gå hem.

Oh well – all well that ends well och nu är det minsann påskledigt även för mig. Nu kommer snart Ulf hit och jag får vara undersåte hela kvällen. Och nej, fråga helst inte.

När jag slog upp ögonen för ett par timmar sedan var det som om ett påsklock lagts över Vasastan. Jag är inte så förtjust i såna här dagar, jag är ju en människa som gillar rutiner – autist light var det någon som sa – och bara en sådan sak som att det inte kommer några tidningar är nog för att få mig ur balans, jag vinglar omkring, stöter i väggarna, larmar och gör mig till. För att i möjligaste mån undvika blåmärken hade jag dock bunkrat upp lite olästa tidningsdelar från i går och i onsdags, de tidlösa helg- och bostadsdelarna som också visade sig vara dränkta i påskfärger och ägg och fan och hans moster

Förlåt – Jesus och hans pappa ska man kanske säga den här helgen.

men de gjorde hur som helst min autism lite enklare att jobba med, monstret stillade sig och nu tar jag med stadiga kliv sats mot resten av dagen eftersom jag på sedvanligt manér tänkt romanredigera på morgonkvisten och sedan gå och jobba för hey – kultur- och nöjesvärlden stannar inte bara för att Jesus blev förrådd någon gång för drygt tvåtusen år sedan.

Åtminstone hoppas jag inte det för då kommer det att bli ett gäng väldigt segdragna timmar i Glashuset i dag.

Replik fälld på redaktionen alldeles nyss: Alltså seriöst, de här påskäggen vi brukar få hitsända som mutor varje år, vart har de tagit vägen?

Ja, ni förstår vilken nivå det ligger på här i dag – det händer verkligen ingenting. Fast å andra sidan suckade jag lika högt förra skärtorsdagen och belönades med att Maria Gripe dog framåt halv fem på eftermiddagen när bara jag var kvar, så i år kniper jag käft.