Kategori: Litteraturvärlden

Nu satsar vi oss ur krisen, hörni.

Jag har ju gjort mig lustig över det här några gånger, senast i helgen, men kors i taket, kolla vad Svensk Bokhandel skriver två texter om i dag – Akademibokhandeln medger att de senaste årens hårdare satsning på bästsäljare och färre böcker av olönsam art – mindre akademi och mer bokhandel som förre chefen Ulf Lindstrand sade i en kritiserad intervju för några år sedan – inte varit så lyckad. Nu blir det åter satsning på ”den välsorterade bokhandeln med fokus på kvalitet och information”. Akademibokhandeln ska också fokusera mer på allmän facklitteratur och kommunikation med omvärlden för att betona läsningens betydelse.

Hurra! Hoppas att Bokia snabbt följer efter.

Men kontors- och pappersmaterialet då?

UPPDATERAT INLÄGG.

Vi reste en kortis till Polen i går, staden Slubice placerad på den östra sidan av gränsfloden Oder. Mer om det kan man läsa i mitt inlägg på Berlinbloggen, här tänkte jag hålla mig på den västra sidan av floden, i den tyska staden Frankfurt an der Oder, som vi strosade runt i innan vi gick över bron till den polska sidan.

Frankfurt an der Oder är en rätt sömnig stad, cirka 60 000 invånare enligt Wikipedia. I en av stadens två gallerior gick vi in på en bokhandel och kikade runt, det gör vi i princip alltid när vi får möjlighet. De hade det vanliga utbudet när det kom till svenskt, Stieg Larsson längst fram så klart, men också mycket pushande av Lars Keplers ”Hypnotisören” för tillfället. Larsson hade för den delen vid det här laget legat 164 veckor på den tyska topplistan med ”Män som hatar kvinnor”, stod att läsa, den låg nu på plats sex eller sju har jag för mig, Johanna tog en bild, kanske bloggar hon om det på Bokhora.

Hur som helst. Det som alltid slår mig när jag går in i boklådor utomlands fick mig att haja till även här. Det är så mycket böcker! Som sagt, en sömnig stad av Faluns och Östersunds storlek i Tysklands yttersta östkant, och de har en bokhandel i två våningar med bara böcker. Hur är det möjligt? Man måste ju upplåta halva lokalytan till kontors- och pappersmaterial i en bokhandel! Väl?

Det har jag sett på tv höll jag på att säga, när jag menade på Bokia. Och Akademibokhandeln.

——

PS. Ber om ursäkt för bildkvaliteten. Jag bar en son i famnen som den sista droppen vatten. DS.

——

UPPDATERING: Efter iPets kommentar började jag fundera över om vi inte hade pratat om det här ämnet någon gång i DJtv tidigare, det ringde några vaga klockor. Lyckades dock inte hitta något där det här nämns specifikt, men vi är inne på skillnader mellan den svenska och de tyska och engelskspråkiga marknaderna i det här avsnittet, när vi var på besök i Berlin hösten 2009. Check it out vetja!

Med stora krafter följer ett stort ansvar

UPPDATERAT INLÄGG.

Bokrean är igång! Eller ja, åtminstone på nätet. Eller ja, åtminstone så är förhandsbeställningarna igång på nätet. Bokus öppnade portarna redan i tisdags, och Adlibris i går, och utbudet och priserna är väl som vanligt snarlika med vissa avvikelser åt olika håll. Mina egna priser – jag har valt att ha med båda mina romaner i rean i år – är 19 kronor för ”Dannyboy & kärleken” både hos Adlibris och Bokus, och ”Vi har redan sagt hej då” går för 69 kronor hos Adlibris och 72 kronor hos Bokus. Same same, just slightly different.

