Roliga kollegor man har.
Författare: Daniel Åberg
Calaisa, pressmännen och jag
En Karlskronabild att minnas:
Hur tre fjärdedelar av Calaisa strax före klockan fem sitter i en soffa utanför Melodifestivalens nyss avslutade efterfest. Hur väl valda delar av den manliga presskåren, mig själv inkluderad, sitter på golvet framför dem i en formation mest lik en halvmåne. Hur någon i bandet säger nä nu är det dags att gå och lägga sig och hur de andra följer hennes exempel och reser sig och går. Hur foajén därefter töms på människor efter max två minuter.
——
Och nu: Pinnalerna är packade, tänderna borstade och kroppen nyduschad. Let the sextimmarstågfärd mot Stockholm begin.
Hey ho let’s go!
Efter en dag som kanske bäst kan beskrivas som … tja, låt oss säga långsam, är vi nu taggade och redo i pressrummet. Sidekicksen DN-Mattias och SVT-Karolina sitter tryggt vid våra sidor. De avböjde dock medverkan på det officiella TT-fotot.
För sju timmar sedan laddade jag upp med en ”Fest pizza” vars väsentligaste ingredienser var bearnaisesås och sparris. Jag är fortfarande mätt.
Och nej, vi har inte tagit kokain eller kalsongstrippat i dag heller.
Clever boy, den där Daniel
Tidigare morgnar har klockspelen här i Karlskrona väckt mig med sitt klang och klång. Nu har jag legat vaken i två timmar och vridit, bänt och spänt mig i bävan för att de ska dra igång.
Väl investerad ledig tid.
Lack är Luuks melodi
Uh jag är trött. Fast vem kan klandra mig, jag har ju skapat stor journalistik i dag, håhåjaja.
Men här finns ingen tid att förlora. Det finns en middag att äta, ett genrep att se och en natt att upptäcka.
Vad döljer du för mig?
Jag undrade hur länge det skulle dröja. I Västerås var klockspelen som ljöd över staden anpassade till Melodifestivalen, det var schlager som ringde dagarna i ända då festivalen belägrade staden. I Karlskrona bor jag ju granne med klockorna på Rådhustorget varifrån klockspelen ljuder över nejden, men bara psalmer och konstigheter har hörts.
Fram tills nu vill säga. Klockan 10.56 bjöd Karlskronas klockspel på ”Främling”. Ordningen är återställd i schlagerland.
——
På tal om Karlskrona. I den 124-sidiga turistbroschyren om staden jag fick vid incheckningen saknas något så grundläggande som en karta över Karlskrona. Vad är det de försöker dölja?
En sprickfärdig ballong (2)
Jag har gått i väntans tider. Våndats en del. Tänkt att nä du Daniel, du är nog rätt så värdelös ändå, det är nog säkrast att du inser det. Men när man ligger där nere i gruset och gosar runt och får skrapsår finns det ju som tur är ibland också vändpunkter. Ibland kommer de via mejl. Som i går.
Jag har en textmassa till min nästa roman som är runt hundratio romansidor. Förutom de fem första kapitlena, knappt tjugo sidor, har ingen läst en rad, jag har inte vågat låta någon titta på det, skräcken inför att bli sågad har överskuggat förhoppningen om att bli hyllad.
Fram tills nu vill säga. Peter – som även var den som fick läsa de fem första kapitlen i höstas – har inkommit med ett långt mejlsvar på mitt alster. Och det är positivt, till och med i grund och botten väldigt positivt, även om han så klart har en del invändningar och synpunkter. Jag väljer dock i nuläget att enbart känna att en liten sten faller från mitt hjärta och läser slutsatsen jag vidhåller att det sannolikt kommer bli en ännu bättre bok än din första och jag ser verkligen fram mot att läsa fortsättningen om och om igen.
Okej, då återstår bara att förlaget ska tycka ungefär samma sak. Ja, och att få ur mig resten också då.
One big happy family
Man blir ju lite som en familj när man är ute på det här schlagerkollot. Sedan bloggar ju alla också, gärna om varandra fram och tillbaka. DN-Mattias har till exempel skrivit om min Niklas Strömstedt-incident i två blogginlägg nu på förmiddagen, och nu skriver ju jag om honom, korslänkningen är total och i vår officiella schlagerblogg som en massa tidningar runt om i landet använder har Therese outat min svaghet för Calaisa vid ett par tillfällen redan. Fram och tillbaka, upp och ner, blogg till blogg.
