Författare: Daniel Åberg

Då den förra måndagen var ett under av missriktad livsleda, med det ena bakslaget efter det andra, var det i dag trevligt att vakna till mejlbeskedet att jag för andra året i rad tagit hem en jordskredsseger i Morgans årliga Oscarstips (japp, det är en riktig statyett han håller i handen, och jo, jag tror det är en av mina röda slipsar), årets gala gick ju av stapeln i natt. Penningsumman blev tyvärr en aning mindre i år eftersom deltagarantalet var färre, men ska nog räcka till att betala tre av vårens bruncher i alla fall.

Min segerrad landade på sjutton av tjugofyra rätt. Ett något svagt segerresultat kan tyckas (jag hade arton förra året), men det var ett sånt där år när gracerna skulle fördelas relativt jämnt, vilket gör det mer svårtippat (”No country for old men” fick flest med blott fyra oscarsgubbar). Värt att notera – jag missade båda de kvinnliga skådespelarpriserna. Alla eventuella villfarelser jag haft om att besitta god kvinnokunskap får därmed anses ha varit just villfarelser.

Fotnot 1: Men vad fasiken Josefine, hur kan du prisa Stefans insats i tävlingen när det var jag som vann?!

Fotnot 2: Att jag inte satt uppe och kollade utan möttes av segerbeskedet via mejl erkänner jag var lite svagt, men då jag hostar som en tok för tillfället anser jag det vara mig förlåtet att jag istället valde sömn. Och utgången var ju ändå given på förhand.

Vafalls, hur hade jag tänkt att det här skulle gå ihop då? Hur ska jag hinna skriva ett vettigt lördagsinlägg när pappa står i hallen och stampar och bussen går till Vasamuseet om sex minuter, vi måste ju hinna till guidningen klockan halv elva!?

För ett par dagar gjorde jag en pudel och erkände att jag tyckt fel om Lykke Lis skiva. Självrannsakelseveckan är dock inte över med det, i dag är det dags för del två – ”Arn”.

Nej, jag tänker inte på något sätt omvärdera filmen – den var tråkig, stolpig samt förfärande övertydlig och ängslig, en typisk tvåa. Ängslig? Ja, i sin iver att försöka efterlikna allt annat som gjorts inom genren med målet att locka så många som möjligt tog man bort alla eventuella möjligheter till spets. Lagom och mesig helt enkelt.

Nej, självrannsakelsen handlar istället om min väldigt felaktiga gissning när det gällde svenska folkets önskan att se det här. Jag skrev att att SF nog bara skulle nå hälften av sitt uttalade mål på en miljon besökare, jag trodde helt ärligt att hajpen skulle dö ut så fort den massiva reklamkampanjen avslutats, att filmen skulle sotdöden dö när ryktet om dess tråkighet nådde mun till mun-fasen, trots att filmen gick upp i sjuttioelva miljarder kopior.

Tji fick jag, nog fan blev det miljonpublik i Sverige allt.

Jag tänker för den sakens skull inte be om ursäkt, jag tycker att besöksantalet borde ha stannat vid en halv miljon. Men jag hade fel och härmed erkänner jag det.

Vi firade av en vikarie i går kväll och mellan allt prat om kroppsformer i offentliga duschar hann vi även beröra det här med hårfärg. Eftersom jag haft mitt rakade huvud i över sex år nu räckte det med att säga att jag tidigare hade svart hår och popfrisyr för att få folk att tvivla, och när jag därefter drämde till med min riktiga ungdomssynd – rödfärgad page – möttes det av ren skepsis. Jag nämnde att det fanns en bild. Du måste lägga ut den på bloggen! skrek någon och eftersom jag redan börjat hinka mellanöl efter mellanöl sa jag så klart ja, jo, okej då.

Året är 1995, det är höst och jag är nyanländ till Uppsala. Jag gör en av mina första kvällar som barhjälp i puben på Kalmar nation. Vem som tog bilden minns jag inte och inte heller vad som hände den aktuella kvällen men det är enkelt att se varifrån de gula t-shirtarna som förekommer i ”Dannyboy & kärleken” är hämtade. Fråga mig heller inte varför jag poserar med en flaska lime.

Hur som helst – där står jag. Tolv och ett halvt år har snart gått och världen var en annan och jag likaså.