Hur ser reorna ut på nätet rent allmänt då? Om vi säger så här:

Jag har alltid haft ett väldigt bra samarbete med Adlibris, ända sedan ”Dannyboy” kom ut i pocket och jag startade mitt vingliga miniförlag för snart fem år sedan har jag bemötts otroligt bra av deras inköps- och marknadsavdelningar, men det går samtidigt inte att blunda för hur sajterna ser ut. Adlibris har genomgått väldigt få förändringar genom åren, vilket säkert beror på att de har ett stort marknadsövertag gentemot konkurrenten, men där Adlibris ofta känns omodern, är Bokus sajt år 2011 rejält mer inbjudande och användarvänlig. Reafliken är inget undantag. Jag älskar att man på förstasidan för exempelvis skönlitteraturrean hos Bokus i vänsterfliken genast ser hur många titlar det finns på rean inom alla genrer och att man med ett knapptryck kan filtrera ut vilka böcker som exempelvis är särskilt väl anpassade för 9-12-åringar, vilka romanserier som finns på rean, vilka reatitlar som puffas för med bokvideos (min är en av dem!), vilka som har recensioner, vilka som är på svenska respektive engelska och så vidare. Klickar man sedan ner sig ett steg, och exempelvis väljer ”samtida skönlitteratur”, ändras filtreringssiffrorna i vänsterfliken och fokuserar enbart på samtiden, och att man sedan kan fortsätta att klicka sig neråt i hierarkin tills man når exakt de sökriterier man själv vill ha. Smart, enkelt och på intet sätt störande om man bara är ute efter att bläddra igenom hela utbudet utan en massa lullull.

Hos Adlibris då? Tja, där kan man välja genre samt använda en sökruta. That’s it.

Kom igen nu Adlibris, bättre kan ni. Innan nästa års rea drar igång vill jag se en rejält moderniserad sajt som lockar till nya läsarupptäckter på samma sätt som Bokus numera gör. Ni må vara etta på marknaden, men med stora krafter följer också ett stort ansvar, som Spindelmannens farbror sa.

——

UPPDATERING: Och som om de inte hade nog att göra på Adlibris efter att jag beordrat dem att bygga om sajten, kommer nu på eftermiddagen nyheten att företagets två kvarvarande grundare, Pär Svärdson och Fabian Fischer, lämnar företaget. Svensk Bokhandel har hela storyn och analysen.

DN Bok, boktorsken och jag.

Alltså, har den en gång så stolta (nåja) satsningen DN Bok i princip dött sotdöden? I skrivande stund toppas denna flik på DN Kultur av ”Familjen Larssons svar till Gabrielsson” och ”Lapidus knyter ihop sin trilogi”, vilket visserligen är två fina litteraturnyheter, men de är skrivna den 26 respektive 27 januari, vilket väl är att tänja på begreppet ”nyhet” lite långt.

Längre ner i flödet dyker visserligen färska recensioner och nyhetsartiklar upp, men om jag tillåts sia om sidans uppbyggnad utan att ha någon egentlig koll skulle jag säga att de hamnar där per automatik, medan de två topptexterna lagts in manuellt, och således stannar där tills någon kommer på tanken att byta ut dem.

Visserligen är det så att antal klick är rätt få när man kommer två underavdelningar ner på en sajt, men det handlar ju om att vårda sitt varumärke också. I pappersupplagan har DN Boklördag på kort tid blivit en etablerad institution på lördagar bland litteraturälskare. Nätmotsvarigheten framstår just nu som en oäkting ingen vill kännas vid.

När DN Bok lanserades lagom till bokmässan 2008 skrev jag följande i bloggen

Behagar de uppdatera den ordentligt så känns det som en välriktad satsning i tiden (internet är ju det nya svarta, ni vet).

och det känns ju fortfarande som en tanke.

Och på tal om mitt inlägg från 2008 – i slutet nämns att Jonas Thente i en ironisk släng till Bokhora ville döpa DN Bok till Boktorsk, ett domännamn som vid den här tiden ägdes av vår vän Fredrik. Han verkar dock ha slutat betala fakturan, för när jag kontrollerade boktorsk.se i går kväll fanns den tillgänglig för köp.

