Efter ett par veckors pillande, suckande och grejande har det blivit dags att lätta på förlåten. Ta da!
Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och kände att det var dags att göra en rejäl uppfräschning av hur saker och ting ser ut. Inte så att jag ogillade hur mitt hörn av nätet såg ut tidigare, men fem år är ändå ett halvt decennium, eoner av tid. Det var dags.
Så, vad har jag gjort? Well, jag har utgått från ett tema kallat Sight som kommer att tvinga mig att ha en bild till varje inlägg för att startsidan ska se snygg ut. Det ställer en del krav, men det är roliga och utmanande krav. Dessutom är upplägget lite annorlunda, istället för en enkel och rak blogg så innehåller förstasidan en rejäl puff där det (eller de två) blogginlägg som jag tycker är viktigast just nu får extra utrymme, och under följer resten av inläggen på sedvanligt manér (när en puff petas ner hamnar inlägget i den vanliga inläggslistan). Till en början kommer jag att testa att ha endast utdrag ur inläggen på förstasidan, för att läsa hela måste man klicka. Varför? För att sajten blir snyggare då. Prenumererar man via rss får man dock även fortsättningsvis hela inläggen, precis som förut. Men då får man å andra sidan inte se puffbilderna.
Den nya sajten är lite renare, har färre ingångar och inte lika mycket lull-lull. Vissa grejer som nu försvunnit kanske återkommer, vi får se. Men som det är nu känner jag mig mycket nöjd med utbudet.
En annan förändring är att jag i botten av förstasidan har angett att allt innehåll här på sajten som skapats av mig, är fritt att sprida enligt en CC-licens. Jag vet inte om det gör någon praktisk skillnad, men jag tycker att det är viktigt att visa att jag stödjer Creative Commons arbete.
Kom gärna med synpunkter och kommentarer. En del finputsande återstår att fixa med, men jag orkade helt enkelt inte vänta längre med att lansera. Vi flyttar in medan det sista av renoveringsarbetet fortfarande pågår, helt enkelt.
Nytt år – nytt DJtv! Eller ja, ett nytt och något bebiskaotiskt avsnitt i alla fall. I årets första upplaga kollar vi vad vi har att vänta oss av bokvåren 2011. Romaner, deckare, biografier, novellsamlingar, faktaböcker, sonettsamlingar, medelklassångest samt en trend som vi inbillar oss vara först att upptäcka. Enjoy!
Uppdatering: Åsa Larssons ”Till offer åt Molok” har blivit försenad, och kommer inte att ges ut under våren, utan först i höst. Både vi och katalogen från Albert Bonniers har alltså dabbat sig. Damn.
Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners(hittills)tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:
Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.
Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.
Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.
Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.
Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.
Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners(hittills)tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:
Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.
Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.
Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.
Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.
Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.
I det purfärska numret av Macworld intervjuas jag i samband med en sex sidor lång e-boksspecial. En fin text om jag får säga det själv, och det får jag eftersom det här är min blogg, om utgivningen av ”Vi har redan sagt hej då” med fokus på de fria digitala utgivningarna. Texten kommer väl på Macworlds sajt om några veckor, jag vill minnas att de brukar publicera sina papperstexter med viss eftersläpning, men annars är det bara att springa till Pressbyrån och köpa. Ni får ju ett fullmatat januarinummer som bonus.
Om Peter Englund hade skrivit att han tycker att Björn Ranelid är värdelös, hade jag inte ansett det vara ett dugg anmärkningsvärt, man måste självklart få uttrycka åsikter om litterära kvaliteter även om man är sekreterare i Akademien. Men det finns en skillnad i att uttrycka en åsikt om någons eventuella kvaliteter och att önska att en person ska sluta skriva litteratur. Särskilt om man är ständig sekreterare i Svenska Akademien.
Dessutom är det väl, om jag förstått kommentarerna som kommit från Akademiledamöter som Kristina Lugn rätt, inte Ranelids litteratur som Akademien eventuellt stör sig på, utan mer att han framstår som tröttsam i sin kritik av deras institution? Då vore det väl bättre om han höll tyst och ägnade sig åt att skriva böcker i stället?
Eftersom mitt enda egentliga nyårslöfte var att läsa mer, se mer och umgås mer under 2011, tänkte jag att jag väl lika gärna kan ta och redovisa mitt läsande i all sin blygsamma glans här i bloggen. Så att ni ser om jag lyckas eller misslyckas med att upprätthålla något som helst tempo.
Troligen inte.
Därför: Så fort jag har läst ut eller lyssnat klart på en bok, bloggar jag ut någon sorts kortare reflektion.
Trots gårdagens framåtriktade inlägg är jag inte riktigt redo att släppa fjolåret.
Jag djupdykte lite i Google Analytics i går, och tittade på allehanda statistik från 2010.
