Författare: Daniel Åberg

Satt i går i skymningen och försökte skriva med någon annans ord. Jag skulle skriva ett mejl, eller kanske snarare omformulera ett redan skrivet mejl, och få det att inte likna mina egna ord eftersom orden skulle vara just inte mina egna.

Och det var fasiken vad svårt det är. Att tvinga sig själv att skriva något som inte låter som att det är jag själv som står för dem. Att undvika de vanliga ordvändningarna, mitt sätt att använda kommatecken, tankstreck – ja allt blev som en orgie i disciplin där jag samtidigt försökte att inte hänfalla allt för mycket åt det språk jag använder när jag skriver journalistiskt heller, det här skulle ju ha en personlig avsändare, även om hon är fiktiv. Jag blev svettig, kände mig nödgad att ta till flaskan, drack whisky framför datorn och lyssnade på El Perro Del Mar och tanken vandrade iväg och började fundera över slipsval istället för stilval. Eller ja, slipsval är ju också ett stilval men inte av den art som romandokumentet krävde.

Jag vet inte om jag lyckades. Något blev det i alla fall, trist nog ett tråkigare språk än det jag vanligen använder, ja åtminstone enligt mitt eget huvud. Fast i och för sig hade det väl varit värre om jag tyckt att det som kom ut när jag förställde mig var bättre än det vanliga.

Och slipsen då? Jo, den blev svart till en röd skjorta, vilket ju redan visats dessutom.

Det är ju faktiskt en smula underligt att jag finner skrivande så tråkigt. Att jag tittar på de texter jag skriver och ofta vill kräkas på dem. Inte bokstavligt talat, jag ser dem ju oftast på datorskärmen och jag är väldigt förtjust i min gamla fina Powerbook även om den nog ska pensioneras senare i år, men ändå, faktumet att jag inte är särskilt förtjust i att skriva ter sig ju en smula barockt med tanke på mitt yrke och min främst bisyssla vid sidan av arbetandet. Ja det som åtminstone borde vara min främsta bisyssla vid sidan av arbetandet.

Det här kommer väl inte direkt som en nyhet. Jag har ältat ämnet tidigare, även om det var en tid sedan och därefter har ju fler läsare tillkommit och en del har väl tröttnat och fallit bort, vad vet jag, jag skriver ju bara, läsa får någon annan göra.

Fast nu ljuger jag ju, för det är ju därför jag skriver trots att jag tycker att det är tråkigt. För att jag efteråt tycker om att läsa det som kommit ut. Att påta i texten, känna hur den formas i mina händer och blir bättre, rappare, fyndigare, vackrare, klipskare. För jag inbillar mig att min nya romantext är klipskare än den förra. Eller så är den bara svårare, omständligare, jobbigare. Ja, jobbigare är den, men frågan är hur mycket. Förhoppningsvis precis så mycket som jag eftersträvar.

Jag menar egentligen ingenting med det här just nu. Förutom att meddela att jag drabbats av akut skrivtristess. Att det inträffar när jag för första gången på rätt länge faktiskt suttit framför mitt romandokument åtminstone en stund under tre av veckans hittills fyra avverkade dagar är väl knappast en slump. Om jag skrivit något? Jodå, en del. Men mest har jag nog gjort det jag tror att jag egentligen gör bäst – klipper, återanvänder, gör om, lägger till, flyttar och pysslar.

Men varför blir du inte förlagsredaktör istället då? frågade någon för en tid sedan. För att jag inte vill jobba med andras texter, jag är ju så fruktansvärt egenkär och skriver bara jag jag jag hela tiden, är väl svaret.

Så ni får nog fortsätta stå ut med mitt jävla gnäll.