Inte nu längre.

Femton minuter räcker inte

Jag har aldrig varit någon novelläsare av rang, vet inte exakt vari mitt problem består men jag tror att det handlar om att jag har svårt att fatta tycke för en berättelse direkt, jag vill låta saker sakta växa sig in i mig. Att bara stiga rakt in i en värld och ta del av ett begränsat skeende och sedan pang bom tjong är det över, nej, det är inte riktigt vad jag längtar efter när jag läser.

Man skulle också kunna påstå att det handlar om att jag är korkad. Att jag inte klarar av att in för många intryck på för kort tid. Kanske är det så.

Men oavsett orsak – det här är ett grundproblem i mitt läsande som jag alltid har tampats mot, och under rådande omständigheter gör det läsningen av Alice Munros ”Kärlek vänskap hat” än svårare. För om det är något som mitt snart årslånga föräldraskap har fört med sig, så är det att ögonen aldrig orkar hålla sig uppe mer än tio, kanske femton minuter efter att sängläsningen inletts. Då Munros noveller ligger på 30-40 sidor vardera, räcker inte den tiden för att läsa en novell per kväll, inte ens en novell på två kvällar, snarare tre eller till och med fyra om tröttheten är extra stor. Alltså ligger jag där i sängen, funderandes över vad jag läste senast, vem huvudkaraktären är i den här berättelsen, om det var i den här eller i den förra som det var en kvinna som mindes att hon som barn haft en vän vars pappa byggde brunnar, om jag ska bli tvungen att bläddra tillbaka för att förstå vem Queenie är, vem hon har rymt med, om det ens var hon som rymde eller om det var någon i förra novellen.

Ja, och så vidare.

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.

Ah, älska statistik! För drygt ett år sedan dök jag ner i Adlibris försäljningsstatistik gällande ”Dannyboy & kärleken”, och nu tänkte jag att det var dags att kolla in ”Vi har redan sagt hej då” och jämföra lite också.

Så, vilka är det som köper mina böcker, hur gamla är de och var bor de?

Ja, bilden är rätt så entydig gällande båda romanerna. Så här ser könsfördelningen ut för ”Dannyboy & kärleken” …

… och så här ser den ut för ”Vi har redan sagt hej då”:

Så gott som dött lopp, skulle jag vilja påstå.

När det gäller ålder på de som köpt böckerna, ser det ut så här för ”Dannyboy & kärleken” …

… och så här för ”Vi har redan sagt hej då”:

Här kan man se en viss skillnad, ålderskategorin 30-39 år är mer dominant när det gäller roman nummer två, även om den leder för min debutroman också. Det kan man väl tolka på två sätt, tänker jag mig. Dels så riktar den sig till en lite äldre publik, och dels har de som köpte första boken när den var ny och därefter har köpt tvåan hunnit bli äldre, och kanske tagit sig upp till nästa ålderskategori. Man kan ju här lyfta ett varningens finger en smula, och peka på att min publik är åldrande, vilket anses dåligt i de branscher där det gäller att sälja reklam. Men nu har jag ju inga annonsplatser till salu, och väljer istället att se med tillförsikt på att jag är stark i den målgrupp som har börjat rota sig och skaffa penningkapital. Dessutom är det ju så att ”Dannyboy”-statistiken handlar om en pocketbok, och ”Vi har redan sagt hej då” om en bok i mjukband, som kostar betydligt mer. Att fler äldre köper en sådan är inte så konstigt. När roman nummer två kommer i pocket torde ålderskategorin 20-29 göra ett starkare intryck. Hoppas jag.