62 procent av er som besökte min sajt i fjol använde Windows, 35 procent använde Apples OSX eller iOS och övriga 3 procent Linux, Android eller Symbian. Bland webbläsarna använde 35 procent Firefox, 34 procent Internet Explorer, 21 procent Safari (OSX + iOS), 8 procent Chrome och övriga 2 procent. Bland mobila enheter stod iPhone för 85 procent av besöken, 5 procent iPad, Android 5 procent, iPod 3 procent, Symbian 1 procent och övriga 1 procent.
Totalt besöktes bloggen 67 537 gånger, vilket ger cirka 185 besökare om dagen (plus cirka 220 rss-prenumeranter enligt Feedburner). Den 3 februari, dagen efter att ”Vi har redan sagt hej då” haft första recensionsdag och jag skrev om att e-boksutgåvan fanns tillgänglig för fri nedladdning, nåddes årets högsta besökssiffra på 655 besökare. Näst högst nådde den 12 mars, då Tages födelse drog 553 nyfikna. Tredje högst blev den 7 juni, då jag skrev ett inlägg om Alex Schulmans och Linna Johanssons bloggbeef gällande ”dåliga mammor”, vilket gav 425 besök.
De populäraste sökorden/fraserna som ledde till besök var ”daniel åberg” (28 procent), ”daniel åberg blogg” (9 procent), ”ephone” (2 procent), ”mitt livs novell” (2 procent), ”dannyboy & kärleken” (drygt 1 procent), ”vi har redan sagt hej då” (knappt 1 procent) samt klassikern ”varför har vi julgran” (knappt 1 procent). Sökningarna på ”ephone” leder till det sura blogginlägg jag skrev i juli om problemen min mamma fick när hon bytte teleoperatör, ”mitt livs novell” till det gamla inlägg jag skrev i maj 2007 om mitt förflutna som skribent på Mitt Livs Novell, och ”varför har vi julgran” till de tvåinlägg jag en smula oväntat skrivit om just detta.
Missförstå mig inte, jag älskar billiga pocketböcker, jag säljer min egen debutroman i pocket här på sajten för 40 kronor inklusive frakt.
Men samtidigt är det viktigt att poängtera att vi i Sverige i en internationell jämförelse har lagt våra pocketpriser på en unikt låg nivå. Oavsett hur medvetet det har skett, så har den svenska bokbranschen valt/accepterat att böcker i billighetsutgåva inte ska kosta mer än 40 kronor om man köper dem via nätbokhandeln, eller runt 70-75 kronor i butik. Mig veterligen saknar det motstycke.
I går var vi i Tornio på köpcentret Rajalla/På gränsen, som bokstavligt talat ligger vid gränsen mellan Sverige och Finland. Köpcentret är dock placerat i Finland, och finska priser gäller. Jag gick in på bokhandeln, som jag tyvärr inte minns vad den hette, och kikade runt lite. Pocketpriserna på de titlar jag tittade på låg mellan 9,25 euro och 12,25 euro. ”Miehet jotka vihaavat naisia”, i Sverige mer känd som ”Män som hatar kvinnor”, kostade 11,25 euro, vilket med nuvarande växelkurs är ganska exakt 100 kronor. Faktum var att den importerade engelska utgåvan ”The girl with the dragon tattoo” var en smula billigare, den såldes för 10,25 euro. Och prisbilden var densamma på andra titlar jag tittade på, det diffade någon euro hit och dit.
Innebär det här att man i Finland säljer betydligt mindre böcker? Tveksamt. Betyder det att man värderar litteratur högre? Kanske.
Hur som helst är det ett intressant faktum och jag antar att de svenska bokförlagen är rätt avundsjuka.
Och där slog klockan tolv och därmed är julrabattsperioden i webbutiken över. Nu ska jag signera, packa och frankera böcker och se till att få dem på lådan innan vi drar upp mot Gästrikland och lite prejulfirande senare i dag.
Obs! Webbutiken är så klart fortfarande öppen som vanligt, dock till ordinarie priser. Dessa är dock fortfarande billigast på marknaden: 110 kronor för originalutgåva, 40 för pocket – inklusive frakt.
Damn it, det gäller att smida medan järnet är varmt. I februari skrev jag om hur jag skulle vilja ge ut kortare texter i pixiformat, någon sorts långnovell eller liknande, och även publicera som ljudbok enligt någon sorts podcasttanke. Men självklart tog jag inte tag i det, annat i tillvaron kom emellan.
Och så läser jag i dagens Svenska Dagbladet om det nystartade förlaget Novellix, som ska satsa på att ge ut kortprosa i pixibokskostym. Premiär i maj, med bland andra Unni Drougge, Jens Liljestrand, Maria Sveland, Jonas Karlsson och Karin Ström på utgivningslistan. Ser väldigt spännande ut.
Note to self: Genomför tankar genast i fortsättningen.
Precis som i fjol tyckte jag i går att det var på sin plats att Sockerförlaget anordnade julfest, det har ju hänt så mycket under året som gått. Jag gick till Peppar, beställde in en öl, fernet och bröd.