På tal om Mattias för den delen. Jag är ju rätt noga med färgmatchningen när vi är ute på de här grejerna. Även DN satsar i den riktningen i år. Att anpassa klädseln till pressbadgens snöre är ruskigt avancerat.
The breakfast incident
Jaha, där sitter man i godan ro och läser om Melker Anderssons Grill-restaurering och känner plötsligt för en till kopp kaffe och när man återkommer till sitt frukostbord har Niklas Strömstedt försökt sno ens DN På stan. Oj, förlåt, jag visste inte om du skulle komma tillbaka, förlåt mumlar han när jag spänner isblicken i honom. Men eftersom jag är en god människa får han ekonomidelen. Och när jag lämnar frukostsalen ger jag honom På stan och han ler blygt och säger tack.
Jag tror vi är bästisar nu.
När fiskmåsarna ropar mitt namn
Alltså, jag skriver gärna under på att morgonstund har guld i mund under de rätta förutsättningarna, men herre min je Karlskrona, det finns gränser! Klockan sex överfölls taket på hotellet av fiskmåsar som bjöd på en symfonisk kakafoni, en timme senare började någon släpa ett okänt men väldigt bullrigt föremål någonstans men verkade tycka att det var otroligt jobbigt för det skedde i trettiosekundersintervaller följt av minutlånga tystnader, och så vidare och så vidare. Tio i åtta var det så dags för finalnumret, klockspelet av guds nåde drog igång ute på Rådhustorget – någon hävdade för övrigt att Karlskrona huserar norra Europas största torg – och spelade och spelade och spelade, psalm efter psalm.
Jaja. Det är bara att acceptera och gå vidare i Melodifestivaltillvaron. Jag börjar med att gå ner till frukosten. Sedan ska jag skriva ut min Charlotte Perrelli-intervju.
Som om det verkligen hade hänt
Jag har inte varit i Emmaboda sedan 1996. När nu tåget stannar där, släpper av några passagerare och plockar upp några nya på vår väg mot Karlskrona, kommer den där sommaren tillbaka till mig.
Jag minns en flickvän jag inte sett på många år nu och en villa där föräldrarna bodde och en tiopoängskurs i ekonomi och hur jag satt vid deras köksbord och skrev på en hemtenta jag aldrig lämnade in men huvudsaken var ju att CSN-pengarna kom, poängkvoten var redan uppfylld och tiderna och systemet ett annat.
Jag minns en bilresa till en stormarknad för att köpa kroppkakeingredienser för when in Rome och jadajadajada men hur vi blev sittande i bilen på parkeringen, radion pratade om att Tupac Shakur blivit skjuten och nej, jag var allt för djupt nere med popsvängen indieåret 1996 för att riktigt ha någon större koll på 2Pac men vi satt där och lyssnade ändå. Hur vi senare köpte ingredienserna och lagade kroppkakor och en mättnad jag aldrig tidigare upplevt och hur sommarkvällarna på altanen var långa och ljusa.
Men minnet är som jag så ofta tidigare skrivit en underlig pryl. För det jag minns från parkeringen den där sommaren har inte hänt. Tupac Shakur sköts först den sjunde september 1996, två veckor efter att jag börjat höstterminen i Uppsala och dagligen strävade uppför backen mot slottet för att läsa litteraturvetenskap. Jag besökte Småland innan det årets Emmabodafestival, som vid den här tiden arrangerades i agusti.
Ändå minns jag bilen och parkeringen och radion och 2Pac. Som om det verkligen hade hänt.
På väg mot playan
Saxat från Wikipedia:
Karlskrona är en stad, centralort i Karlskrona kommun och residensstad för Blekinge län.
Karlskrona är en gammal örlogsstad belägen på fastlandet och öarna längst österut i Blekinge skärgård. Den största ön heter Trossö och utgör Karlskrona centrum. Stumholmen tillhörde länge Flottan, men är idag ett marint musealt centrum samt bostadsområde. Centrala delen av staden upptogs 1998 på UNESCO:s världsarvslista som Örlogsstaden Karlskrona.
Jaha, så långt neråt i det östra hörnet man kan komma utan att slå huvuet i tyska kusten alltså. Vi sitter på schlagertåget och jo, jag har tyvärr placerat oss i andra klass igen och Marko och Therese sitter på raden bakom och muttrar över de modesta faciliteterna. Lighten up dudes, Karlskrona ligger femhundra kilometer söderut, de borde ha palmer på gatorna!