När det gäller Adlibris sätt att visa hur en bok har sålt rent geografiskt blir jag ärligt talat inte klok på deras statistik, men om jag tyder den rätt så har ”Dannyboy & kärleken” sålt bäst i relation till hur många som bor länet i Uppsala, Stockholms och Västra Götalands län, i fallande ordning. Sämst i förhållande till befolkningen har den sålt i Norrbottens, Gävleborgs och Kronobergs län, vilket man ju kan tycka är en smula olyckligt då Gävleborg är mitt hemlän, och Norrbotten min hustru Johannas. Inget profet i min hemstad, således. När det gäller ”Vi har redan sagt hej då” ligger Stockholm i topp, följt av Gävleborg och Skåne. Varför de verkar sky roman #1 som pesten i mina hemtrakter men gilla roman #2, är för mig en gåta, särskilt om man betänker att huvudpersonen i ”Dannyboy” faktiskt kommer därifrån, och en episod utspelar sig i Sandviken. Sämst har det gått hur som helst gått för roman nummer två i Norrbottens, Jämtlands och Gotlands län. Johanna har en del att jobba med i hemtrakterna, utan tvekan.

När jag twittrade lite om den här statistiken i går fick jag en reply från en kille som hade laddat ner boken från sajten, och bad mig ta det i beaktande i statistiken. Jag svarade att siffrorna ju bara gäller Adlibris försäljning av den fysiska boken och inget annat, tog man med de digitala nedladdningarna skulle nog bilden se helt annorlunda ut. Med det menade jag lite slentrianmässigt att det troligen skulle bli en helt annan könsfördelning om jag hade digitala siffror att tillgå, eftersom killar har en tendens att ta till sig ny teknik tidigare. Men faktum är att jag inte längre är helt säker på att det stämmer. För det finns faktiskt en e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” tillgänglig hos Adlibris för försäljning också, och även om statistiken haltar betänkligt då den bara sålt i ett fåtal exemplar i det formatet (e-boken går ju också att ladda ner helt fritt från min sajt) – så har faktiskt samtliga e-boksköp gjorts av … ja just det, kvinnor.

Slutsats: Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.

Framtida mål: Förmå killar att upptäcka mina romaner också. Och norrbottningar.

——

UPPDATERING: Får ett sms från en vän som verkar vilja förbli anonym, som stilla påpekar att det inte finns något ord som heter dykte, vilket jag som sömnbristande utlandssvensk hade råkat skriva i inläggets första mening. Mitt svar:

Nähä, det kanske det inte gör, men det borde göra det!

Ett något fattigt blodläge

Jag tyckte väldigt mycket om Johan Theorins två första delar i Ölandsserien i skarven mellan deckare och folksägn, ”Skumtimmen” och ”Nattfåk”– även om jag hade invändningar mot båda. När jag väl tog mig tid att lyssna igenom den senaste ”Blodläge” hade jag vissa således vissa förväntningar.

Kanske var det att jag lyssnade på den tredje delen om den gamle skepparen Gerlof Davidsson som ljudbok, som gör att jag inte riktigt föll för den på samma sätt. Lyssnandet har tagit lite för lång tid och känts splittrat, jag har inte haft möjlighet att promenera de där riktigt långa Tagepromenaderna som är så bra för ljudbokslyssning på sistone.

Eller så gick jag helt enkelt inte igång på älvorna.

För något i min relation till ”Blodläge” har känts svalt. Ovissheten kring det övernaturliga kommer inte riktigt fram på samma sätt, jag får känslan av att Theorin själv verkar tycka att älvor är en smula löjliga, så fort de påstås ligga bakom en händelse i boken är jag övertygad om att vi senare i handlingen kommer att få reda på att det finns naturliga – eller ja, det vi i modern tid anser naturliga – orsaker bakom. Den känslan fick jag aldrig i de två första böckerna.

Men ändå, visst uppskattar jag även ”Blodläge”, Theorin har lyckats bra med att hitta en alternativ värld för sina kriminalhistorier, den gängse kommissarien med trassligt privatliv och alkoholproblem står ingenstans att finna, istället befolkar han sina böcker med vanliga människor, där den knarrige, klurige och mysige Gerlof sitter sitter i historiens mitt och håller ordning på människor, tider, vetenskap och folktro. Enligt en bra artikel i Sydsvenskan om det svenska deckarläget år 2011 är det en trend vi för övrigt lär få se mer av, i takt med att förlagen börjar känns sig trötta på att pumpa ut deckare enligt standardmall 1A.

Johan Theorin ska ha planerat fyra delar i sin Ölandsserie. Jag hoppas på en grande finale.

Barn är mjuka. Böcker är hårda.

Tänkte ni på en sak hos Bokhora i går? Deras fredagsfråga handlade om vilket bokformat de föredrar, och de fyra svarade unisont: Mjukband! Eller ja, visserligen svarade Jessica Björkäng engelsk storpocket, men det är i princip samma sak, eller nästan åtminstone. Jag skriver mer om det i slutet av inlägget.

Är det inte lustigt? Även i kommentarerna råder i princip konsensus – de mjuka böckerna regerar. Ändå ges fortfarande nästan all svensk litteratur ut i det hårda, inbundna formatet först, eftersom det är så det ska vara. Barn och famnar må vara mjuka, men böcker är hårda.

Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men när jag skulle ge ut min debutroman frågade jag om det inte var möjligt att ge ut den i ett lite enklare format med mjuka pärmar direkt, och sälja den för runt 150 kronor. Nej, det var ingen bra idé tyckte förlaget, den skulle ges ut i standardutförande och fick ett rekommenderat försäljningspris på 250 kronor. Sedan gick det så klart som det gick.

Nej, det gick inte dåligt, det gick som det brukar göra för debutanter. Men jag tror fortfarande att det hade kunnat gå bättre än normalt om man redan från början funderat över vilken publik min roman riktade sig till, och paketerat och prissatt den utifrån de förutsättningarna från början. Vem i 20-30-årsåldern boende i någon av Sveriges studenttäta städer köper en debutroman inbunden för 250 spänn? Rätt få, inbillar jag mig.

Hur som helst. Jag förstår inte varför förlagen är rädda för att ge ut böcker med mjuka pärmar. Ja, en viss förändring har skett på senare år, främst bland mindre förlag uppfattar jag det, men fler borde gå den här vägen.

För om samtliga bokhoror vill ha mjuka pärmar, då inbillar jag mig att fler vill ha det.

——

Och så var det det här med formaten:

I de anglosaxiska länderna finns ett format kallat trade paperback, som oftast utkommer samtidigt som eller efter den inbundna upplagan. Böckerna är tryckta med mjuka pärmar, men i inbunden storlek (oftast 135 x 216 millimeter), till skillnad från vanliga pocketböcker, som har formatet 110 x 178 millimeter. Priset för skönlitteratur i trade paperback ligger oftast runt 15-18 dollar, det vill säga 100-130 kronor. I Sverige har några förlag försökt efterapa den här modellen, och lanserat ett format som de kallar storpocket. Hittills är det mig veterligen endast storsäljare som tryckts upp i storpocket, och när titlar trycks i det här formatet innebär det att den vanliga pocketen skjuts framåt i tiden, av rädsla för att ingen vill köpa storpocketen om den billigare vanliga pocketen kommer samtidigt.

Det vi i Sverige kallar danskt band eller mjukband är definitionsmässigt inte samma sak som trade paperback/storpocket, eftersom de danska banden/mjukbanden brukar vara förstautgivningar som helt ersätter den inbundna utgåvan och prisnivån ligger oftast mer i linje med vanliga inbundna böcker, inte de 130 kronor som trade paperback-böcker går för.

Det jag personligen helst vill se en satsning på är alltså en mellanväg – mjuka pärmar, kanske något enklare kvalitet, och ett lägre pris från start.

Tänk vad litteraturvärlden skulle kunna vara vacker då.

Att kaja eller inte kaja

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att det rasade någon form av betygsdebatt här i november, med anledning av UNT:s försök att betygsätta även den typ av kultur som tidigare inte ansetts möjlig att sätta siffror på – som litteratur, teater och konst. Efter en prövomånad med kajor på precis allt har de nu under januari testat att inte sätta betyg alls i sina recensioner. Nu lider försökstiden mot sitt slut, och det är dags att summera och komma till beslut. Jag är som bekant en förespråkare för betygen, eftersom jag inte tycker att litteratur är finare, fulare, enklare eller svårare att bedöma än exempelvis film.

Hur som helst – det pågår nu en omröstning på UNT:s sajt om kajornas vara eller icke vara. Gå in och gör en insats vetja, vi har ju trots allt demokrati.

Dit vi ska behövs inga vägar

I dagarna ges film- och tv-nördsantologin ”Vad gör de nu?” ut. I boken, som är ett initiativ av Alexander Kandiloros, har ett femtiotal skribenter av olika slag, jag är en av dem, skrivit om vad som hänt med fiktiva karaktärer efter att ridån har gått ner. Närmare bestämt vad de här personerna/seriefigurerna/gudarna/djuren gör tisdag den 27 april 2010.

Mitt bidrag handlar om Marty McFly från ”Tillbaka till framtiden”. När jag skrev texten var jag bara halvnöjd, men nu när jag läser den igen känner jag att … tja, jorå, det blev helt okej. Det enda som grämer mig är att de allra flesta tydligen skrivit texter där det gått dåligt för de olika hjältarna, och jag är inget undantag. Marty McFly som medelålders man är ingen lycklig människa, hans ”vetskap” om vad som ska hända honom i framtiden har inte direkt spelat honom i händerna, om vi säger så.

Hej hej nya sajten!

Efter ett par veckors pillande, suckande och grejande har det blivit dags att lätta på förlåten. Ta da!

Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och kände att det var dags att göra en rejäl uppfräschning av hur saker och ting ser ut. Inte så att jag ogillade hur mitt hörn av nätet såg ut tidigare, men fem år är ändå ett halvt decennium, eoner av tid. Det var dags.

Så, vad har jag gjort? Well, jag har utgått från ett tema kallat Sight som kommer att tvinga mig att ha en bild till varje inlägg för att startsidan ska se snygg ut. Det ställer en del krav, men det är roliga och utmanande krav. Dessutom är upplägget lite annorlunda, istället för en enkel och rak blogg så innehåller förstasidan en rejäl puff där det (eller de två) blogginlägg som jag tycker är viktigast just nu får extra utrymme, och under följer resten av inläggen på sedvanligt manér (när en puff petas ner hamnar inlägget i den vanliga inläggslistan). Till en början kommer jag att testa att ha endast utdrag ur inläggen på förstasidan, för att läsa hela måste man klicka. Varför? För att sajten blir snyggare då. Prenumererar man via rss får man dock även fortsättningsvis hela inläggen, precis som förut. Men då får man å andra sidan inte se puffbilderna.

Den nya sajten är lite renare, har färre ingångar och inte lika mycket lull-lull. Vissa grejer som nu försvunnit kanske återkommer, vi får se. Men som det är nu känner jag mig mycket nöjd med utbudet.

En annan förändring är att jag i botten av förstasidan har angett att allt innehåll här på sajten som skapats av mig, är fritt att sprida enligt en CC-licens. Jag vet inte om det gör någon praktisk skillnad, men jag tycker att det är viktigt att visa att jag stödjer Creative Commons arbete.

Kom gärna med synpunkter och kommentarer. En del finputsande återstår att fixa med, men jag orkade helt enkelt inte vänta längre med att lansera. Vi flyttar in medan det sista av renoveringsarbetet fortfarande pågår, helt enkelt.

Så välkommen. Nu kör vi fem år till.